Etikett: thrillers & sånt

Hard Light

10 mars 2018 | Maria

För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.

I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.

Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.

I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.

Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.

Onda boken

10 februari 2016 | Maria

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och då är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Thrillertitlar

14 januari 2016 | Maria

Jag läste Vårens böcker och diverse nyhetsbrev och fnissade åt några thrillertitlar.

Projekt individ X av Gregg Hurwitz. Både Projekt x och Individ x skulle kännas som vanliga typiska och lite tråkiga thrillertitlar. Kombinationen känns som en parodi. Det tyckte kanske förlaget också, för letar man efter den nu finns den inte. Däremot ges Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz ut i veckan.

Carnal Innocence av Nora Roberts. Jag fattar att det inte är helt lätt att komma på boktitlar när en författare har skrivit ungefär en miljon böcker, men ändå. Min omedelbara association: kunde vara titeln på random b-thriller som sändes sent på TV3 när jag gick på högstadiet.

Bron av Stephen Booth. Inget konstigt med den, tills jag såg att originaltiteln är Corpse Bridge vilket låter som en dålig skräckfilm eller ett metalband och vips kändes det väldigt tråkigt med bara Bron.

Note to self

12 oktober 2015 | Maria

Härmar Johans inledning här: Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr.

Jag kommer att bli frestad nästa gång ytterligare en thriller om den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon dimper ner på jobbet, men jag ska inte läsa den.

Jag skrev ju om hennes Vargavinter tidigare i våras, och har sedan dess läst två böcker till. Min läsning av Stum rädsla följde väldigt mycket samma mönster som Vargavinter: Jag gillade naturskildringarna och Annas ensamma vandringar i nationalparkerna och tyckte att den var en snyggt uppbyggd thriller som var svår att lägga ifrån sig eftersom den var så himla spännande. Jag störde mig på vissa saker i översättningen och på korrekturfelen. Jag blev också allt mer arg ju mer av mysteriet som nystades upp, eftersom jag egentligen inte borde läsa om mänskliga vidrigheter i nutid. Övernaturliga monster, halshuggningar för 500 år sedan – fine. Drogade våldtäktsoffer, hjärntvättade unga flickor – jag orkar inte.

Jag läste också Pumaspår, som är den första boken i Anna Pigeon-serien. Den var inte lika obehaglig som de andra – ”vanliga” mord utan extra creep-faktor, om ni fattar hur jag menar – men tyvärr inte heller lika spännande, utan ganska trögstartad. Barr har blivit betydligt bättre på att bygga upp spänningen sedan hon skrev den, men det innebär inte att jag borde läsa mer.

Vargavinter

9 april 2015 | Maria

När det gäller miljöer som jag är svag för ligger havet och vintriga landskap högt upp på listan och det var i förhoppning om fina vinterskildringar som jag plockade upp Nevada Barrs thriller Vargavinter (Winter Study). Den handlar om rangern (finns inget lämpligt svenskt ord?) Anna Pigeon, som här blir skickad till en ö i Lake Superior på gränsen mellan USA och Kanada, där det pågår en långvarig studie av öns vargar. Men hon har inte hunnit vara där länge förrän skumma saker börjar hända. Vargarna beter sig konstigt och forskarna hittar ovanligt stora tassavtryck. En av forskarna försvinner, och sedan går det bara utför. Finns det ett odjur på ön, eller är det människor som ligger bakom?

Fick jag trevliga vinterskildringar då? Oh ja. Det här är naturporr deluxe för dem som gillar sådant, och det gör ju jag. Det är också en väldigt spännande och läskig bladvändare där det är oklart vad som är farligast. Är det den kanske existerande monstervargen, forskarna själva, eller kylan? Känslan av att sitta inne i ljuset medan mörket tittar in på en påminde mig lite om Michelle Pavers läskiga Evig natt.

Rädslan i magen när Anna och de andra är ute i skogen och något verkar följa dem påminde mig om när jag var liten – minns inte hur gammal jag var, men jag hade väl precis börjat smyga mig in på att att läsa vuxenböcker – och läste grejer som Hajen och Den vita puman och sedan kollade efter rovdjur både bakom dörrar och i badkaret (don’t ask). Jag har aldrig föreställt mig seriemördare osv, men hota med något som har huggtänder och klor i mörkret så tänder jag alla lampor hemma.

Jag gillade också hur Nevada Barr skildrar relationerna i gruppen av forskare, som har levt avskilda från omvärlden men tätt inpå varandra och nog alla börjat bli lite knäppa. Anna, som är ny i gruppen, observerar alla de små sociala ritualer och stinkande gamla ostar som har bildats under deras tid på ön. Jag gillade detaljerna i hur de levde där – utrustningen, maten, vad kylan gör med kroppen och psyket.

Tyvärr tappade jag intresset och blev istället allt mer irriterad mot slutet av boken, men jag kan inte berätta varför utan att spoila hela mysteriet, så jag ska låta bli. Något annat som störde var bristfällig korrläsning.

Det verkar finnas hur många böcker som helst om Anna Pigeon – Vargavinter är den andra som har getts ut på svenska, men är egentligen den fjortonde – och jag kommer säkert att läsa någon av de andra. Jag vill ha mer naturporr – även om det kanske blir utan snö – och jag gillade Anna, hennes kantiga tuffhet och tvära humor.

(Hoodoo förlag, 2014)

Brilliance – inte så briljant

24 februari 2015 | Maria

201502_brilliance Det är inte direkt meningsfullt att önska att en författare hade skrivit en annan sorts bok, men ibland kan man ju inte låta bli. När jag läste Marcus Sakeys sf-thriller Brilliance kände jag just det, att jag önskade att han hade skrivit en annan bok.

Sakeys roman, som är första delen av flera, utgår från att år 1980 började det födas barn med exceptionella förmågor. Inte superhjälteförmågor i stil med att flyga eller se genom väggar, utan förmågor som människor redan har, men förstärkta. De kan exempelvis vara otroligt bra på att förstå olika sorters mönster eller att läsa av andra människors kroppsspråk. De kan vara helt genialiska programmerare, uppfinnare eller designers. De kan förutse andra människors handlingar, alltid veta när andra ljuger eller vara så bra på att förstå de ekonomiska flödena på börsen att de helt raserar det ekonomiska systemet.

Idag utgör de specialbegåvade – eller abnorma, beroende på vem som talar – en procent av världens befolkning och de har fått den tekniska utvecklingen att ta stora kliv framåt. Men det finns växande spänningar mellan de normala och de abnorma och bland de som sitter på makten finns många som vill kontrollera de specialbegåvade och se till att deras förmågor används på ”rätt” sätt.

Samhället Sakey skildrar är intressant och jag önskar att han hade grävt mer i det. I strävan efter kontroll av de specialbegåvade finns paralleller både till förtryck av minoriteter och till massövervakning och alla möjliga gräsligheter som motiveras med att det ska skydda mot terrorism. I rädslan för att ”normala” människor ska bli onödiga och överflödiga ser jag något av dagens minskade arbetstillfällen till följd av automatisering. Vilken plats har man i ett samhälle som inte behöver en? Jag tycker om glimtarna av hur vardagslivet har förändrats, som att i början blev föräldrar glada över att få specialbegåvade barn – alla vill ju ha ett geni som ska bota cancer – och det skrevs artiklar om hur man kunde öka chanserna för att få det. Men med tiden blev ett superbegåvat barn istället något att frukta. När huvudkaraktären Cooper och hans ex-fru inser att deras fyraåriga dotter är specialbegåvad på en hög nivå blir de förtvivlade, för vem vill att ens barn ska tvingas in i en av de där hjärntvättsliknande specialakademierna där de mest exceptionella barnen måste gå? Cooper, som själv är specialbegåvad, kommer att gå över lik för att förhindra att hans dotter hamnar där.

Men Brilliance är inte den typen av bok som gräver djupt i de sociala och känslomässiga effekterna av att det plötsligt finns en massa människor som är så otroligt smarta och begåvade att resten av oss i stort sett kan gå och dra något gammalt över oss. Brilliance är istället en actionfilm i bokform, en en-man-mot-världen-historia om en agent som försöker förhindra att spänningarna mellan normala och specialbegåvade leder till ännu mer död, krig och terror och som upptäcker att det han slogs för var en lögn. Visst är den spännande, i synnerhet andra halvan har starka bladvändarkvaliteter, och visst uppskattar jag tvära vändningar och hjältar som inte vet om de egentligen är på rätt sida. Men jag önskar som sagt att den hade handlat om något annat. Sorry.

Den dras också ner av en del skumma formuleringar om kvinnor (se detta instagrammade citat), för Brilliance är en sån där historia som visserligen innehåller en del coola kvinnor, men vars gestaltning av dem blir ganska jobbig för att berättaren verkar se dem som någon sorts exotiska kvinnovarelser och inte kan låta bli att beskriva deras mascara i detalj, typ. Och på tal om formuleringar tycker jag att dialogen ibland är lite gubbig, men det är säkert översättarens fel. Jag undrar vad som var originaltextens version av ”Jag tror kanske fortfarande. Men inte på dig, och inte på dina snaskiga taskspelarkonster”. Dessutom verkar korrekturläsaren ha blivit lite trött mot slutet av boken.

Okej, nu har jag klagat färdigt.

(Bokfabriken, 2014.)

A Lovely Way to Burn

2 december 2014 | Maria

18743565 ”It doesn’t look like murder in a city full of death.”

När jag läste A Lovely Way to Burn av Louise Welsh tänkte jag på hur van jag är vid att få om inte hela bilden så i alla fall flera olika bilder av läget i katastrofberättelser. De handlar ju ofta om flera olika karaktärer och brukar dessutom ofta innehålla klipp ur fiktiva tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande som ger ett större grepp om katastrofen. Det är varken ett bra eller dåligt grepp i sig, men det är vad som är mest bekant och därför var det en ovan och lite konstig känsla att följa tv-shopförsäljaren Stevie Flint genom ett sjukdomshärjat London utan att veta ett dugg mer än hon gör. Hon hör några fragment av nyhetssändningar, men annars är Welsh sparsam med omvärldsinfon. Jag gillar det, tunnelseendet, att bara få en skärva av det oerhörda.

Men så är inte A Lovely Way to Burn en vanlig katastrofhistoria, utan en thriller med katastrofen som bakgrundsbrus. Stevie försöker lösa mordet på sin pojkvän, kirurgen Simon, och undvika att själv falla offer för mördaren, samtidigt som staden omkring henne sjunker ner i kaos när en mycket smittsam sjukdom har ihjäl stora delar av befolkningen.

Jag läser sällan thrillers utan övernaturliga inslag, men i år har det ändå blivit ett gäng. (Håller jag på att bli Helena Dahlgren?) Jag har hur som helst inte muterat helt till krimläsare, för ibland tycker jag att turerna kring Stevies snokande blir lite trista, trots att det är spännande och välskrivet och allt sånt där. Känslan av fara och annalkande kaos är däremot mums och Stevie är häftig med sin förmåga att bita sig fast och köra på, trots att världen rämnar omkring henne – även om det känns som någon sorts försvarsmekanism också. Fokusera på uppgiften, så slipper hon hantera all död. Hon är hur som helst en uppenbar överlevare, och jag tvivlar inte på att hon kommer att klara sig rätt bra även efter bokens rätt öppna slut.

A Lovely Way to Burn är tydligen första delen av en trilogi som ska heta Plague Times, men jag vet inget om de kommande delarna. Om de också handlar om Stevie kommer jag gärna att möta henne igen.

Många bluffar i Unni Drougges senaste

3 januari 2011 | Maria

Det är bokmässa i Göteborg och mässgolvet är fullpackat. Plötsligt skriker någon och faller sedan ihop. Det är Jan Guillou. Någon har försökt mörda Jan Guillou! Oreda uppstår, men skvallerjournalisten Berit Hård har råkat fånga det hela på film. Som om inte det var nog för att hamna i en härva av bluffar och lögner, anlitar dessutom Leif GW Persson henne för att spionera på Unni Drougge och snoka reda på vad hon skriver om honom. Drougge å sin sida nystar i ett annat mysterium.

Det finns många trådar om makt och undangömda lögner i Unni Drougges senaste roman Bluffen, som är befolkad av ett antal kända författare. Den börjar underhållande, med Berits giftiga iakttagelser om bok- och mediabranchen. Drougge sparkar vilt, särskilt åt maktgubbar, trakasserier och dubbelmoral. I synnherhet Guillou och Persson går hon hårt åt. (Men det ska sägas att hon inte är särskilt snäll mot sin fiktiva variant av sig själv heller, när den skrivs in i berättelsen.)

Drougge skriver som vanligt rappt och roligt, med vissa snedsteg. När hon formulerar liknelser och metaforer verkar hon avlossa en skur av hagel: en del träffar och en del flyger åt helvete. Hennes skapelse Berit Hård är också en ovanlig figur i litteraturen. En smart, inte längre ung kvinna som dricker för mycket och raggar yngre män som hon slänger ut dagen eftersom hon hellre umgås med sin boaorm Lucifer. “Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning!”, skrev Aase Berg i Expressen apropå Berit Hård. Självständig, vulgär, snabb i käften och med sin tjocka kropp inklämd i tacky kläder är hon befriande omöjlig att placera i något begränsat fack för kvinnliga protagonister.

Bluffen har således sina ljusa sidor, men som spänningsroman håller den inte hela vägen. Jag gillar upptakten, men mitten är ganska seg trots att den är händelserik. Jag tyckas aldrig riktigt intressera mig för alla trassliga brottshärvor, utan vill ha mer om förlags- och tidningsvärlden igen. Den tar sig mot slutet, samtidigt som jag har svårt att köpa de osannolika saker som händer. Att Berit själv ironiserar kring att det är just lika osannolikt som i en Hollywoodfilm hjälper inte.

“Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien”, står det på baksidan. Och för att skapa uppmärksamhet, kan man tänka. Klart att en roman där någon försöker döda Jan Guillou drar till sig fler blickar än om den hade handlat om en påhittad författare. Men realism-argumentet har sin poäng. Bluffen är en jävligt arg bok och kritiken mot makthierakierna i mediebranchen får mer udd när Drougge använder riktiga namn istället för något påhittat där personen bakom ändå syns igenom.

(Modernista, 2010)

Ospännande spänningsroman: Alfahannen

25 oktober 2010 | Maria

Katarina Wennstams Alfahannen gavs ut vid helt rätt tidpunkt i början av året. Nära debatten om mansgrisighet, sexism och trakasserier inom vissa delar av kulturvärlden kom den, en roman om en filmstjärna som blir svårt misshandlad av en kvinna han har försökt våldta.

Jack Rappe är den snygge skådisen med bad boy-rykte som kommit tillbaka till Sverige efter en tid i Hollywood. Kvinnan som snittar upp honom så att han nästan dör är Emma Wahl, en ung skådespelerska som just gjort sin första roll. Under filminspelningen inledde de något sorts förhållande, där det mesta var på Jacks villkor. Jack är nämligen en skithög som begår sexuella övergrepp på löpande band. Hittills har han kommit undan, men rättegången mot Emma som anklagas för mordförsök drar fram Jacks tidigare jävelskaper i ljuset då Emmas försvar hävdar nödvärn.

Få böcker har gjort mig så förbannad som Wennstams reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, som handlar om den skuld som läggs på kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och om den vanligtvis felaktiga bilden av våldtäktsmannen som en galning i busken.

Wennstams romaner, hittills tre stycken, handlar också om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Jag har inte riktigt velat läsa dem, eftersom jag har fått för mig att hon är bättre som journalist än som skönlitterär författare. Att jag nu ändå läste Alfahannen, som för några veckor sedan gavs ut i pocket, ändrade inte på den föreställningen.

För att kallas spänningsroman tycker jag knappt att Alfahannen är spännande alls förrän den i sista delen når fram till rättegången. Där, i ett slutet rum där det inte sker mycket mer än prat, blir den både intressant och griper tag. Wennstam kan sina rättegångar. Något annat hon lyckas väldigt bra med är skildringen av hur de utsatta kvinnorna förhåller sig till det som har hänt. Personporträtten är annars rätt yxiga – varför Emma stannar så länge med Jack görs inte särskilt begripligt – men just det här funkar. Hur de vacklar, undrar om det inte var deras eget fel ändå.

De gillade ju Jack, åtrådde honom, var i vissa fall kära i honom. De följde med honom frivilligt, de ville ha sex med honom. Bara inte på det sättet. Om man alldeles frivilligt tagit av sig sin väldigt korta kjol, så får man väl ta vad som helst som kommer sedan, eller? Inte är det väl en riktig våldtäkt om man var kåt alldeles nyss? Och Jack, som tänder på att tjejen inte vill, ställer sig upp i rättssalen och fäller en replik som ekar av anhörigas försvar av ”schyssta” våldtäktsmisstänkta killar: ser han ut som någon som behöver tvinga sig till sex, eller? Att läsa det väcker samma hjälplösa ilska som Wennstams reportage gjorde när jag läste dem för flera år sedan.

Wennstam har ett viktigt ärende. Problemet är bara att det är så tydligt att vissa stycken skulle passa bättre i en debattartikel än i en roman. Budskapet går ut över berättandet.

Nefilim av Åsa Schwarz

25 december 2009 | Maria

Nova är en 19-årig dreadsprydd miljöaktivist vars mor nyligen dog i en bilolycka. Amanda är kriminalinspektör och har gjort sig känd för att alltid ha högklackat på jobbet. Deras vägar korsades först i samband med utredningen av bilolyckan, men ett tag senare är Nova jagad av Amanda och resten av polisen.

När Nova bröt sig in hos en Vattenfall-höjdare för att vandalisera hans lägenhet fick hon nämligen en hemsk överraskning: han var hemma, men död. Mördad på ett groteskt sätt. Självklart blir Nova misstänkt för mordet, och försöker ta reda på vad som egentligen har hänt innan hon själv åker fast.

Nefilim är Åsa Schwarz tredje roman, en nutidsthriller med vissa övernaturliga inslag. Jag har inte läst de två första, men åtminstone i Nefilim är de fantastiska dragen dämpade och tar inte någon synlig plats i berättelsen förrän ganska sent. Den känns väldigt nu, med klimattema i form av ledare för miljöförstörande företag som mördas, några Greenpeace-aktivister som de oskyldigt utpekade och en organisation av inte helt mänskliga varelser som har egna anledningar till att vilja stoppa klimatförändringarna – de vill inte bli bortspolade av en andra syndaflod.

Nefilim går snabbt att läsa och är spännande. Berättandet känns väldigt filmiskt med många korta kapitel och hopp mellan olika karaktärer. Det finns mycket i driv i handlingen, men antagligen på bekostnad av fördjupning för så här i efterhand är det inte särskilt mycket som har fastnat. Mest minns jag Nova, som här och där har jämförts med Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi, men även om de har den alternativa stilen och vissa specialförmågor gemensamt så är Nova mer trovärdig och inte lika avskärmad från andra människor.

Jag gillade Nefilim. Även om inte så mycket fastnade blev jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa Åsa Schwarz andra böcker.