Läsning pågår

Etikett: southern gothic

Blodsbunden av Flannery O’Connor

Förra veckan skrev jag lite kort om southern gothic-författaren Flannery O’Connor. Blodsbunden är den ena av hennes två romaner; mest skrev hon noveller.

Jag har inte läst något mer av O’Connor hittills, men religion ska tydligen vara ett återkommande tema. I Blodsbunden är det en man vid namn Hazel Motes som brottas med sin tro. Hemkommen från en tid i armén hamnar han i en liten stad i den amerikanska södern där han predikar på gatorna om en kyrka utan Jesus: ”kyrkan där dom blinda inte ser, där dom lama inte går och där det som är dött förblir dött.” Det är en kyrka där hädelsen är vägen till sanningen och där det inte finns något syndafall eftersom det aldrig fanns något att falla ifrån.

Men Motes växte upp med en strängt predikande far och hans anti-religion är inte så klar för honom som han vill ge sken av. Han blir besatt av en blind predikant, som sägs ha berövat sig själv synen i trons namn, och förföljer denne. När den blinde inte vill veta av honom blir Motes både upprörd ocgh förvirrad – den blinde borde ju försöka frälsa en hädare som han! Och samtidigt bestämmer sig den blindes unga dotter för att Motes är mannen för henne och han får dessutom dras med en konstig pojke som är säker på att Motes ska föra med sig en stor förändring i hans liv. Det har hans blod, den engelska titelns Wise Blood, talat om för honom.

Blodsbunden är en tunn roman och så bra att jag genast vill ha mer. Motes och de andra är en galen bunt, minst sagt, men de är ingen freakshow som bara är till för att skrattas åt. Deras udda beteenden och märkligt bortvända dialoger – ofta är det som att de över huvud taget inte talar med varandra, utan bara kör på med sitt – är visserligen väldigt underhållande, men definitivt mer tragiskt än glatt. Deras irrande vägar leder sällan till vad de egentligen behöver.

Jag kan inte komma på något att klaga på när det gäller Blodsbunden. Stämningsmässigt påminner den dessutom om tv-serien Carnivale, vilket aldrig kan vara en nackdel.

Flannery O’Connor om att stoppas i ett fack

The first necessity confronting him [författaren] will be to say what he is not doing; for even if there are no genuine schools in American letters today, there is always some critic who has just invented one and who is ready to put you into it. If you are a Southern writer, that label, and all the misconceptions that go with it, is pasted on you at once, and you are left to get it off as best you can. I have found that no matter for what purpose peculiar to your special dramatic needs you use the Southern scene, you are still thought by the general reader to be writing about the South and are judged by the fidelity your fiction has to typical Southern life.

I am always having it pointed out to me that life in Georgia is not at all the way I picture it, that escaped criminals do not roam the roads exterminating families, nor Bible salesmen prowl about looking for girls with wooden legs.

Ur ”Some Aspects of the Grotesque in Southern Fiction”, 1960.

Just nu läser jag O’Connors roman Blodsbunden (Wise Blood) och är glad att jag äntligen har plockat bort O’Connor ur gruppen av författare som jag tänker att jag borde läsa och att hon nu hör till dem jag har läst. Jag ska berätta mer om Blodsbunden någon annan dag, men sista stycket i citatet ovan ger en liten hint om den värld hon skriver om: skruvad, mörkt humoristisk och med religionen ständigt närvarande.

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑