Läsning pågår

Etikett: WoT-omläsning

WoT-liket lever

För elva dagar sedan: ”Ordentligt inlägg om [Beauty Queens] är på gång och kommer antagligen imorgon.” Right. Så gick det med den planen. Det kommer någon gång, men knappast imorgon heller.

Det som händer just nu i bokväg är att jag frivilligt läser en irriterande bok och tycker att det är trevligt. 2011 fick jag för mig att jag skulle läsa om hela Robert Jordans ordbajseri Wheel of Time. Det var kul ett tag, men med fjärde tegelstenen The Shadow Risning började det gå väldigt trögt (se gnällinlägg), så när jag hade läst ut den tog jag en ”paus”. Den blev lång. Men nu när sista delen faktiskt har släppts blev jag sugen på att läsa WoT igen och plockade upp följande del, The Fires of Heaven.

Eftersom det kändes så motigt med The Shadow Rising förväntade jag mig att det skulle vara jobbigt att läsa The Fires of Heaven, men istället har jag blivit oväntat uppslukad. Det har inte blivit många långa lässtunder, men istället har jag den med mig i väskan hela tiden och plockar upp den även om jag bara åker buss i tio minuter. Den har till och med lyckats konkurrera ut Quizkampen som sysselsättning på buss. Huh. Visst, 99% av karaktärerna är i vanlig ordning sjukt irriterande och jag vill fnysa som Egwene åt Jordans fixering vid att beskriva (kvinno)kläder men trots allt trams trivs jag ändå i den där världen. Gammal kärlek rostar visst, men inte helt och hållet.

Kommer jag att läsa alla resterande böcker nu? Det tror jag inte. Jag misstänker att jag kommer att läsa ut den här och kanske en eller två till och sedan läsa sammanfattningar innan jag ger mig på de tre sista, som jag ju inte har läst förut. Vi får se.

Knatte, Fnatte och Tjatte

När jag har läst om några av Robert Jordans The Wheel of Time-böcker har jag ibland tänkt på namn. Jordans böcker kryllar av hur många karaktärer som helst, men inga av dem heter samma sak (vad jag minns), inte ens de mest oviktiga bakgrundfigurer. Det är inte särskilt realistiskt. Jag känner åtminstone tre stycken Johan bara här i Uppsala. Samtidigt är just namn ett område där det är bra att låta bli att avspegla verkligheten alldeles för noga, eftersom det skulle kunna bli rörigt.

Jag har snart läst ut thrillern Skeppet av Stefán Máni. Bra bok, men namnen är ett litet irritationsmoment. Det är elva personer på båten varav fyra heter något som börjar på Jó. Jón, Jón Karl, Jóhann och Jónas. Efter 350 sidor måste jag fortfarande ibland stanna upp ett ögonblick och fundera på vem som är vem.

Om jag hade en fläta skulle jag rycka i den

Det känns som att jag har läst The Shadow Rising i evigheter. Bli klar då, jäkla bok, så att jag kan läsa något annat! Det är det stora omläsningsprojektet: att läsa om hela fantasyklumpen Wheel of Time av Robert Jordan innan sista (fjortonde!) boken kommer nästa år. Hittills har det varit nostalgiroligt, men den nuvarande boken känns som att den har tagit över mitt liv. Eller i alla fall snott en massa lästid som kunde ägnats åt sådär fem andra böcker. När jag klagade över dess tjocklek tyckte sambon att de är väl sådär tjocka allihopa, varpå jag kollade upp saken och konstaterade att jo, The Shadow Rising är mer än 300 sidor längre än föregående del (och dessutom längst av alla böcker i serien, om inte den sista blir ännu längre). Rätt ironiskt med tanke på att just de 300 första sidorna händer det i stort sett ingenting… Alla bara hänger och surar i Tear och undrar vad de ska göra. Efter 300 sidor börjar de faktiskt göra också. Tack, ni hade gärna fått sätta igång snabbare. Nu är jag alldeles snart klar, och efter det tänker jag ta en ordentlig paus från WoT-omläsandet, trots att det är roligt.

(Btw, jag älskar permalänken till det här inlägget: om-jag-hade-en-flata-skulle-jag-rycka-i-den. Så kan det gå utan å ä ö.)

Bara i böcker

Det är lustigt hur vissa egenskaper eller drag hos människor verkar vara mycket vanligare i böcker än i verkligheten. Jag läser Wheel of Time och både roas av och stör mig på hur gärna Robert Jordan babblar om Moiraines, eller för den delen Lanfears, ”musical voice”. I böcker på svenska brukar det heta ”melodisk röst” och jag brukar undra hur en sådan egentligen låter, för jag brukar vanligtvis inte få intrycket av att det är någon vanlig röstvariation det handlar om. När en romanfigurs röst beskrivs på detta sätt verkar det som att det menas att den är speciellt vacker och behaglig att lyssna på och dessutom hänger den ofta ihop med att personen har ett snyggt utseende och kanske även besitter någon form av makt.

Alla dessa fantastiska röster som vissa böcker kryllar av har jag svårt att föreställa mig eftersom jag så sällan hör dem tala i verkligheten. Visst tycker jag att det finns röster som är mer behagliga att lyssna på än andra, men jag väntar fortfarande på att någon gång få tänka ”oj, vilken melooodisk röst hon har”…

För övrigt är den melodiska rösten lite som det sardoniska leendet: den finns mest i böcker som inte direkt är några litterära stjärnskott.

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑