Förra veckan skrev jag lite kort om southern gothic-författaren Flannery O’Connor. Blodsbunden är den ena av hennes två romaner; mest skrev hon noveller.
Jag har inte läst något mer av O’Connor hittills, men religion ska tydligen vara ett återkommande tema. I Blodsbunden är det en man vid namn Hazel Motes som brottas med sin tro. Hemkommen från en tid i armén hamnar han i en liten stad i den amerikanska södern där han predikar på gatorna om en kyrka utan Jesus: ”kyrkan där dom blinda inte ser, där dom lama inte går och där det som är dött förblir dött.” Det är en kyrka där hädelsen är vägen till sanningen och där det inte finns något syndafall eftersom det aldrig fanns något att falla ifrån.
Men Motes växte upp med en strängt predikande far och hans anti-religion är inte så klar för honom som han vill ge sken av. Han blir besatt av en blind predikant, som sägs ha berövat sig själv synen i trons namn, och förföljer denne. När den blinde inte vill veta av honom blir Motes både upprörd ocgh förvirrad – den blinde borde ju försöka frälsa en hädare som han! Och samtidigt bestämmer sig den blindes unga dotter för att Motes är mannen för henne och han får dessutom dras med en konstig pojke som är säker på att Motes ska föra med sig en stor förändring i hans liv. Det har hans blod, den engelska titelns Wise Blood, talat om för honom.
Blodsbunden är en tunn roman och så bra att jag genast vill ha mer. Motes och de andra är en galen bunt, minst sagt, men de är ingen freakshow som bara är till för att skrattas åt. Deras udda beteenden och märkligt bortvända dialoger – ofta är det som att de över huvud taget inte talar med varandra, utan bara kör på med sitt – är visserligen väldigt underhållande, men definitivt mer tragiskt än glatt. Deras irrande vägar leder sällan till vad de egentligen behöver.
Jag kan inte komma på något att klaga på när det gäller Blodsbunden. Stämningsmässigt påminner den dessutom om tv-serien Carnivale, vilket aldrig kan vara en nackdel.
Senaste kommentarer