I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.
När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.
När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.
___
Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.
Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.
I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.
Senaste kommentarer