Tystnad

Läsning pågår

Etikett: vampyrer

Jag längtar tills A Song of Ice and Fire är färdigskriven

17 oktober 2011 |

Det finns ingen fantasyserie jag ser så mycket fram emot avslutningen på som George R.R. Martins A Song of Ice and Fire. Eller kanske snarare avslutandet av. Poängen med att Martin blir klar med sin mastodontserie är ju inte i sig att mastodontserien blir klar, utan bieffekten att han då kan ägna mer av sin tid åt att skriva andra saker.

Martin är en tidsvis lysande författare. Fevre Dream är den bästa vampyrroman jag har läst. Jag älskar många av hans science fiction-noveller. A Song of Ice and Fire, däremot, är och förblir någonting av det tråkigaste han har skrivit. Inte för att den därför nödvändigtvis är dålig. Jag läste de tre första böckerna med rätt god behållning, plågade mig igenom den fjärde och bestämde mig för att jag faktiskt hade bättre saker att göra med mitt liv än att läsa den femte, och läste engelskspråkiga Wikipedias tidigare (den har sedan dess kortats ned markant) synnerligen detaljerade beskrivning av handlingen istället. Lite nyfiken är man ju, bara inte tillräckligt för att släpa sig igenom ettusen jävla sidor.

Visst finns det sämre saker än A Song of Ice and Fire. Världen skulle ändå bli en lite, lite bättre plats om han kunde återgå till att skriva annat igen.

Bit-lit: bitande litteratur för unga kvinnor

24 september 2011 |

Stig W. Jørgensen bloggade för några månader sedan om ”bit-lit” (eller (”bit lit”), som tydligen är en fransk benämning på romantisk vampyrlitteratur. Fenomenet har en lång artikel på franskspråkiga Wikipedia, där man definierar det som ”littérature mordante pour jeunes femmes” (”bitande litteratur för unga kvinnor”). Fantastiskt namn, bortsett från allt annat.

Kulturtips i romaner

10 november 2010 |

Brukar ni låta er tipsas om kultur genom skönlitterära verk? Romanfigurernas favoritfilmer, band de lyssnar på, böcker de diskuterar?

Jag läste just ut Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. I den finns ett avsnitt där berättaren Maja och hennes vän Enzo blir så uppslukade av filmen Control att de glömmer bort att Maja har hårfärg i håret, så den får sitta där och misshandla hennes hårbotten i två timmar.

”Enzo tittade sorgset på mig men höjde sedan roat på ögonbrynen.
– Maja. Du har en plastpåse på huvudet.
I samma sekund kände jag en djävulsk klåda som spred sig som en eld över min hårbotten.”

Det påminde mig hur som helst om att jag hade tänkt se Control för några år sedan när den var ny, men det var en av alla de där grejerna som aldrig blev av. Nu ska jag skriva upp den på att se-listan. Annars har jag svårt att komma på flera sådana exempel, bortsett från ett som verkligen fastnade.

För kanske fyra år sedan när jag läste Inger Edelfeldts vampyrroman Skuggorna i spegeln blev jag nyfiken på huvudpersonen Arris favoritband Dead Can Dance. Så som Edelfeldt beskrev musiken lät det som något för mig. Jag letade upp några låtar, gillade men blev inte direkt frälst, snokade vidare och lyssnade på en av bandmedlemmarnas soloprojekt. Och då! Lisa Gerrard, i synnerhet hennes album The Silver Tree, är sedan dess en av mina favoriter i musikväg. Tack för det, Inger Edelfeldt.

Modehistoria, slisk och en ny bekantskap

26 augusti 2010 |

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten – se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

”Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död.”

The short second life of Bree Tanner

3 juli 2010 |

Enligt SvB säljer Stephenie Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner (Bree Tanners andra liv på svenska) sämre än väntat. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att inte ens horderna av Twilight-fans kastar sig över den nya kortromanen, eftersom det de fastnade för i Twilight inte finns i där. Bree är ju bara en liten sidokaraktär i tredje boken Eclipse, varför skulle särskilt många bry sig?

Berättelsen om Bree och hennes korta andra liv handlar om en nybliven vampyr i en armé av nya, okunniga vampyrer som ska användas som kanonmat i en konflikt bland de äldre blodsugarna. Det är ett otäckt och våldsamt andra liv där de ofta hålls instängda tätt inpå varandra och slåss så att kroppsdelarna flyger och far. Den enda ljuspunkten för Bree är en försiktig vänskap med Diego, en vampyr som liksom hon börjar ifrågasätta situationen de har hamnat i. Bree och Diego är mer sympatiska, varma och underhållande än tråkiga Bella och irriterande Edward i Twilight-böckerna, men det är allt. The short second life of Bree Tanner ger ett ansträngt intryck. Det känns som att berättelsen hellre skulle ha gått åt ett annat håll, men den tvingas att följa en viss riktning eftersom slutet var givet på förhand.

Ursäkta, jag skrockar darkly här

21 juni 2010 |

Det finns mycket man kan invända mot i Stephenie Meyers Twilight-böcker. En av de mindre men ändå hemskt störande sakerna är att vissa personer skrockar väldigt, väldigt mycket. Ibland skrockar de till och med ”darkly”, för variationens skull.

I Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner, dröjer det bara någonstans mellan 20 och 30 sidor innan någon ”chuckled darkly”. Sedan är det skrockfritt i säkert 50 sidor, men tystnaden berodde antagligen på att Meyer laddade upp inför detta mästerverk till mening:

”A deep, masculine chuckle that did not belong to Riley echoed menacingly through the house.”

Ja, där slutade det plötsligt att vara irriterande och blev istället hysteriskt roligt. Hur kan man på allvar skriva så? Jag begriper ingenting men boken är rätt trist så jag är glad att den meningen fanns där och livade upp läget med sin skyhöga ”så dåligt att det är kul”-faktor.

Vampyrgnäll och annat

17 maj 2010 |

Nej, jag har inte dött bloggdöden. Jag har bara varit borta ett tag. De senaste dagarna har jag varit på Åland, först i en stuga i ingenstans och sedan i Mariehamn.

I stugan läste jag Utrensning av Sofi Oksanen och Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Med Utrensning är det som med Darling River som jag också läste nyligen: jag vet inte vad jag ska säga om den, för ”alla” har redan sagt så mycket gott. Det finns inga hyllningsord kvar för mig att använda, de har redan sagts så många gånger. Men det kommer säkert ett försök någon dag. Lilla stjärna ska jag recensera åt Catahya.

I lördags kväll gjorde jag ett besök på science fiction-kongressen Åcon 4. Vanligtvis brukar jag springa på hur många paneler som helst när jag är på en kongress, men nu blev det bara en av de tre som hölls medan jag var där. Panelen hette ”Whining about modern vampires” och gnället handlade inte oväntat om att i många nutida vampyrberättelser så har väldigt många typiska vampyregenskaper skalats bort och kvar är bara en odödlig människa som kanske slurpar lite djurblod. Vad skiljer dem från alver egentligen? undrade någon. Som så många andra gånger när detta har diskuterats uttrycker folk en saknad efter monstervampyren, istället för den tama vampyren.

Jag har inte direkt något emot halvtama människoliknande vampyrer. Vad jag däremot tycker är hemskt fånigt är när det är uppenbart att författaren har slängt in en vampyr bara för att det ska vara en vampyr och inte verkar vilja hantera följderna av att ha en icke-mänsklig varelse i sin historia, utan låtsas som att det inte blir några följder. Vad är då poängen?

Vid ett tillfälle nuddade panelen vid vampyrberättelsen som våldtäktsfantasi och det ligger nära en av mina egna hatgrejer när det gäller vampyrromantik – eller varulvsromantik, det är samma sak där. Vad jag vill kräkas på är hur vampyrens eller varulvens ”natur” liksom används som ursäkt för att skriva en sorts kärlekshistoria som inte skulle vara särskilt acceptabel om mannen var en vanlig människa. Denna aggressiva, våldsamma, otroligt svartsjukt revirpinkande* och dominanta typ skulle ha en ”kvinnomisshandlande psykopat”-stämpel i pannan om han var människa men eftersom han inte är det så är det tydligen ok. Nämen han är ju vampyr, han bara är sån. Det kan inte hjälpas. Men guud så romantiskt att han kämpar emot sina farliga vampyriska instinkter för människokvinnans skull!

Örk.

Det finns mycket med vampyrer jag skulle kunna gnälla på. Man kan ju fråga sig varför jag fortsätter att gång på gång slänga mig över nya vampyrböcker, för ärligt talat finns det mycket mer som är tråkigt-fånigt-pinsamt än sånt som är bra. Dracula från 1897 är fortfarande en av de bästa vampyrromaner jag har läst och min favoritvampyr hör hemma i en tv-serie (Spike i Buffy, naturligtvis).

(* = I The Silver Kiss av Annette Curtis Klause finns förresten en vampyr som rent bokstavligt pissar på en tjejs hus. Jag tyckte att det var sjukt kul som omväxling.)

Vad gör Nattens begär bland Pocketförlagets ungdomsböcker?

24 mars 2010 |

Pocketförlaget satsar just nu på ungdomsböcker och släpper idag åtta ungdomsromaner i pocket. Projektet kallas IRL och på dess sida på Facebook kan man få en av böckerna gratis om man fotograferar sig själv tillsammans med någon annan av böckerna.

Finfint. Men så är det Nattens begär av Sherrilyn Kenynon. Jag läste den när den gavs ut av Schibsted förra året och jag förstår inte hur den hör dit. Kanske har det ökade antalet ungdomsböcker som innehåller kombinationen övernaturligt + romantik fått någon att tro att den är ytterligare en Twilight-klon, för jag har svårt att tro att någon som hade god koll på vad den egentligen innehåller skulle tycka att den hör hemma i en satsning på ungdomsböcker.

Huvudpersonen är 26 år gammal och när det gäller handling, ton och sexinnehåll är Nattens begär som en övernaturlig och halvporrig Harlequin-roman. Redan på första sidan serveras man rader som ”Han var en man som levde för stunden och för den vilda tillfredsställelsen av sina sensuella behov. […] Det fåtal kvinnor som hade fått uppleva en extatisk natt i hans armar såg sig som förmer än de som bara kunde drömma om att få vidröra hans utsökta kropp. För han var passionen. Lusten. Allt som var sensuellt och hett.” Det är en vuxenbok.

Många ungdomar läser vuxenböcker och det är inget fel med det, men att ta med en bok som Nattens begär i en uttalad satsning på just ungdomslitteratur är väldigt konstigt.

(Sedan är boken i fråga inte bra heller och dessutom dåligt översatt, men det är en annan diskussion…)

Senare tillägg: Efter en del snokande har jag läst på några ställen att med ”ungdomar” menar Pocketförlaget åldrarna 13-30 år. Det gör visserligen inkluderingen av Nattens begär mer begriplig, men själva satsningen konstigt spretig. Är en 30-åring en ung läsare?

Bra slut på tråkig bok: Glass Houses

18 februari 2010 |

Jag har inte varit så bra på att hålla mitt nyårslöfte att läsa mer egna böcker och låna mindre. Att hålla mig borta från dåliga vampyrböcker har jag inte heller varit särskilt bra på. För några dagar sedan läste jag ut Glass Houses som är första delen av Morganville Vampires av Rachel Caine. Den handlar om pluggisen Claire som är galet smart och därför börjar på college tidigare än de flesta. Men istället för att dyka in i studierna hamnar hon i bråk med skolans värsta bitch och dessutom visar det sig att staden Morganville styrs av vampyrer. Eftersom hon inte går säker bland studentrummen flyttar hon in i ett stort hus tillsammans med några äldre ungdomar, varav en råkar vara ett spöke.

Glass Houses är inte särskilt bra. Jag gillar karaktärerna men den är alldeles för seg och handlingen känns länge meningslös för att det är alldeles för mycket som inte förklaras. När vampyrernas anledningar till att göra vissa saker avslöjas mot slutet blir det genast mer intressant och Caine slänger dessutom in en rejäl cliffhanger. Snacka om dålig stil att avsluta en tråkig bok på ett så spännande sätt att jag vill läsa nästa, som säkert också är tråkig.

Tramsvampyrer

25 januari 2010 |

För några månader sedan sparkade jag på Richelle Meads Vampire Academy-böcker i en UNT-recension. Ungefär samtidigt som de två första delarna i den serien gavs ut på svenska kom även de två första delarna av PC & Kristen Casts House of Night. Bonnier Carlsen stod för den svenska utgivningen i båda fallen, det var väl någon sorts vampyrsatsning i Twilight-tider. Jag har just läst första delen av House of Night och kommer knappast att läsa den andra, om jag inte drabbas av vampyrhjärnsläpp. (Det händer ibland, tyvärr.)

Det finns en del likheter mellan Vampire Academy och House of Night. Båda har tonårstjejer som huvudpersoner, båda utspelar sig på internatskolor för vampyrer och båda är väldigt fåniga. Det läggs så mycket krut på att beskriva klichésnygga vampyrer och på skolkorridorsdrama i form av att huvudpersonerna hamnar i bråk med skolans maktklick som såklart är väldigt snygga och väldigt bitchiga. Handlingen är i båda serierna hafsig, stannar aldrig tillräckligt vid det som faktiskt är intressant och det badas istället i en form av väldigt ytlig vampyr- och häxestetik som inte ens behöver hänga ihop på något vettigt sätt utan den verkar mest bara vara ihopslängd för att den är häftig.

Jo, det kan säkert vara asmysigt om man är en svartklädd fjortonåring. Och det menar jag inte som en diss mot svartklädda fjortonåringar, utan jag menar att även om jag som inte längre fjorton tycker att böckerna är tramsiga och att det finns mycket mycket bättre ungsomslitteratur så har de här ändå också sin plats. När jag var i 15-årsåldern var jag tokig i en annan vampyrserie som hette Vampyrens kärlek (The Vampire Diaries). När jag försökte läsa om dem förra året tyckte jag att de var sjukt tråkiga, men det tar ju inte bort att en gång var de bäst.

Att överdosera

17 januari 2010 |

Bokstävlarna skrev nyligen om hur hon tröttnade på Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker efter den femte. Jag fnissade lite inombords, för jag hade haft ungefär samma upplevelse. Efter bok fem kände jag mig också mätt. Men efter lite mer än ett halvår plockade jag upp serien igen och då kändes den rolig igen. Nu har jag läst nio delar.

Harris böcker om den tankeläsande servitrisen Sookie och vampyrer, varulvar och annat övernaturligt pack är lättsmälta, underhållande, ganska spännande och väldigt väldigt lätta att plocka upp när jag inte känner för att läsa något mer krävande. När jag har gjort små månadsrapporter här i bloggen har Harris aldrig utsetts till månadens bästa, men ändå var hon den författare jag läste mest av förra året. Efter att ha lagt ifrån mig en vill jag gärna plocka upp nästa på en gång, men jag har märkt att det ofta inte är en särskilt bra idé. Den här sortens läsning funkar bäst i små doser, omväxlat med något mindre slaskigt. Annars blir det som med godis och kakor: gott först, men äter man för mycket blir man illamående.

(Tv-serien True Blood som är baserad på böckerna kan jag däremot inte få nog av. Mindre sött och mera galenskap.)

Vampyrfesten

13 december 2009 |

På tåget från Stockholm idag började jag läsa barnboken Vampyrfesten av Benni Bodker. Jag har inte kommit till själva festen ännu, trots att boken nästan är slut, men den handlar i alla fall om syskonen Edvard och Agnes som bor i en stad där en massa människor dör på nätterna. Folk har börjat misstänka vampyrer och det blir en rädd och galen stämning där en grupp vampyrjägare får rätt att göra nästan vad som helst. Syskonens äldsta syster har nyss dött och misstänks vara vampyr, och Edvard kärar ner sig en blek mörkögd tjej…

Jag är kluven till den här boken. Jag tyckte om den i början, men nu börjar den kännas väldigt övertydlig – och Edvard väldigt puckad. Blinda lillsyrran Agnes är i alla fall en härlig figur som verkar klara av det mesta och kan snacka sig till vad som helst. Det finns tre delar till i Nattens barn-serien och jag tror att man borde läsa alla för att verkligen få ut något av det hela, men samtidigt känns det inte så lockande att läsa vidare just nu.

Att översätta eller inte översätta

11 november 2009 |

När jag läste Richelle Meads vampyrböcker Törst och Fruset blod för en månad sedan funderade jag lite på om det finns tillfällen då man borde låta bli att översätta vissa engelska ord för att det i verkligheten faktiskt är vanligare att det engelska används istället för det svenska. Särskilt gäller det i dialog där unga personer talar.

Ett exempel ur Meads böcker är när en tonårsflicka spydigt kallar sin ovän för ”raring”. Jag vet inte vad det står i originalet, men det är ju ganska troligt att det är ”darling”, och i så fall tycker jag att det hade gjort dialogen mer realistisk om ”darling” hade fått stå kvar. Det känns mer troligt att en nutida tonårstjej skulle säga det än att hon skulle säga ”raring”.

I ett inlägg i min gamla blogg nuddade en kommentar vid samma sak i somras. Dr M skrev:

”Sedan är det väl på sitt sätt lite intressant hur man ska översätta ett uttryck som ’blind dating’. Dagens unga generation skulle förmodligen göra det till låneord; jag skulle nog själv ha närmare till att säga ’date’ och ’blind date’ även på svenska, än ’träff’ och ’blindträff’.”

Ja, jag skulle också säga ”blind date” istället för ”blindträff” och jag är ju verkligen inte ensam om att ibland använda det engelska ordet istället för det svenska. Hur mycket hänsyn ska översättare ta till det? Jag kan tänka mig att det skulle bli rätt konstigt om alltför många (hur många det nu är…) engelska ord stod kvar i en svensk översättning, men att låta bli att översätta vissa ord skulle på ett bättre sätt återspegla hur vissa grupper av människor pratar.

Tematrio: film

6 november 2009 |

Lyrans senaste tematrio handlar om filmatiseringar av böcker som man har läst.

1. Härskarringen-trilogin av J.R.R. Tolkien. Inte så oväntat, kanske. Jag var nog inne i min djupaste fantasynördsperiod när den första delen av Peter Jacksons filmatiseringar kom, men jag hade ändå inte läst Tolkien. Jag såg till att läsa Ringen-böckerna innan jag såg filmerna, men medan jag tyckte att böckerna var bra men inte fantastiska så blev jag helt förtrollad av filmerna. Böckerna har jag inte läst om, men filmerna har jag sett många gånger. ”Boken är alltid bättre än filmen” är alltså ett vanligt påstående som jag inte skriver under ett dugg på.

2. Guldkompassen av Philip Pullman. Ibland (eh, ofta) gnälls det på att vissa saker i handlingen tas bort vid en filmatisering, men Guldkompassen är ett exempel på att det faktiskt är en bra sak att skala bort. Där hade försökt trycka in för mycket av boken, och av en underbar fantasyroman för både unga och vuxna blev det en otroligt snygg men rörig, hoppig och virrig film.

3. Jag försökte verkligen komma på någon bok/film som inte har med fantastik att göra och som jag dessutom har något att säga om, men tankeverksamheten funkar inte alls bra idag. (Hej, förkylning.) Så det tredje exemplet blir Dracula av Bram Stoker. Det roliga med Dracula är att den fortfarande är bättre än de flesta nutida vampyrromaner. Dracula-filmer finns det hur många som helst av, av varierande kvalitet, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har sett någon av de äldre med t.ex. Bela Lugosi eller Christopher Lee. Däremot är jag väldigt förtjust i Francis Ford Coppolas variant från 1992 – den med Gary Oldman, Winona Ryder och Keanu Reeves. Men boken är nog bättre. Jag läste om den för något år sedan och förvånades av hur spännande den fortfarande var, trots att jag kunde historien framlänges och baklänges.

Chick lit och vampyrer

27 oktober 2009 |

Nyligen recenserade jag MaryJanice Davidsons Unwed och Undead på Catahya. Så här tyckte jag:

Chick lit och övernaturliga varelser är tydligen en vinnande kombination, för det kommer bara fler och fler böcker av den typen. I Undead and Unwed vaknar den skosamlande sekreteraren Betsy upp och inser att hon är död, för hon dog i en bilolycka. Och eftersom döda personer inte ska vandra omkring försöker hon ta död på sig själv en gång till. Efter flera misslyckade försök tvingas hon fatta att hon faktiskt har blivit vampyr, och inte vilken vampyr som helst. Det visar sig att hon har förmågor som andra vampyrer inte har och hon blir indragen i deras interna maktkamp, där några anser att hon är den förutspådda vampyrdrottningen. Eftersom det här är chick lit bekantar sig Betsy såklart också med en väldigt sexig vampyr som gärna vill sticka annat än bara tänderna i henne.

Undead and Unwed är hysteriskt rolig, det erkänner jag. Betsy är underhållande oförskämd, småkorkad och utrustad med inte bara vassa tänder utan också en vass tunga. Jag minns inte när jag senast fnissade så mycket åt en bok. Men efter ett tag står det klart att humor är det enda den har. Snyggt språk? Nej. Intressanta karaktärer? Det är antagligen bara Betsy jag kommer minnas. Bra handling? Hm. Det är faktiskt inte särskilt mycket handling alls. Det dröjer länge innan det börjar hända något annat än att Betsy försöker anpassa sig till sitt nya vampyrliv, vilket visserligen är kul, eftersom det sparkar åt många vampyrklichéer och när jag lade ifrån mig boken undrade jag en stund om det egentligen hade hänt något alls. Men underhållning är trevligt så det får bli 3/5.

© 2024 Tystnad

Tema av Anders Noren — Upp ↑