Etikett: ungdomsböcker (Sida 1 av 5)

The Scholomance

8 november 2022 | Anna

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Snöstorm och kanelhjärtan

18 december 2019 | Maria

Snöstorm och kanelhjärtan har ungefär samma upplägg som Let it Snow, ungdomsboken som nyligen har blivit Netflix-film. En gäng författare – Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Jesper Tillberg och Karina Berg Johansson – har skrivit varsin julnovell som hänger ihop genom att utspela sig på samma plats. Karaktärer från en berättelse kan skymta snabbt i de andra.

I Snöstorm och kanelhjärtan är det kvällen före julafton. Snön faller tät, en långtradare full med paket har vält över vägen och några unga människor som inte hade tänkt vara på kafét i stationshuset i den namnlösa byn får finna sig i att hamna där till slut. En skulle hämta ett paket i närbutiken, men hamnar vilse i snöyran. En annan hatar den dödstråkiga byn och vill dra till Stockholm, men hans GPS leder honom på villovägar. En tredje är trött på att vara osynlig för sin familj, men hittar en udda vän. En fjärde har fått nog av sina mobbare och hittar oväntad hjälp.

Det är ny vänskap och ny romantik, familjebråk och försoningar, sorg, lite magi och spökande, mycket snö, mycket kaneldoft. Mycket handlar det om fantasier och att önska sig något annat, önska sig bort. De fyra novellerna är snabb och rätt mysig läsning. Visst löser sig problem lite för lätt, saker och ting händer för fort – som den sortens fantasier man kan ha om att något jobbigt i ens liv plötsligt bara ska rätta till sig av en yttre kraft. Filmlösningen, inte riktiga livet. Men det är julnoveller, vad annat ska man vänta sig. Min favorit är ”Den här hålan” av Pernilla Gesén. Jag tror att den grep tag i mig mest för att huvudpersonen Daniel både är offer och skurk. Det är inte bara världen som är rövig mot honom, även han har varit ett as mot andra och i hans novell är det julmagin och en lokal kanske-häxa som knuffar honom mot att – först jävligt ovilligt – göra något bättre.

Och jag ska inte spoila vad som pågår i den sista novellen, ”Snöängel” med mobbningstemat, men jag gillade verkligen inte slutet och det var tråkigt att avsluta mysboken med att bli irriterad. Särskilt eftersom den var den novell utmanade julmyset mest, jag tyckte att det var modigt att ta in en aspekt som inte kan rättas till. (Vagt, jag vet.) Får jag stryka allra sista händelsen?

(Wahlströms, 2018).

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

30 oktober 2016 | Maria

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

The Girl from Everywhere

4 juni 2016 | Maria

girlfrom Tidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Kungadottern

6 december 2015 | Maria

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

Var ska den jäkla boken stå?

18 augusti 2015 | Maria

Jag läste en artikel om YA i Höstens böcker och funderade på den här biten:

201508_kat

Även om jag tänker anta att det tråkiga och enögda beteende som beskrivs inte är representativt för biblioteksfolk i allmänhet (inte alla bibliotekarier, hoho), så förstår jag ju ändå varifrån det kan komma. Ibland blir jag lite trött på det kategoriska sätt att se på litteratur som till viss del är en praktisk nödvändighet på jobbet. Jag skulle knappast ha blivit bibliotekarie om jag hade något emot att sortera saker (heh), men det ständiga kategoriserandet blir som sagt ibland tröttsamt. Barn eller vuxen, fack eller skön, här eller där, hit eller dit, bu eller bä. Herregud, kan vi inte bara lägga dem i en stor hög istället? Som bibliotekspersonal (och bokhandelspersonal) är man ju begränsad av det fysiska rummet man arbetar i och det leder lätt till att titta lite snett på sånt som inte är lättplacerat. Inte för att man nödvändigtvis vill att böcker ska passa i tydliga fack, utan för att de rent praktiskt måste placeras någonstans.

När jag läser bryr jag mig inte om det är en ungdomsbok eller en vuxenbok eller om den svävar någonstans i mitten eller flyter åt alla håll. Men när jag står på jobbet med boken i handen måste jag välja. Vilken avdelning? Vilken hylla? En enskild bok kan inte befinna sig i flera hyllor samtidigt, hur gränsöverskridande dess innehåll än är. Så välj. Välj, välj och välj igen.

Det är nog därför bibliotekarier kan bli lite fnattiga när det gäller böcker som inte passar i tydliga fack. Det är därför jag, som egentligen tycker att det är kul med genreblandning och flytande gränser, kan komma på mig själv med att titta på en bok med luddig genre- eller målgruppstillhörighet och bara ”argh, jobbig bok”. Inte för att jag vill att all litteratur ska passa in i fack – det vill jag absolut inte – utan för att någonstans måste de jäkla böckerna stå. Helst på den plats där de har störst chans att hitta sina läsare, och vilken plats det är kan man slita sitt hår över hur många gånger som helst.

Den femte vågen

23 juli 2014 | Maria

femtevågen Jag brukar ju inte direkt läsa ungdomsdystopier för att jag vill ta del av en smart uppbyggd värld. Jag brukar läsa dem för spännande historier om uppror och överlevnad i lagom häftiga miljöer och undvika att syna världsbygget allt för noga i sömmarna. Svep iväg mig så köper jag det mesta. Oftast.

Jag är inte helt säker på om jag bara inte var på humör när jag läste den utomjordingsinvaderade Den femte vågen eller om den faktiskt var mycket mer puckad än andra ya-dystopier jag har läst de senaste åren, men jag kände gång på gång att jag köper inte det här. Det handlade inte nödvändigtvis om berättelsen som helhet, utan snarare att jag ständigt snubblade på bitar av den. Jag köper inte den här karaktärens handlingar i den här situationen. Jag köper inte den här biten av fiendens strategi. Jag köper inte att Cassie kan rabbla dödssiffror och liknande fakta för läsaren som om hon var en nyhetssändning – för hur fan kan hon känna till sånt i detalj, när alla kommunikationer är utslagna? Sådana saker.

Rick Yancys Den femte vågen följer alltså sextonåriga Cassie, överlevare efter att utomjordingar har haft ihjäl större delen av jordens befolkning. De har slagit ut allt som drivs med el, orsakat naturkatastrofer och sjukdom, och sedan skickat ut ”tystare” i mänsklig skepnad för att döda andra människor. De människor som har överlevt så långt väntar på nästa våg och vågar knappt lita på någon.

Och visst, det är himla spännande. Jag gillar att följa Cassie och hennes kamp för att överleva, hennes tillbakablickar på tiden som gått sedan den första attacken, hennes sarkasmer mitt i ensamheten. Efter ett tag kommer det flera berättarperspektiv, i form av Cassies lillebror Sammy och Cassies skolkamrat/crush-på-avstånd Ben, som båda har hamnat i ett sorts träningsläger där barn och unga lärs upp till soldater, och det funkar helt ok. Men det är som att ju mer jag får veta och ju större perspektivet blir, desto mer irriterande blir boken.

(Och snart blir det lite spoilervarning.)

Jag stör mig på att utomjordingarnas strategi verkar så himla orimlig och onödig och dum.

Jag stör mig på att Ben envisas med att försöka få Ringer att le. Världen har gått åt helvete. Hon behöver inte le åt dig, din fjant.

Jag stör mig på att Evan är en sån himla kliché. Evan är alltså en människokropp, med en av ”De Andra” inplanterad i sitt medvetande. Dubbelheten och de inre konflikterna han upplever hade kunnat vara intressanta, men istället har Yancy valt den absolut vanligaste och slöaste vägen: Evan kan inte döda Cassie, för han blir kär i henne på avstånd! Så han stalkar henne, tar hand om henne när hon är skadad och vill hjälpa henne att rädda Sammy. Jag blir så uttråkad.

Trots min irritation kommer jag säkert att läsa nästa del när den kommer (och störa ihjäl mig på den kärlekstriangel/fyrkant som verkar lura vid horisonten – kom igen Yancy, överraska mig genom att inte ta den vägen!). Jag är trots allt lite nyfiken på om Yancy kommer att knyta ihop röran på något smart sätt, eller om allt faktiskt är så dumt som det verkar.

Tydligen ska Den femte vågen bli film också, och den måste jag såklart se eftersom Chloë Grace Moretz ska spela huvudrollen.

Senare tillägg:
Oklart varför jag använde svensk titel och omslag i inlägget fast jag ju läste boken på engelska. Skyller på överhettning.

Dessutom slarvigt att klassa den som dystopi, när det snarare är en apokalyps. Skyller på överhettning även här.

Fem frågor om boken jag läser just nu

6 oktober 2013 | Maria

201310_fangirl Frågor jag snodde från C.R.M. Nilsson.

Just nu läser jag Fangirl av Rainbow Rowell. Den handlar om Cath som börjar plugga på universitet och tycker att det är väldigt jobbigt med nya situationer och nya människor. Helst vill hon sitta hemma och skriva fanfic, för hon har tusentals läsare som väntar på nästa kapitel.

Hur många kapitel har du läst?
20 (av 38).

Vad var den första meningen i boken?
”There was a boy in her room.”

Vad var den sista meningen du läste i boken?
”Her dad and Wren came home on the same day.”

Hur tycker du att boken verkar?
Hittills tycker jag att den är söt och underhållande. Språket är inget särskilt, men det gör inte så mycket. Jag tycker om Cath och vill typ ta hand om henne.

Vilken händelse är din favorit hittills?
Jag vet inte om någon händelse är en favorit, däremot finns det några som har fastnat hårdare än andra. De flesta av dem är av det jobbigare slaget, för Rowell är bra att skriva obekväma situationer så att de känns, men det känns spoiligt att skriva om dem. En glad scen som har hängt sig kvar är när Cath har haft en jobbig dag och löser det med ett ”Emergency Dance Party”, dvs. skruvar upp hög musik och dansar som en idiot ensam på sitt rum. Hon brukade göra sånt med sin tvillingsyster, men de har glidit isär. Istället dyker en kompis upp och de fuldansar tillsammans. Väldigt gulligt.

Ge mig arsenik

5 augusti 2013 | Maria

201308_arsenik UNT-text från i våras.

Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni.”

Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.

När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet” genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.

Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.

Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni.” När hon skriver i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.

Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff” egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.

(Alfabeta, 2013)

Januari: lästa böcker, köpta böcker

2 februari 2013 | Maria

Året började så här:

1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg

Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.

Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.

Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.

Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.

Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.

Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

18 november 2012 | Maria

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Mellan dig och dig

18 september 2012 | Maria

(En månad gammal UNT-text, fast en längre version än den som publicerades i tidningen.)

Katarina Kieri har skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar, bland annat 2004 års Augustprisvinnare Dansar Elias? Nej! I sin nya ungdomsroman Mellan dig och dig använder hon många bekanta ungdomsboksinslag när hon introducerar Tora, en något tvär och poetiskt begåvad sjuttonåring, med en frånvarande mamma som stack med en gris och en tafatt pappa som mumlar på tröskeln. Tora kommer på kant med sin enda vän, Ivar, och undrar vad de egentligen har för relation. Hon känner sig också dragen till skolbibliotekarien som inte beter sig riktigt lämpligt.

Det är ingen händelserik bok, utan bygger till stor del på Toras tankar då hon försöker få rätsida på sig själv och sin omgivning. Tora berättar eftertänksamt och poetiskt, med ord som “Dagen kryper långsamt genom min kropp”, och genom hela boken skriver hon en dikt, som någon rad i taget presenteras för läsaren och speglar berättelsen i koncentrerad form.

“Det finns en musik som vill mycket mer än den vågar.
Det finns en musik som sjunger en halvfärdig sång.”

Det finns ett avstånd mellan Tora och Ivar. Det har alltid funnits där och Tora tänker mycket på det när de är isär. Den här distansen är inte bara problematisk för dem, utan präglar min syn på Ivar, och till viss del på Tora. Toras familjerelationer och försiktiga nya vänskapsband är känsligt skildrade och trovärdiga in i minsta detalj, men Ivar blir aldrig riktigt riktig och Tora framstår som något av en pappdocka tillsammans med honom.

Mellan dig och dig börjar och slutar med Ivar, men under en stor del av berättelsen är han frånvarande. Han är viktig för Tora – den enda hon har, trots avståndet – men blir i sin frånvaro aldrig viktig för mig. Det är relationerna som formas och förändras i hans frånvaro som griper tag. Det är där, i tidsrymden mellan Ivar och Ivar, som de intressanta spänningarna finns. Det är där Tora och människorna omkring henne blir tydliga och Tora konfronteras med glappen mellan vad hon tror om andra och hur de verkligen är. Hon lär sig mycket, allt utan honom, och ändå får han äran att vara slutet på berättelsen. Det stör mig. När Tora förstår avståndet mellan dem tar boken slut och det gnisslar och skrapar.

Mellan dig och dig är välskriven och nyanserad, men bland all den utmärkta ungdomslitteratur som skrivs idag sticker den inte ut som något extra.

(Rabén & Sjögren, 2012)

I den tysta minuten mellan

18 augusti 2012 | Maria

(Gammal UNT-text, något redigerad.)

Om antalet rader man vill skriva av och spara är någon indikation på en texts kvalitet ligger Viveka Sjögrens Augustprisnominerade vackra ungdomsroman I den tysta minuten mellan, om fjortonårige Torvi som reser till Island för att närvara vid sin fars begravning, bra till.

Torvi har inte träffat sin pappa Kettil sedan han var liten och flyttade till Sverige med sin mamma. Vid ett tillfälle meddelade Kettil att han tänkte resa till Sverige och leva med dem, men han kom aldrig och Torvi slog upp en pansardörr i sitt inre och sprejade “Gubbjävel” på den. Resan ger Torvi glimtar av vem hans far var, men mest handlar I den tysta minuten mellan om de levande. Släkten och barndomskompisarna ger honom en sommar han kommer att minnas länge och fyller en del av det hål som slets upp i honom när han lämnade ön som liten.

Den välbekanta tematiken med sonen som återvänder och avstampet i familjen gör att jag känner jag mig lite snuvad på det stora avslöjandet som aldrig kommer och jag saknar tydligare konturer åt föräldrarna. Kettil fortsätter att orsaka fler frågor än svar och mamman blir aldrig mer än en diffus gestalt med dåligt samvete och avhuggna meningar.

Det vägs mer än väl upp av hur mycket jag tycker om kontrasten mellan det karga Island och värmen i orden som Sjögren målar upp sin återvändarberättelse med. Där finns sorg, rått väder, tystnad och alkoholdimma, men hennes meningar är mjuka och försiktigt glödande. I hennes språklandskap är sorg något man kan ha på sig och gympaskorna som bärs av den man är förtjust i kan ge elektriska stötar. Jag får också stötar, av vind som river sönder hav och hur blickar kan studsa över golvet som gummibollar. Jag läser med pennan i handen.

(Kabusa, 2011)

Delirium

9 juli 2012 | Maria

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

21 juni 2012 | Johan

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.