Philip Pullman är tidigare mest känd för den Den mörka materian, en fantasytrilogi ungdomsböcker som bland annat väckte uppmärksamhet för sitt religionskritiska tema.
Pullmans senaste bok, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, ingår i Mytserien och har, vilket titeln gör uppenbart, också en hel del med religion att göra. Det är en berättelse om Jesus och om hur berättelser skapas, hur påhitt kan bli sannare är det som egentligen hände.
I Pullmans version är Jesus och Kristus bröder. Jesus är den som talar till folket, botar sjuka och drar till sig uppmärksamhet. Kristus håller sig i bakgrunden och skriver ner det som sker. Ibland skarvar han lite, ändrar händelserna för att de ska fungera bättre. Kristus och en hemlighetsfull främling som uppmuntrar hans skrivande har nämligen en annan syn på världen och Guds rike än Jesus. Det var ur en sådan dialog jag citerade för några inlägg sedan:
”Men vad är bättre”, sade främlingen och bröt ännu en bit bröd, ”att eftersträva absolut renhet och misslyckas helt, eller att göra eftergifter och skörda vissa framgångar?”
Framgångarna de skördar är att använda Jesus för att grundlägga en kyrka som han inte önskade.
Det är en intressant och smart historia, och jag hade stort nöje av att läsa den, från Pullmans versioner av välkända avsnitt ur evangelierna till Kristus manipulationer som mot slutet av boken når höjder som ändrar världens gång. Det som drar ner det hela en aning är språket, som är enkelt och utan mycket till gestaltning. Jag ser poängen med det, men det ändrar inte på att det är rätt tråkigt att läsa.
(Leopard förlag, augusti 2010.)
Senaste kommentarer