Tystnad

Läsning pågår

Etikett: mediafolk

Många bluffar i Unni Drougges senaste

3 januari 2011 |

Det är bokmässa i Göteborg och mässgolvet är fullpackat. Plötsligt skriker någon och faller sedan ihop. Det är Jan Guillou. Någon har försökt mörda Jan Guillou! Oreda uppstår, men skvallerjournalisten Berit Hård har råkat fånga det hela på film. Som om inte det var nog för att hamna i en härva av bluffar och lögner, anlitar dessutom Leif GW Persson henne för att spionera på Unni Drougge och snoka reda på vad hon skriver om honom. Drougge å sin sida nystar i ett annat mysterium.

Det finns många trådar om makt och undangömda lögner i Unni Drougges senaste roman Bluffen, som är befolkad av ett antal kända författare. Den börjar underhållande, med Berits giftiga iakttagelser om bok- och mediabranchen. Drougge sparkar vilt, särskilt åt maktgubbar, trakasserier och dubbelmoral. I synnherhet Guillou och Persson går hon hårt åt. (Men det ska sägas att hon inte är särskilt snäll mot sin fiktiva variant av sig själv heller, när den skrivs in i berättelsen.)

Drougge skriver som vanligt rappt och roligt, med vissa snedsteg. När hon formulerar liknelser och metaforer verkar hon avlossa en skur av hagel: en del träffar och en del flyger åt helvete. Hennes skapelse Berit Hård är också en ovanlig figur i litteraturen. En smart, inte längre ung kvinna som dricker för mycket och raggar yngre män som hon slänger ut dagen eftersom hon hellre umgås med sin boaorm Lucifer. “Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning!”, skrev Aase Berg i Expressen apropå Berit Hård. Självständig, vulgär, snabb i käften och med sin tjocka kropp inklämd i tacky kläder är hon befriande omöjlig att placera i något begränsat fack för kvinnliga protagonister.

Bluffen har således sina ljusa sidor, men som spänningsroman håller den inte hela vägen. Jag gillar upptakten, men mitten är ganska seg trots att den är händelserik. Jag tyckas aldrig riktigt intressera mig för alla trassliga brottshärvor, utan vill ha mer om förlags- och tidningsvärlden igen. Den tar sig mot slutet, samtidigt som jag har svårt att köpa de osannolika saker som händer. Att Berit själv ironiserar kring att det är just lika osannolikt som i en Hollywoodfilm hjälper inte.

“Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien”, står det på baksidan. Och för att skapa uppmärksamhet, kan man tänka. Klart att en roman där någon försöker döda Jan Guillou drar till sig fler blickar än om den hade handlat om en påhittad författare. Men realism-argumentet har sin poäng. Bluffen är en jävligt arg bok och kritiken mot makthierakierna i mediebranchen får mer udd när Drougge använder riktiga namn istället för något påhittat där personen bakom ändå syns igenom.

(Modernista, 2010)

Nuri Kino om Gränsen är dragen och Bokmässetjuvar

29 september 2010 |

Författare nummer tre plockades upp av Bokbussen i Borås och det var journalisten Nuri Kino, aktuell med Gränsen är dragen som är en verklighetsbaserad roman om kriget i Irak.

”Varför skriver du skönlitteratur när du är journalist? Varför skriver du inte ett reportage?” sade Kino med ett tonfall som antydde att han har fått den frågan ett antal gånger. Svaret är att han har skrivit flera reportage och gjort dokumentärer om Irak-kriget och valde denna gång att skriva en roman i förhoppningen om att nå en bredare publik.

Kino har skrivit Gränsen är dragen tillsammans med den amerikanske journalisten David Kushner. Det samarbetet började tydligen med att Kino beskrev sina idéer för Kushner som kom med en massa åsikter och kommentarer tills Kino utbrast ”Håll tyst och skriv boken med mig!” Kushner var tveksam först. Skriva en roman? Det hade han ju aldrig gjort. ”Då är det kanske dags då”, tyckte Kino.

Under arbetet med Gränsen är dragen pratade han med många gömda flyktingar och alla personer i boken är verklighetsbaserade. Det tyngsta med arbetet var att sålla bland alla dessa människor och deras berättelser för att hålla en röd tråd genom romanen och inte sluta med en jättebok på 2000 sidor.

”Kommer du någonsin att skriva ren fiktion?” frågade Clara Fröberg. ”Skriver någon ren fiktion?” blev svaret.

Samtalet hoppade vidare till Bokmässan och Kino tyckte att det var intressant med hur mycket tjuvar det finns där och vilka det är. De som stjäl mest ser ut som  ”barndomens bibliotekarier”, menade han. Han berättade också om en mindre förlagsfest som hade fått säkert 40 oinbjudna gäster som han beskrev som ”arga personer som vill ha gratis alkohol.”

Årets första roman: Vi som hade alla rätt

10 januari 2010 |

Som man kan se av ett tidigare inlägg inledde jag året med en hög med serier, men innan det läste jag en roman också: Vi som hade alla rätt av Kristina Thulin & Jenny Östergren. Den handlar om två tv-journalister, Cissi och Minna.

Cissi är programledare och hennes karriär är på väg neråt, hon festar för mycket och gör pinsamma utvik samtidigt som hennes äktenskap bara består av tjafs och bråk. Tillsammans med en gammal kompis, den självständiga och vasstungade fotografen Minna, ska hon göra en dokumentär där de granskar den populäre men politiskt mesige jämställdhetsministern. Ett litet problem bara: Cissi har i hemlighet vänstrat med honom.

”Undergångsroman” står det på omslaget och undergång blir det för åtminstone en av de inblandade. Titeln, ”Vi som hade alla rätt”, syftar väl på Duktiga Flickor ™ som jobbar som fan för att ta sig någonstans och sedan faller samman. Cissis och Minnas värld är sexistisk och ytlig åt alla håll – de är verkligen inte oskyldiga själva.

Vad jag gillar med Vi som hade alla rätt är den underhållande skildringen av mediebranshen och arbetet på tv-kanalen. Om Cissi är tragisk ensam så är hon i alla fall rolig tillsammans med Minna, då de lever rövare till den unge vikarien Björns stora förtret. Men i övrigt är det här inte min typ av bok. Jag är rätt ointresserad av bitter livspussel-problematik i skönlitterär form (blir mest irriterad på de stackars diskbänksbråkande romanfigurerna) och chick lit som har förklätt sig i en mörkare och mer feministisk kappa men sedan ändå slutar med den rätte (och rike) mannen.

© 2025 Tystnad

Tema av Anders Noren — Upp ↑