översättning – Tystnad

Google Translate möter en baksidestext

12 mars 2014 | Maria

I kommunen där jag jobbar bor det många med finsk bakgrund och ibland får jag inköpsförslag på finska böcker. Jag köper ju det mesta som önskas, men vill såklart kolla upp lite vad det är innan jag slänger mig på beställningsknappen. Jag brukar köra baksidestexten från Adlibris i Google Translate och det brukar bli ungefär så här:

Den täta atmosfär med en ny biografi av Rysslands mest älskade poet i den sista duellen för dagen

Pushkin vaknar upp i sin ateljé, och kom ihåg: i dag har en hand för att vara stabil, eftersom han är planerad att träffa Dantes, att de franska dudes D’Anthes, som har öppet uppvaktat sin hustru Natalia Nikolajevnaa ett par år. Detta är inte en man av heder kan inte längre vara toppen ohittaa.Pushkin ha varit hans fru som en ängel, men är det en vit eller svart ängel? Under dagen börjar han prata om en annan med ängeln – oavsett om det är äkta eller en skyddsängel varning illusion kaksintaistelusta.Pushkin gå igenom de viktigaste punkterna i hans liv: de skolpojkar, frihet, kärlek (113 beundran), hustrun Natasha, en ändlös spiral av skuld, Tsar Nikolaj I och hovrätten.

”i dag har en hand för att vara stabil”. Ständig källa till underhållning.

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

12 oktober 2013 | Maria

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Om översättning & en översättare

20 september 2013 | Johan

Men på sista tiden, låt oss säga de senaste tjugo åren, har översättarna, på sidan av alla liknelser, fått uppleva en viss befordran inom det litterära yrkeslivet. Det har att göra med språkvetenskapernas senare utveckling – med semiotiken, den postmoderna dekonstruktionen, den feministiska språkanalysen, och annat teckentyderi. Det finns alltså numera en översättarforskning och en teoriapparat. Om dem har jag i stort sätt varit lyckligt okunnig.

Ur Thomas Warburtons Efter 30 000 sidor. Warburton har översatt James Joyce, William Faulkner, T.S. Eliot, Tennesee Williams, C.S. Lewis, H.G. Wells, Arthur Conan Doyle, e.e. cummings, George Orwell, Dorothy Sayers, Dylan Thomas, Wole Soyinka, George Bernard Shaw, Stom Stoppard, William Shakespeare, Thomas Paine. Mika Waltari, Eino Leino, Volter Kilip, Aleksis Kivi, Leena Krohn, Paavo Haavikko. Han har klätt flera av Tove Janssons Muminböcker i engelsk språkdräkt. Egentligen, kan man tycka, borde det finnas mer att säga om hans liv och gärning och den litteratur han tillgängliggjort på svenska än vad boken visar. Inte för att det är en dålig bok, underhållande som den ofta är.

Och ett par år tidigare hade Gripenberg själv gett ut sin halvt parodiska diktsamling »Den hemliga glöden«, som han tänkte skulle bli en drift med modernismen men sedan inte blev så dålig i alla fall.

Kanske saknar den en smula struktur, någonstans halvvägs genom ett sammanhängande berättande och kapitel som nästan, men inte riktigt, fungerar som fristående essäer, vinglar från vad som mest känns som en uppräkning av titlar som passerat genom Warburtons liv till en för en rikssvensk läsare fascinerande insyn i den finländska litteratur och finlandssvenska översättarvillkor. Eller så lider den mest av att ambitionerna inte riktigt lever upp till titeln: ”Om denna resonerande katalog har någon mission att fylla, så vore det kanske främst att den kunde locka, förmå eller lura någon att läsa böckerna i den”, som Warburton själv skriver. Nog tycker jag att den visar prov på en förmåga att göra mycket mer än så, om den bara hade önskat.

Eller egentligen är kraven tre. Dels ska resultatet vara korrekt, på så sätt att varje ord i källspråket har fått sin motsvarighet, av något slag, i målspråket. En bra ordbok ger ju hjälp på vägen – men ofta inte det avgörande rådet. Dels ska språket flyta utan stelhet och texten låta idiomatiskt naturlig; »som om författaren skrivit på svenska« är det högsta beröm somliga läsare kan ge. Det fordrar en stilistisk uttrycksförmåga av subjektiv art. Och dels ska texten också förmedla en bild av hur man uttrycker sig, ja, tänker i en främmande kultur eller hur en främmande författare rent individuellt behandlar, eventuellt misshandlar, sitt eget språk. Då passar inte alltid grammatiken, utan vad som gäller är bakgrundskunskaper och inlevelse. Det är inga obetydliga krav. Att översätta är, på så sätt taget, som bekant omöjligt.

Om Holden Caulfield talade ryska

12 september 2013 | Johan

”If Holden Caulfield Spoke Russian” är en fascinerande artikel om de ryska översättningarna av J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) och problemen med att översätta en röst till ett annat språk. Lite som en bieffekt illustrerar den problemet med att diskutera en översättning när den tilltänkta publiken bara talar ett av de aktuella språken. För att visa på skillnaderna mellan originalet och de två ryska versionerna måste Reed Johnson översätta tillbaka dem till engelska, ”which inevitably introduces its own distortions”, som han uttrycker saken.

Kväst

3 oktober 2012 | Johan

Efter en Facebookdiskussion med bland andra Jerry Määttä, Ylva Spångberg, Johan Anglemark, Johan Frick och Svante Lovén om begreppet ”quest” och hur det skall översättas (möjligt i det enskilda fallet om man översätter skönlitteratur, men inte på något tillfredsställande sätt om man pratar om begreppet som sådant) har jag kommit fram till att jag skall börja använda kväst svenska.

”Vårt kväst har fört oss hit från fjärran land.” Kvästfantasy. Och så vidare.

Det har nästan samma klang som engelskans ”quest”.

Forna tiders visdomar: då som nu

26 juni 2012 | Johan

Den anglosaxiska importen leder som vanligt kvantitativt och stillar mycken läshunger. Enstaka namn från andra håll tillfredsställer knappast en mera avancerad nyfikenhet på vad som händer i litteraturen utanför sterling- och dollarområdet.

Ur ”Höstens böcker”, Bokvännen 9/1956. Det har nog inte blivit bättre sedan dess.

Att översätta kinesisk litteratur, en konversation med Anna Gustafsson Chen

28 maj 2012 | Johan

Anna Gustafsson Chen är sinolog och bibliotekarie. Hon är en av de personer som kämpar för att kinesisk litteratur skall finnas tillgänglig även för svenska läsare, och har klätt kinesiska författare som Yu Hua, Mo Yan, Hong Ying, Han Shaogong och Wei Hui i svensk språkdräkt.

I går kväll satt vi och gjorde en enkel intervju över Facebook. Resultatet av den konversationen följer nedan.

Hur kom det sig att du började studera kinesiska?

Jag började kinesiska av en slump (en lyckosam slump, kan man säga). Egentligen tänkte jag läsa latin och bli latinlärare, men man måste ju fylla i alternativ på blanketten – det var pappersblanketter på den tiden – och eftersom allt såg tråkigt ut valde jag Östasienlinjen. Jag blev ganska sur när jag kom in på den, men idag är jag mycket glad över att jag bestämde mig för att i alla fall prova. Den kinesiska grammatiken är mycket mer i min smak än den latinska!

Vad var det första du översatte?

Den första egna bok jag översatte var Su Tongs Den röda lyktan, som innehåller två kortromaner/långa noveller, ”Den röda lyktan” och ”Shu Nong”.

Vilka särskilda svårigheter innebar det? Finns det saker du nu har blivit bättre på att hantera?

I början var det ju svårt att våga frigöra sig från den där ”tentamensstilen” när man översätter texten för att läraren ska se att man har förstått alla ord och de grammatiska mönstren, och istället våga översätta så att texten blir naturlig på svenska. Man lär sig eftersom.

Kinesiska som språk skiljer sig väldigt mycket från svenskan. Vilka är de stora utmaningarna, om man jämför med våra närmast besläktade språk som de flesta av översättningarna till svenska kommer från?

Den största utmaningen är att få det att låta bra på svenska! Kinesiska och svenska skiljer sig ju mycket från varandra, både när det gäller den grammatiska strukturen och sättet man uttrycker sig på. Om man översätter rakt av blir det ofta ganska onaturligt och träigt, så man måste lära sig att våga vara litet fri. Det svåra är att ligga så nära ursprungstexten som möjligt men ändå inte förlora stämningen och tonfallet i texten. Det är inte lätt!

Blir det oundvikligen så att någonting går förlorat i översättningen?

Fortsätt läsa

Åconfragment

22 maj 2012 | Johan

I helgen som gick var Tystnad – Maria, Daniel och jag – på Åcon, en science fiction-kongress i Mariehamn. Åcon är en bra sak.

Resan till Åcon brukar vara en pilgrimsfärd i tystnad och ensamhet. Det är därför en smula underligt att möta Maria Nygård, Torill Kornfeldt och Ante och Åka Davour redan vid bussen som skall ta oss till Grisslehamn, vårt Alqualondë, där Anna Bark Persson sällar sig till vår skara. De övriga Uppsalaborna har tagit den tidiga färjan. Galenskap tar många former.

Skeptisk Maria är skeptisk. Nog mest för att någon använder henne för att lära sig kameran.

Vissa kläder passar bara i särskilda sammanhang. Frack, till exempel, är utanför Uppsala och Lund någonting som endast bärs vid högtidligare tillfällen. Min ”Have we lived and fought in vain?”-t-shirt fungerar sämre utanför sf-kongresser. Här hamnar jag å andra sidan tio minuter efter att ha kommit fram till kongressen i en diskussion med Mika Loponen om Christopher Priests sågning av de nominerade romanerna till årets Arthur C. Clarke-pris. Sedan kommer Maria, Torill, Anna, Jesper Svedberg och Daniel Albertsson och skall äta mat. Jag bestämmer mig för att det kanske skulle vara bra att äta någonting mer än frukost och gör dem sällskap. Jag och Daniel visar hur långt man kan ta Uppsalabegreppet ”jordnötter” genom att glatt hugga in på delar av de andras mat: för att ingen skall känna sig utanför har vid måltidens slut alla åtminstone ätit någonting från någon annans tallrik eller fått någonting uppätet. I de flesta fall både och.

Fortsätt läsa

Morgondagen är en stor dag

1 mars 2012 | Johan

I morgon sker årets händelse i den svenska bokvärlden: då släpper Retorikförlaget äntligen Johanna Akujärvis översättning av Aristoteles Retoriken. Förhoppningen var att den skulle ges ut i höstas, men så blev inte fallet. Men nu! Nu har ni väntat länge nog. Nu kan ni efter lite mer än 2300 års väntan äntligen få ta del av detta för västerländsk kultur faktiskt ganska centrala verk även på svenska.

Ni har varit väldigt tålmodiga.

Se även: πίστις och översättarens dilemma.

Fantasyförfattare, serietecknare, kinesiska dystopier och översättning i Uppsala

14 oktober 2011 | Johan

Det är snart november. Det betyder snart litteraturfestival i Uppsala. Här är ett utskick jag precis skickade ut via Facebookeventet:

Gott folk,

det är oktober och mindre än en månad kvar till science fiction- och fantasydagen i Uppsala. Det är bra.

Programmet har fått sina konturer: fantasyförfattarna Erik Granström och Anders Björkelid kommer att diskutera sina författarskap. Serietecknaren och illustratören Jonas Anderson att prata om sin verksamhet. Science fiction- och fantasyöversättaren Ylva Spångberg, en av Sveriges allra mest meriterade fantastiköversättare, kommer att diskutera översättning. Sinologen, översättaren och bibliotekarien Anna Gustafsson Chen kommer att tala om kinesiska dystopier och utopier. Serietecknarna Elin Fahlstedt och Lisa Medin kommer att prata om serier, science fiction, manga och den nya serietidningen Utopi. Ytterligare ett par programpunkter lär tillkomma.

På nedervåningen kommer det att finnas försäljning av böcker och serier, såväl billiga antikvariska som direkt från bokhandel och förlag. Vi kommer att ha ett fik där man kan slå sig ned för att umgås. Jonas Anderson kommer att ställa ut några av sina bilder; svärdssmeden Peter Johnson kommer och pratar om svärdssmide. Vi slår upp portarna 10:30 och stänger 19:30, då de som så önskar kan gå vidare till annan lokal för fortsatt umgänge.

5 november. Kom dit.

http://november.fandom.se/

Som bonus: bloggfika. Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Länkhög: Hope Mirrlees, Pindaros och ett science fiction-uppslagsverk

12 oktober 2011 | Johan

The Encyclopedia of Science Fiction lanserade sin tredje utgåva på nätet häromdagen. Dryga tre miljoner ord om science fiction i olika former. The Encyclopedia of Science Fiction har varit den engelskspråkiga sfärens standarduppslagsverk om science fiction i decennier; det är roligt att se det uppdaterat, utvidgat och mer tillgängligt än tidigare.

Venanzio har skrivit om en nyöversättning av Pindaros, och diskuterar översättarens roll och ethos. Hur tar vi egentligen emot egenutgiven klassikeröversättning från en person vi inte vet någonting om?

The Times Literary Supplement Blog uppmärksammar att Hope Mirrlees dikter nu finns återutgivna. Det är bra, även om jag är lätt skeptisk till formuleringar som ”her best-known work, the long, psychogeographic poem Paris” eller ”that Mirrlees and Loy have been re-issued after so many years out of print” och att skriva om hur bortglömd hon är utan att över huvud taget nämna Lud-in-the-Mist – Mirrlees med största sannolikhet mest lästa verk, inte minst eftersom det faktiskt tryckts och gått att få tag på.

πίστις och översättarens dilemma

20 september 2011 | Johan

Årets händelse i den svenska bokvärlden är att det skall komma en svensk översättning av Aristoteles Retoriken. Åtminstone hoppas jag att det blir årets händelse, och inte nästa års: tanken är att ge ut den i höst, men risken finns att det blir i vår istället. Det här är, om ni inte förstått det, en sådan där riktigt stor sak – åtminstone i vissa kretsar.

Igår var översättaren Johanna Akujärvi i Uppsala för ett seminarium med retorikvetare och en och annan grecist. Diskussionen rörde huvudsakligen ett av översättarens klassiska problem, där ett ord i källspråket i målspråket närmast motsvaras av begrepp som är mer, eller mindre, specifika. Under gårdagen avhandlas grekiskans πίστις (övertygelse, övertalning eller övertygelsemedel? Svenskan skulle uppenbarligen behöva etablera termen övertygeri, som någon påpekade) och relaterade former – övertyga(s) eller övertala(s), övertalande eller övertygande? ne.se definierar ”övertyga” som ”få (ngn) att betrakta som sanning med avs. på påstående e.d. som man själv håller för sant” och ”övertala” som ”med hjälp av argument få (ngn) att gå med på visst handlande”. Övertygande har både en klang av uppriktighet som övertalande saknar och ett annat djup. Den som är övertygad om någonting förblir rimligtvis så tills goda argument har presenterats för motsatsen. Den som övertalas behöver, däremot, så att säga egentligen inte ha blivit övertygad. Vad man än väljer (det ena eller det andra, eller rentav båda) blir konnotationerna annorlunda på svenska än på grekiska. Ibland kan man utifrån kontexten avgöra vilket alternativ som är rimligt. Ibland kan man det inte – och ibland är ett sådant stycke någonstans där det spelar roll, därför att Aristoteles Retoriken kommer att citeras om och om igen i samtal och texter om vad retorik egentligen är. Konsten att övertala är inte detsamma som konsten att övertyga.

Vad resultatet än blir skall det bli fantastiskt spännande att läsa det.

Och så vet ni vad årets julklapp är.

Att översätta eller inte översätta

11 november 2009 | Maria

När jag läste Richelle Meads vampyrböcker Törst och Fruset blod för en månad sedan funderade jag lite på om det finns tillfällen då man borde låta bli att översätta vissa engelska ord för att det i verkligheten faktiskt är vanligare att det engelska används istället för det svenska. Särskilt gäller det i dialog där unga personer talar.

Ett exempel ur Meads böcker är när en tonårsflicka spydigt kallar sin ovän för ”raring”. Jag vet inte vad det står i originalet, men det är ju ganska troligt att det är ”darling”, och i så fall tycker jag att det hade gjort dialogen mer realistisk om ”darling” hade fått stå kvar. Det känns mer troligt att en nutida tonårstjej skulle säga det än att hon skulle säga ”raring”.

I ett inlägg i min gamla blogg nuddade en kommentar vid samma sak i somras. Dr M skrev:

”Sedan är det väl på sitt sätt lite intressant hur man ska översätta ett uttryck som ’blind dating’. Dagens unga generation skulle förmodligen göra det till låneord; jag skulle nog själv ha närmare till att säga ’date’ och ’blind date’ även på svenska, än ’träff’ och ’blindträff’.”

Ja, jag skulle också säga ”blind date” istället för ”blindträff” och jag är ju verkligen inte ensam om att ibland använda det engelska ordet istället för det svenska. Hur mycket hänsyn ska översättare ta till det? Jag kan tänka mig att det skulle bli rätt konstigt om alltför många (hur många det nu är…) engelska ord stod kvar i en svensk översättning, men att låta bli att översätta vissa ord skulle på ett bättre sätt återspegla hur vissa grupper av människor pratar.

Konsten att tantifiera

12 juni 2009 | Maria

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

Mer ur Den stora sömnen

7 februari 2009 | Maria

Några läsare gav den trevliga upplysningen att Raymond Chandlers Den stora sömnen inte är lika töntig på originalspråk. Tur det, för när jag läste den kunde jag inte ens avgöra om handlingen var något att ha eller inte. The Big Sleep från 1939 är en av de mest inflytelserika hårdkokta deckarromanerna och det kändes trist att det fjantiga språket i översättningen kom ivägen så mycket att jag inte såg något annat. Det gör mig nyfiken på att läsa den på engelska för att se om den hårdkokta attityden funkar bättre så. I den svenska översättningen föll hela attitydgrejen jävligt platt och blev bara skrattretande och irriterande. Till viss del har det säkert att göra med att slangord åldras fort. En bok där kvinnorna omnämns som ”bönan” går liksom inte att ta på allvar.Några minnesvärda stycken:”Hon hade långa lår och något visst i gången som man inte ser så ofta hos bokhandlare.””De tjocka grå ögonbrynen kom honom att se så där odefinierbart sportig ut.””Rummet var skräckinjagande i dagsljus. Den kinesiska smörjan på väggarna, mattan, de utpyntade lamporna, teakträhistorierna, de äckliga färgorgierna, tomtempålen och flaskan med eter och opietinkur – allt det där verkade i dagsljuset unket och snuskigt som efter en böghippa.”

Etikett: översättning (Sida 1 av 2)