Etikett: spöken

Barrfiolernas rike

11 april 2020 | Maria

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

30 oktober 2016 | Maria

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Vinterfolket

13 februari 2016 | Maria

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

När man kan höra sig själv blinka: Evig natt av Michelle Paver

13 december 2011 | Maria

Den arktiska världen är en bra plats för skräck, tänkte jag när jag såg vampyrskräckisen 30 Days of Night. Den är bäst i början, när det långa mörkret närmar sig och det lilla samhället i Alaska blir helt isolerat från omvärlden. Den där känslan av utsatthet var klart läskigare än några fåniga vampyrer.

Michelle Paver, som är mest känd för stenåldersfantasyn i Vargbröder-böckerna, har också placerat sin nya spökhistoria i den mörka och kalla tystnaden. Evig natt (Dark Matter) följer Jack, en medlem i en arktisk forskningsexpedition som råkar bosätta sig i en vik som är hemsökt. I Gruhuken, inte långt från Spetsbergen, väntar något annat än väderobservationer, övergivna gruvor och snö.

Evig natt biter inte till en början. Den puttrar på om expeditionens rutiner, om hur dess medlemmar beundrar naturen och går varandra på nerverna. Antydningarna om kommande läskigheter är på sin höjd lite mysrysiga. Jag uppskattar den sparsmakat skickligt skildrade dynamiken mellan Jack, Gus och Algie, och blir såklart förtjust i landskapet, men är inte nöjd. Blir det inte mer snart?

Men sedan, när de två andra expeditionsmedlemmarna måste ge sig av på grund av sjukdom och Jack stannar ensam kvar i den lilla stugan mitt ute i den eviga natten. Sedan. Åh, rädslan sitter som en istapp i ryggraden. Det är inte spökerierna som skrämmer mig, även om de har en nog så obehaglig bakgrundhistoria, utan hur bra Paver gestaltar Jacks reaktioner på att vara ensam i ett landskap som är tomt, mörkt och tyst, där allt som hörs är ens egna andetag och knarret av ens fotsteg i snön verkar eka bakom en. Hur tiden flyter ihop när det inte finns något dagsljus och hur han ömsom pratar med sig själv, ömsom försöker att föra så lite oväsen som möjligt för att inte höras – av vadå? Jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig hur jag själv skulle reagera, hur rädd jag skulle vara, hur jag – precis som Jack – skulle se en gestalt där den bara är en stolpe och skulle avsky stunden då man går in i sin mörka stuga med den öppna natten bakom ryggen, hur knasig man måste bli av bristen på mänsklig kontakt och hur stor betydelse små detaljer får. Skyddslösheten. Och alla som ibland är irrationellt mörkrädda kan nog känna igen sig i stycken som det här:

Klockan är åtta på kvällen när jag skriver det här. Jag sitter vid bordet med en whisky och tre klart lysande lampor. Om någon stod på trädäcket och tittade in skulle jag synas klart och tydligt. Men det finns förstås ingen som tittar in. Jag tycker ändå inte om känslan. Och jag tycker inte om att se de där svarta fönsterrutorna när jag tittar upp. Jag önskar att jag kunde täcka för dem och hindra natten från att kika in.

Jag känner väl till den känslan, eller åtminstone det hyfsat tätbefolkade samhällets lightversion av den, och hon beskriver på den pricken, så att jag känner den göra ryggmusklerna stela. Evig natt är en elegant och riktigt kuslig roman kommer att sitta kvar i kroppen ett bra tag.

Några andra som också har läst den: Bokmalen, Bokpärlan, Drömmarnas berg, Olika sidor, Dark Places

Blekt var ordet

9 juli 2011 | Maria

Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.

Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.

Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.

Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.

Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.

(Forum, 2011)

Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.

Att umgås med spöken

4 februari 2011 | Maria

“Det sägs att det går tio döda på varje levande människa. Tyngden går en på nerverna.”

Glänta-redaktören Göran Dahlbergs debutbok Att umgås med spöken är en samling miniessäer, som rör sig mellan fakta och fiktion, om spöken i alla upptänkliga former: spöken omkring oss, spöken i litteraturen, i språket och i vetenskapen. Den är uppdelad i avsnitt med titlar som “Karakteristika”, “Levnadsregler”, “Teorier”, “Vittnesmål” och “Fenomen” där Dahlberg nystar ihop spökfakta med existensiella frågor.

En del av de korta texterna berättar om fantomsmärtor, spökstäder, det stilla Sargassohavet eller vad olika författare och psykologer har skrivit om spöken. De är intressanta, men har ofta en distans (“Det sägs att…”) som gör att de inte kan fläta sina osynliga fingrar kring mig lika smidigt som de texter där Dahlberg med hjälp av spökenas närvaro skriver om liv och relationer mellan människor – eller spöken. De där han resonerar kring mänsklighet genom små stycken om robotindustrin eller om att testa skillnader mellan människors och maskiners beteende. De som handlar om människor som är rädda för att det ska finnas någon som bevakar dem eller människor som är rädda för att det inte finns någon som ser dem alls. Som sätter ord på den underliga känslan att inte riktigt vara där:

”Ibland ser jag mig själv utifrån, när jag är lycklig: ’Så här skulle man ha det någon gång!’ En av dessa oförklarliga nära-livet-upplevelser.”

Alla små stycken känns inte meningsfulla, som de sidor som bara består av ett kort utrop eller några repliker, men det är ett litet minus. Att umgås med spöken är en bok som är väl värd att läsa uppmärksamt.

(Ruin, 2010)

Sent lästa julnoveller

4 januari 2011 | Maria

Yourlife verkade inte vara min typ av tidning, men innan jul köpte jag ändå det tredje numret eftersom det innehåller en novell av Amanda Hellberg. Jag läste den först igår, tillsammans med novellen av Anne Swärd som SvD publicerade på julafton.

“Krafsar och vill hem” av Amanda Hellberg utspelar sig i juletid och Jenny har precis flyttat till ett torp för att slippa bo bland svåra minnen i staden. Perspektivet växlar mellan Jenny och en annan varelse i hennes närhet. Det är en smidigt skriven och stämningsfull spökhistoria som jag tyckte mycket om. Onda spöken må skrämma mer, men de sorgsna gör större avtryck.

Anne Swärds “Tecken” har en början som skulle funka för vilken skräck- eller spänningsnovell som helst, men den går åt ett helt annat håll. Berättaren plockar upp en liftare i ösregn och det finns en atmosfär av väntan, av att något kommer. Faran är närvarande. Farligt att lifta vid motorvägen, fara att plocka upp liftare, farligt att köra i ösregn på julen. Men som sagt går den inte dit. Kanske blev jag lite besviken, men uppskattade också att den inte tog den självklara vägen.

Spökerier vid havet

28 mars 2010 | Maria

I helgen läste jag Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad. När jag råkade få syn på den bland 9-12-årshyllorna på bibblan senast jag jobbade mindes jag att någon av Bokhororna hade skrivit positivt om den förut. Jag är hemskt svag för spökskepp och annat läskigt som gömmer sig bland vågorna, så den fick följa med hem.

Spökskeppet Vallona (2007) handlar om Karl som ska bo hos sin morfar i Krabbsjögrund medan hans mamma är ute med ett forskningsfartyg för att undersöka väderfenomen. Men dimman rullar in och med den rösterna från dem som drunknat bland grunden. Karls morfar försvinner i dimman och vissa spöken är mycket mer än bara röster..

Huvudhandlingen blandas med spökhistorier som romanfigurerna berättar för varandra och Spökskeppet Vallona är så stämningsfull som man kan önska. Hade jag tillhört rätt åldersgrupp hade jag säkert blivit rädd också. Det blev jag inte nu. Jag lovar.

Främlingar av Taichi Yamada

28 december 2009 | Maria

Harada är en tv-manusförfattare i Tokyo som flyttar in i sitt kontor efter skilsmässan från sin fru. Det verkar först som att han är helt ensam om att bo i kontorsbyggnaden, men efter ett tag börjar han träffa en yngre kvinna, Kei, som visar sig bo på en annan våning.

En kväll åker han till den stadsdel där han växte upp och där lär han känna ett par som ser ut precis som hans föräldrar gjorde innan de dog i trettioårsåldern. Efter att ha umgåtts med dem ett tag är han säker på att de är hans föräldrar, som kommit tillbaka från döden, och han gläds åt att få vara med dem igen. Men att umgås med de döda är inte ofarligt och Harada blir alltmer tärd och kraftlös. Eller är det något annat än föräldraspökena som drar livet ur honom?

Främlingar är en kort, i hemlandet Japan prisbelönt, roman från 1987 och den gavs ut på svenska i höstas. När en över 20 år gammal bok grävs upp för översättning väntar jag mig att den ska vara något särskilt, men njä… Jag vet inte om det är översättningen eller om jag läser för lite japanska författare för att fatta grejen eller om det helt enkelt bara inte är min typ av bok, men mitt samlade intryck av den kan nog sammanfattas med ”jaha”. Visst finns det bra saker i den, som Haradas ensamhet och hans funderingar kring sin familj och sin egen eventuella galenskap. Men det är som att det finns en vägg som hindrar mig från att riktigt sjunka in i texten. Trots att det är Harada själv som berättar känns det alltför distanserat. Och precis som Tekoppen tycker jag att läsaren skrivs på näsan ibland.

På omslaget kallas Främlingar för skräck, men särskilt skräckig tycker jag inte att den är. Dels är spökena mestadels ofarliga och dels är det den där väggen. För att bli skrämd måste man dras in, bli engagerad. Distansen hindrar det.