Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.
Läsning pågår
Etikett: språk
Jag stavar och ljudar medan Petsamo otåligt snusar genom näsan bakom min axel.
– Du kan aldrig lära dej läsa ordentligt bokstav för bokstav. Du måste lära dej känna igen hela ord.
– Hur många ord finns det?
– Tiotusentals. De flesta är döda och finns bara i böcker. Kanske används här på ön högst tusen numera.
Ur Efter floden av PC Jersild
De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas av den erfarne översättaren.
Ur En var sin egen professor, Falstaff, fakir.
På nästan alla europeiska språk vore det tämligen knepigt att skriva långa utgjutelser, så att man inte vet om det är fråga om pojke, flicka eller Gud. På persiska underlättas uppgiften väsentligt av att språket saknar varje slag av genusbeteckning, därhän att även ”han” och ”hon” uttryckes med samma ord. Att det språkliga uttrycket inte tvingar till specificering är en uppenbar tillgång, när det gäller att betona framställningens allmänna och symboliska syftning, att mana fram en panteistisk allkänsla. De gängse skönhetsattributen och kroppskaraktärerna – månansikte, kind, lock (fläta), hjärtetjuv, turk (för att beteckna skönhet och grymhet) osv. – är också genomgående desamma. […] Att översätta sådana saker till andra språk är icke lätt. Tyskarna går robust in för maskulinum över hela fronten, vilket må vara sakligt riktigt, men för med sig en frän odör av kompakt manlighet och korporationserotik, som inte riktigt hör hemma i Shiraz. Engelsmännen med sitt mer avkönade språk klarar sig bättre; när det kommer till det kritiska pronominet tar de på sig en viktorianskt oberörd min och säger ”she”, så länge vederbörande inte har skägg.
Ur Till Tabbas.
Större delen av all bra litteratur skrivs förstås på språk som inte är mitt modersmål. Flera av mina absoluta favoritförfattare skriver på engelska, på tyska, på isländska. Varje någorlunda stor skriftkultur har sina mästerverk. Vi blir fattigare genom att inte kunna ta del av dem. Översättningar är en bra sak. Att kunna läsa på fler språk är en bra sak.
Men: mer och mer har jag kommit att inse att en oproportionerligt stor del av mina allra starkaste läsupplevelser är skrivna på svenska. Närmare ett par tusen böcker på främmande språk är inte i närheten av nog för att engelskan eller tyskan, för att ta de för mig vanligaste exemplen, skall ha samma klang i mig som svenskan har.
Jag tycker egentligen inte om det. Jag vill inbilla mig att jag skall kunna läsa lika väl på andra språk som på svenska. Jag vill tycka att en översättning skall fungera lika väl som en originaltext. Men det är förmodligen dags att sluta lura sig själv. Särskilt så länge som det finns så många bra svenska böcker jag inte har läst. Börja lyssna på vad statistiken har att säga när den skriker åt en.
Jag läser väldigt mycket svensk nittonhundratalslitteratur just nu.
Följ
Bra saker
© 2025 Tystnad
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer