Läsning pågår

Etikett: lovecraftianskt

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

Lovecrafts (väldigt) tidiga fantasier och texter

Jag läser en samling självbiografiska texter av H.P. Lovecraft och den är oväntat underhållande, särskilt när han skriver om sin barndom och om hur hans intresse både för fantastiken och vetenskapen utvecklades.

Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskild dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen ”Abdul Alhazred.” Mitt första väsentliga yttrande av skeptisk natur kom förmodligen före min femårsdag, då man berättade något som jag faktiskt redan visste: att jultomten var en myt. Detta medgivande fick mig att fråga varför inte också Gud var en myt.

Han gjorde sig minst sagt en aning besvärlig i söndagsskolan, eftersom han både påstod sig vara ”muhammedan” och ifrågasatte Guds existens. Något år senare snöade han in på antiken:

Min pompösa ”bok” Poemata Minora, som jag skrev vid elva års ålder, dedicerades ”Till gudarna, hjältarna och antikens ideal” och malde på i desillusionerade levnadströtta tongångar om sorgen hos hedningen som berövats sin forntida gudavärld.

Cthulhu vaknar och har tappat ett u

Saker man kan hitta i magasinet. Jag vet inte vad som är roligast, det fulsöta monstret eller den förvirrade stavningen. Jag gillar också att det finns kommentarer om det i WorldCat: bok 1 och bok 2.

Snyggt tecknat skutt till månen

Talande katter som hoppar till månen? Svarta galärer som seglar genom rymden? Människooffer till lovecraftianska gudar? Check, check och check. Karl Johnssons Mara från Ulthar är ett fantasifullt serieäventyr som det är lätt att tycka om.

Det börjar med elvaåriga Maras pappa, som är slavhandlare i staden Ulthar. En natt kommer han inte hem, utan har förts bort av de demoniska varelser som seglar svarta skepp och alltid vill ha fler slavar. Mara blir bästa vän med en katt, Nardos, och snart är hon mer katt än flicka. Med katterna hoppar hon till månen, där de upptäcker att många människor hålls som slavar och bestämmer sig att för att försöka rädda dem.

Handlingen är rak och enkel och får sin magi från världen med dess fyrögda saturnkatter och hemska månbestar och från Johnssons snygga teckningar som har allt från effektfulla siluetter till himlavalv där stjärnorna verkar kräla omkring. Han tecknar med mycket stämning och med vad som känns som en egen stil. En del humor finns det också, som när några onda typer lagar soppa till Nyarlathotep, det krälande kaoset:

”Nyarlathotep kommer att älska vår soppa!”
”Vilka har lagat den? kommer han att undra!”

Vad som gör att Mara från Ulthar inte riktigt når ända fram är dels den enkla handlingen och dels dialogen som kan kännas stel. Men en läsvärd serie är det absolut och jag blir, som alltid, glad när det ges ut sådana här udda publikationer på svenska.

(Kolik förlag, 2010)

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑