Etikett: romaner (Sida 1 av 11)

Axiom’s End

3 juni 2022 | Anna

Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).

Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.

Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.

Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.

Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.

Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.

Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.

The Mercies

9 oktober 2020 | Maria

1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.

Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!

The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.

Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.

Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.

Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.

(2020)

Barrfiolernas rike

11 april 2020 | Maria

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)

Hard Light

10 mars 2018 | Maria

För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.

I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.

Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.

I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.

Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.

Räddningsavstånd

2 januari 2017 | Maria

Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)

Att skriva i Fairy

13 november 2016 | Maria

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Elda blod av Sofia Kurkinen

10 september 2016 | Maria

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

Vattnet drar av Madeleine Bäck

20 augusti 2016 | Maria

Vattnet drar Tidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

En mörderska bland oss

9 maj 2016 | Maria

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Vinterfolket

13 februari 2016 | Maria

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Onda boken

10 februari 2016 | Maria

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och då är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Lollo

10 december 2015 | Maria

lollo De gör samma saker varje dag, Lollo och Lidija. Driver omkring, sitter vid Vinterviken och dricker öl – långsamt. De vill inget annat, inte plugga och inte jobba och inte skapa, bara slippa den bana som det är meningen att livet ska följa. Det är ett apatiskt sorts uppror, ett motstånd som utifrån framstår som ingenting alls.

Hur kunde jag finna ett sådant nöje i denna lösa tillvaro? Nu vet jag svaret. För att den gjorde något med mej, för att den försatte mig i rörelse. ”Vi faller”, brukade Lidija viska när vi nått den punkt då vi gick armkrok, tappade balansen, snavade och kom på fötter igen, gud vet hur. ”Känner du?”
Ja, vi föll. Sakta svävade vi utför…

Lollo och Lidija är inte självklara vänner. Lollo är den tråkiga, påstår hon själv, och Lidija den färgstarka som hakat sig fast i Lollo för att hon är en av få som står ut med Lidijas gapighet. Samhörighet känner de bara när de har druckit eller när de pratar om porr. Det är Linna Johansson (för feminister kring millennieskiftet den som drev fanzinet Bleck) som har skrivit denna nedstigning i förorten Aspys mörker och hon skriver som en gudinna. Även veckor efter att jag har läst ut tänker jag på hur hon beskriver himlen, himlen över Aspy, himlen över vattnet, ständigt återkommande.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött.

Titelns Lollo är berättaren och i bokens nu är hon 28 år. När hon var kring 20 riktades medias strålkastarljus för en stund mot Aspy och rubrikerna skrek om sex och prostitution och det här hennes version av vad som hände, bortom löpsedlarnas dramaturgi. Det är en självlysande, skitjobbig berättelse om att inte ha någon riktning (rättelse: jo, neråt) och inte heller vilja ha någon, om det bedrägliga i att låta bli att agera. Det fascinerande med Lollo och Lidijas band är att det är lätt att få för sig att den högljudda Lidija är den drivande, men kanske är det snarare Lollos passivitet som sänker dem båda, och när Lidija tar sig loss fortsätter Lollo att driva.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst i år, skriven med säker hand, jobbig, komplicerad och uppslukande. Sällan skildras unga kvinnors vänskap (eller brist på sådan), sexualitet, utsatthet och agens på det här sättet, rått och utan försköning, varken romantiserat eller med varningstriangel och utan fokus på män.

”Han undrade om jag ville komma över och titta på en film med honom ikväll.” Hon kunde knappt hålla sej för skratt. ”En film? Varför skulle jag vilja se på en jävla film?”
”Kollar folk fortfarande på film?” sa jag. ”Jag vet inte när jag senast –”
”Jag vet, det var vad jag svarade också. Robin sa jag, jag är ledsen men jag kollar inte på film.”
Och sedan garvade vi båda två.

Jag rekommenderar även att ni lyssnar på Lollo-avsnittet av podden Ett eget rum.

(Modernista, 2015.)

Sno kläder på American Apparel

10 juni 2015 | Maria

snoA Läsningen går rätt bra, bloggandet desto sämre. Jag bryter tystnaden (pun intended) med att skriva om en bok jag inte uppskattade särskilt mycket.

Sno kläder på American Apparel av Tao Lin följer Sam som skriver, jobbar på en vegansk restaurang, snor kläder och hörlurar, blir häktad, flyttar omkring lite. Men mest sover han på dagarna och hänger vid datorn resten av tiden. Ord som Myspace och Suicide Girls placerar den i förra decenniet.

Omslaget är väldigt minimalistiskt och det är innehållet också. I stort sett ingen handling, ingen utveckling. Inga känslor, inga miljöbeskrivningar. Bara ett monotont uppräknande av vad Sam och hans vänner har för sig. Monotonin och ledan finns inte bara i Sams liv utan i själva språket.

Han satte på sig ett par hörlurar och gick tio kvarter till en ekologisk råvegansk restaurang. Han åt en sjögrässallad. Han drack en smoothie. Han gick tillbaka till lägenheten. Han drack en energidryck. Han jobbade vidare med skrivandet i två och en halv timme. Han la sig i sin brors stora dubbelsäng och lyssnade på musik.

Det finns såklart en medveten poäng med det – nära till hands: ett uttryck för brist på sammanhang osv – men det hindrar inte att det till största delen är förbannat tråkigt att läsa. Trots att det är en kort bok, bara runt 90 sidor i pocketlitet format, hann jag flera gånger fundera på att bara lägga ner den för att det var så frustrerande att läsa, lite som att lyssna på någon som bara maler på om ointressanta saker utan att någonsin ändra tonfall. Vad som höll mig kvar är att det i detta superavskalade ändå finns en deadpanhumor som fick mig att fnissa till några gånger.

”Du vet den där lilla ön utanför Kina?” sa Sam.
”Jag vet”, sa den skalliga killen. ”Jag är geografiskt bevandrad.”

Det är också lite komiskt att själva texten vid några tillfällen liksom ger upp. Sam och hans gelikar orkar inte komma på vad de ska göra av sina dagar och nätter och boken orkar inte ens skildra vad de säger. Så oviktigt och meningslöst är det. Någon ”sa något”, Sam ”stirrade på olika saker”, Kaitlyn ringde ”någon annan”. Orka vara mer specifik.

Filip Yifter-Svensson skrev i Sydsvenskan att ”På flera ställen står det att Sam har ett ”neutralt ansiktsuttryck”. Det behöver inte skrivas ut. Hela boken är ett neutralt ansiktsuttryck.” Det är väldigt träffande.

(Bakhåll, 2014)

Beautiful Disaster

25 oktober 2014 | Maria

201410_disaster För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:

Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”

Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.

Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.

Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.

Fem frågor om boken jag läser just nu

6 oktober 2013 | Maria

201310_fangirl Frågor jag snodde från C.R.M. Nilsson.

Just nu läser jag Fangirl av Rainbow Rowell. Den handlar om Cath som börjar plugga på universitet och tycker att det är väldigt jobbigt med nya situationer och nya människor. Helst vill hon sitta hemma och skriva fanfic, för hon har tusentals läsare som väntar på nästa kapitel.

Hur många kapitel har du läst?
20 (av 38).

Vad var den första meningen i boken?
”There was a boy in her room.”

Vad var den sista meningen du läste i boken?
”Her dad and Wren came home on the same day.”

Hur tycker du att boken verkar?
Hittills tycker jag att den är söt och underhållande. Språket är inget särskilt, men det gör inte så mycket. Jag tycker om Cath och vill typ ta hand om henne.

Vilken händelse är din favorit hittills?
Jag vet inte om någon händelse är en favorit, däremot finns det några som har fastnat hårdare än andra. De flesta av dem är av det jobbigare slaget, för Rowell är bra att skriva obekväma situationer så att de känns, men det känns spoiligt att skriva om dem. En glad scen som har hängt sig kvar är när Cath har haft en jobbig dag och löser det med ett ”Emergency Dance Party”, dvs. skruvar upp hög musik och dansar som en idiot ensam på sitt rum. Hon brukade göra sånt med sin tvillingsyster, men de har glidit isär. Istället dyker en kompis upp och de fuldansar tillsammans. Väldigt gulligt.