i.
Den eviga ungdomens stad, skrev Johan Nyblom nästan om Uppsala. Uttrycket bet sig fast. Någon gång på åttiotalet tyckte en ambitiös tjänsteman att staden borde leva upp till sitt rykte. I tysthet började kommunen göra en utvärdering av alla som fyllde tjugofem. Uppvisar man godtagbar ungdomlighet får man stanna. Övriga får en sen kväll diskret besök som vänligt men bestämt uppmanar dem att flytta någon annanstans. För de ord som andra har sagt får man bittert böta.
Men även vi avvisade får komma tillbaka på besök.
a.
James Tiptree, jr. föddes mellan hyllorna i en amerikansk matvarubutik 1967. Han döptes efter en burk marmelad. Innan han fyllt sju skulle han komma att bli en av sin samtids mest hyllade och respekterade science fiction-författare. Sådant sker i möjligheternas land.
1.
Jag vaknar i ett hotellrum i Uppsala och kan inte somna om. Det händer den som inte planerar sitt liv. Då äter man frukost. Där hittar man Henrick Pålsson som sitter vid ett bord och försöker skapa en illusion av att det är fullt normalt att röra sig ute i världen medan morgonmål fortfarande serveras. Han försöker få mig att förklara vad man bör se som besökare i staden. Mitt Uppsala är Engelska parken, Flogsta, Eriksberg, Västgöta nation, mina löprundor i Hågadalen. Jag misstänker att han inte är primärt ute efter att bli student, bofast eller maratonlöpare och muttrar någonting om att det finns en domkyrka och att kvarteren runt omkring den är rätt fina om man nu föredrar fint framför nittonhundratal. Det vet han. Han har varit här förut. Men jag har aldrig sett Uppsala. Jag har bara bott där. Tunn är den vägledning med vilken han ger sig ut på sin vandring.
Själv går jag och lägger mig igen.
Uppsala så som vi gärna visar upp det. Inte det Uppsala vi lever våra liv i.
ii.
Uppsalas studenter har ett något oförtjänt konservativt rykte. Visst kommer man därifrån med en uppfattning om att det till bords är stort att skåla fritt men att skåla rätt är större. Visst är Uppsalas studenter mer kända för Bollhusmötet än någon kårockupation. Men i sprickorna lever revolutionen. I november varje år väljer Västgöta nation ny förste kurator. Varje år försöker nationsammankomsten slå sig fri genom att slänga sin nyvalda ledare i den kalla Fyrisån. Det är alltid en lika stor besvikelse när de överlever fram till installationen.
2.
Jag vaknar till en kongress som börjar picka sig ut ur sitt skal. Mellan mitt hotellrum och lobbyn finns en reception och högar med namnskyltar. Till dessa kan man klippa sig ett stycke brunt snöre för att hänga dem runt halsen. Det är en estetiskt undermålig lösning, men vad gör man inte för litteraturen? Jag har tagit fel datorväska på min resa. Den som i ett fack alltid har ett svart nyckelband för just sådana här situationer ligger kvar i Malmö. Jag klipper mig lite missmodigt en snara, tar min bricka och flyr undan försöken att rekrytera mig till arbete: Jag har ett kort träningspass att genomföra i hotellets sorgliga gym och arbete som väntar.
b.
Det var Alice Sheldons öde att skriva. Kanske mer att bli skriven om. Som barn blev hon först bekant för någon form av allmänhet huvudperson i moderns böcker om deras resor i Afrika. I dag läser väl fler Julie Phillips biografi om Sheldon än Sheldons egna noveller. Någonstans däremellan fick Tiptree några goda år.
3.
Det visar sig finnas gränser för vad man gör för litteraturen. När jag återvänder till kongressen har jag köpt ett nytt nyckelband. Mer än en tjuga på Clas Ohlson har människan offrat för fåfängans skull. Så ock jag: Anna Bark Persson meddelar att hon inte tror att vi kan vara vänner längre. Men det har hon sagt förr.
Flocken samlas. Jag springer på Britt-Louise Viklund och Tommy Persson redan under min bandinförskaffningsutflykt. Luke Smith dyker upp och hälsar på en svenska som blir lite mindre knagglig för varje gång. Felicia Wassberg och Thor Forsell dyker upp i receptionen; en för att representera Sverok och en för att gå någon annanstans istället för att hänga med oss.
Tillsammans med Jessica Elgenstierna sitter jag i Alvarantikvariatet och prånglar böcker. En gång om året får vi ånyo lära oss hur Johan Anglemarks iZettle fungerar. Lagom långt mellan gångerna för att man skall ha hunnit glömma alla nödvändiga detaljer. Lite skamset får jag också ge Jessica det exemplar av kongressrapportsboken som hon och Tony skulle ha fått förra åren men som skickades med Maria Nygård eftersom det skulle gå snabbare så. Sedan har den legat hos Maria. Den kanske trivdes där.
Thomas Recktenwald hittar Donald H. Tucks The Encyclopedia of Science Fiction and Fantasy från 1974 i två band. »Å», säger jag, kanske lite väl uppskattande. Det är ett uppslagsverk. Jag tycker om uppslagsverk. »Om jag bara hade sett det.» Han bestämmer sig för att jag är mer entusiastisk än han är och att det uppenbarligen är jag som skall köpa det. Det var kanske inte riktigt vad jag menade. Jag skall vara på resande fot i två veckor och mest till fots eller medelst kollektivtrafik släpa min väska mellan nio olika sängar innan jag åter är i trygga Skåne. Köpa uppslagsverk slår mig under omständigheterna som en sällsynt dålig idé.
Jag köper uppslagsverk.
Alvarböcker. Foto: Tero Ykspetäjä.
4.
Fredagen kastar två programpunkter på mig.
John-Henri Holmberg och jag diskuterar James Tiptree, jr. – Alice B. Sheldon, som hon egentligen hette – under Anna Bark Perssons ledning, så trettio år efter hennes död. John-Henri läste henne medan hon levde och hennes pesudonym ännu dolde människan bakom. När hon först sköt sin make och sedan själv var jag fullt upptagen med att få mina första tänder. Anna skulle inte se världens ljus än på ett halvdussin år. Skall vi göra minnespanel får vi kämpa med våra minnen. Men vi har hennes texter.
Tre svenskar har blivit ombedda att hålla programpunkten på engelska. Senare, i Storvreta, skall Johan Anglemark kommentera att kongressen för en gångs skull fick kämpa för att ha tillräckligt många programpunkter på utrikiska. Nog klarar vi utmärkt av att prata engelska alla tre. Nog blir det sämre. I stort sätt blir det samma panel som vi skulle ha haft på svenska, men udden och precisionen faller bort. Vi pratar om hennes liv. Hennes övergripande teman. Hennes texter. Vi får rekommendera noveller. Det är alltid bra att rekommendera noveller. Vi hade kunnat prata minst tre gånger så länge.
Efter panelen försöker Hanna Hakkarainen få med mig för att dricka en öl. Jag erbjuder mig att hålla sällskap men nekar rusdrycksintagandet. Jag har programplikter jag måste ta på största allvar.
För några år sedan startade Larry Correia en kampanj i protest mot vad han såg som överdrivet litterär och vänstervriden litteratur bland de Hugobelönade och -nominerade verken. Den inleddes väl till stor del som ett försök att irritera vad han betraktade som en politiskt korrekt klick, men kom sedan i stor utsträckning att försöka ersätta de verk som traditionellt nominerats med sådana Sad Puppies-anhängarna tyckte var mer förtjänta av äran. Mer konservativa, kanske lite mer rymdäventyr. Även en mindre skara kan påverka ett nomineringsförfarande, särskilt i kategorier där färre nominerar. Om det publiceras femhundra noveller och alla som kan nominera väljer fritt kommer det att vara en tämligen utspridd skara. Den grupp som presenterar en lista på de fem verk man skall nominera i varje kategori och sedan uppmanar alla att nominera just dessa fem verk kommer dock att koncentrera uppmärksamheten på sina favoriter. 2015 – året efter att Rachel Swirskys nominerade men ej prisbelönta ”If You Were a Dinosaur, My Love” irriterat en och annan och tredje person med åsikter om Hugopriset – lanserade Theodor Beale en överlappande kampanj, Rabid Puppies, för dem som tyckte att det där med mer konservatism i sf-världen är tråkigt när man istället kan, tja, få någonting mer åt nazisthållet. Samtliga nominerade i novellkategorin kom från de olika valparnas kampanjer. Vann gjorde ”ingen pristagare”, som i omröstningen placerades ovan alla fem noveller. Reaktionen på detta var något av den brända jordens taktik: Om inte vi kan ha ert pris skall ni inte heller få ha det. Bland 2016 års nominerade noveller fanns alltså titlar som ”If You Were an Award, My Love” och porrnovellförfattaren Chuck Tingles ”Space Raptor Butt Invasion”. Tingle uppskattade inte att få sitt verk kidnappat för dylika syften. Därmed fann större delen av sf-fandom en allierad de snart – tack vare hans fullständigt vansinniga men tilltalande beteende på sociala medier – kom att uppskatta.
För vissa är det här blott ytterligare ett kapitel i boken om 2000-talets kulturkamp. För andra finns praktiska konsekvenser. De finner sig stående framför en fullsatt programsal, rymddinosauriebögporr på mobilen. Jag föreställer mig att det kan hända vem som helst.
Jag har inte läst ”Space Raptor Butt Invasion” i förväg. Jag vill att publiken skall få upptäcka den tillsammans med mig. Det visar sig vara ett mycket vågat beslut. Tingle tror inte riktigt på det här med korrekturläsning. Deep? Keep? Typ samma sak. Han tror inte på att hålla sig till hur skiljetecken traditionellt används.
»”It’s gonna be a long year for you up here.” My fellow astronaut, Officer Pike, says. ”You think you’re ready for it?”
”Ready as I’ll ever be.” I tell him with a slight smile.»
Men vem ger sig in i att läsa rymddinosauriebögpornografi med tanken att det skall vara enkelt? Enkelt är för folk som vill läsa Lapidus eller Läckberg. Det är färre dinosaurier då.
De spelar en förbluffande mängd pingis innan de har sex med varandra.
Jag har fått folk jag känner väl att sätta sig i främsta raden. Det är säkrast så. »”Get down on your knees.” The raptor suddenly commands» läser jag och går ned på knä framför Emil Hernvall. »”Fuck me harder!” I scream. ”Use that tight ass with your big raptor dick!”» läser jag och sätter mig i Henrik Emléns knä och ser honom djupt i ögonen. Han ser något obekväm ut.
Som sexskildring betraktad är den konventionell. Säkert är det därför den inte fick priset. Efteråt kommenterar flera personer oberoende av varandra att den är orealistisk eftersom en velociraptor – av Jurassic Park-typ, tänker vi oss – rimligtvis har för korta armar för de beskrivna sexscenerna. Läsningen verkar uppskattad trots denna tydliga brist.
I väntan på högläsning. Foto: Hanna Svensson.
5.
Två gånger har det anordnas sf-kongress på Gillet i Uppsala. Första gången tackade jag – då programansvarig – de sista veckorna före kongressen nej till jobb för ungefär sextontusen kronor för att vara säker på att hinna fixa allt som fixas skulle. Den här gången har programmet blott kostat mig de fyra dollar jag har lagt ut för att på kongressens begäran köpa dinosaurieporr. Jag väljer att se det som ett steg i rätt riktning.
c.
Alice B. Sheldon föddes 1915. Hon reste med sina föräldrar till platser amerikanska barn inte reste till. Hon illustrerade, målade, studerade konst. Gifte sig, ångrade sig. Blev konstkritiker, tog värvning i armén under andra världskriget och analyserade flygbilder. Gifte sig igen. Arbetade för det då nybildade CIA. Hoppade av. Doktorerade i experimentell psykologi och skrev en avhandling om hur djur – mest råttor – reagerar på nya intryck i olika miljöer. Skrev under pseudonym några av sin tids mest uppmärksammade science fiction-noveller. Var i flera år en av den amerikanska sf-världens stora gåtor: Vem är Tiptree? Fick efter närmare ett decennium sin identitet avslöjad. Fortsatte skriva, men det blev aldrig riktigt samma sak igen. Var väl sällan särskilt lycklig.
Fortsätt läsa
Senaste kommentarer