Läsning pågår

Etikett: fantasy (Sida 2 av 5)

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Vetsaga och kommentarerna

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

Sweconprogrammet

fantastikalog Ett preliminärt program för årets Swecon (Fantastika) ligger uppe här nu.

Personligen ser jag fram emot intervjun med Jo Walton, John-Henri Holmbergs föredrag om Jack Vance, hedersgästintervjun med Lavie Tidhar, panelerna om sex i fantastik och politik i science fiction och Torill Kornfeldts föredrag om konstiga saker som djur gör som förmodligen inte kommer att ha så mycket med science fiction eller fantasy att göra men nog bli ett av programmets höjdpunkter ändå. Har jag tid över finns förstås en hel del annat roligt, som vad Philip K. Dick betyder i dag, Lars-Olov Strandbergs bildvisning från gamla tider i fandom, panelen om finlandssvensk fantastik och hedersgästintervjun med Karin Tidbeck och Johan Anglemark, som kanske hade varit allra högst prioriterade om jag bara inte hade lyssnat på dem så många gånger förr.

Vi ses väl där? Jag och Maria skall dit, förstås.

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

Ett annat sätt att sortera ett bibliotek

Ur The Magicians av Lev Grossman:

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Jack Vance är död

Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant—what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane’s cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried with it compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.
 — ”Liane the Wayfarer”

Jack Vance är död. En lysande berättare, imponerande stilist och stor författare har gått ur tiden.

WoT-liket lever

För elva dagar sedan: ”Ordentligt inlägg om [Beauty Queens] är på gång och kommer antagligen imorgon.” Right. Så gick det med den planen. Det kommer någon gång, men knappast imorgon heller.

Det som händer just nu i bokväg är att jag frivilligt läser en irriterande bok och tycker att det är trevligt. 2011 fick jag för mig att jag skulle läsa om hela Robert Jordans ordbajseri Wheel of Time. Det var kul ett tag, men med fjärde tegelstenen The Shadow Risning började det gå väldigt trögt (se gnällinlägg), så när jag hade läst ut den tog jag en ”paus”. Den blev lång. Men nu när sista delen faktiskt har släppts blev jag sugen på att läsa WoT igen och plockade upp följande del, The Fires of Heaven.

Eftersom det kändes så motigt med The Shadow Rising förväntade jag mig att det skulle vara jobbigt att läsa The Fires of Heaven, men istället har jag blivit oväntat uppslukad. Det har inte blivit många långa lässtunder, men istället har jag den med mig i väskan hela tiden och plockar upp den även om jag bara åker buss i tio minuter. Den har till och med lyckats konkurrera ut Quizkampen som sysselsättning på buss. Huh. Visst, 99% av karaktärerna är i vanlig ordning sjukt irriterande och jag vill fnysa som Egwene åt Jordans fixering vid att beskriva (kvinno)kläder men trots allt trams trivs jag ändå i den där världen. Gammal kärlek rostar visst, men inte helt och hållet.

Kommer jag att läsa alla resterande böcker nu? Det tror jag inte. Jag misstänker att jag kommer att läsa ut den här och kanske en eller två till och sedan läsa sammanfattningar innan jag ger mig på de tre sista, som jag ju inte har läst förut. Vi får se.

Januari: lästa böcker, köpta böcker

Året började så här:

1. Anaché – Maria Turtschaninoff
2. Onda krafter i Sollentuna – Coco Moodysson
3. Beauty Queens – Libba Bray
4. Minnas hemlighet – Monic Arvidson W
5. Något måste hända nu – Anna Lindberg

Inte en vuxenbok så långt ögat kan nå… Jag läste visserligen halva trollthrillern Stallo av Stefan Spjut också, men den hamnar ju inte på listan förrän den är utläst.

Bra skit: Fantasyromanen Anaché var stark och välskriven, som vanligt när det gäller Maria Turtschaninoff.

Besvikelse: Eftersom jag kommer från Sollentuna ryckte jag såklart tag i Onda krafter i Sollentuna så fort den dök upp på jobbet. Tyvärr var den inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Med det menar jag inte att den var dålig, utan att jag blev lurad av titeln och omslaget att förvänta mig något annat än en roman om en högstadiekille med ett jobbigt, men helt realistiskt, liv. En helt ok ungdomsbok, men jag hade ju hoppats på faktiska onda krafter.

Kluvenhet: Libba Brays satir Beauty Queens var både så rolig att jag skrattade högt och så frustrerande övertydlig att jag kände för att hugga bokjäveln med närmaste nagelfil. Ordentligt inlägg om den är på gång och kommer antagligen imorgon.

Jobbläsning: Minnas hemlighet skrev jag om i UNT.

Jag fick ett presentkort på Adlibris i julklapp och det kom till användning när Karen Russells nya novellsamling Vampires in the Lemon Grove släpptes alldeles nyligen. Med i beställningen följde också avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm, Mumieland av Sara Tuss Efrik och en förbeställning av seriealbumet Berättelser från Engelsfors. Även The Walking Dead 6: Totalt jävla mörker har införskaffats.

A Storm of Swords

A Storm of Swords var min tjocka julledighetsbok, en sån där bok som jag medvetet har sparat till ett tillfälle då jag kan läsaläsaläsa. Några korta kommentarer:

* Bäst hittills i ASOIAF. Tyvärr har jag förstått på de som har läst vidare att det inte fortsätter så.

* Folk dör. Jag visste ju innan att flera centrala figurer skulle stryka med i den här boken (men jag hade faktiskt lyckats undvika att få reda på vilka) men det blev många ”Whoa, vad fan händer?” ändå. Jag uppskattar att en författare vågar göra så, trots att det faktiskt gjorde ganska ont, och det ska bli intressant att se vilka som blir mer viktiga istället. Nu ser jag fram mot reaktionerna när mängder av personer som inte har läst böckerna ser den tredje säsongen av tv-serien i vår. Moahaha.

* Danys kapitel är så himla tråkiga att jag bara skummade de flesta av dem. Martin, det är inte ok att göra tjejen med drakarna till den segaste delen av berättelsen.

”The Starks have manned the wall for thousands of years” – Oh, shut up

Fantasygnäll om 3, 2, 1 …

Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.

Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.

Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.

Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?

Vad jag läste för fem år sedan

Bokhoras Fredagsfråga lydde igår ”Vad läste du för fem år sedan?” Då är det smidigt att man har varit en listtönt i många år. Det här är vad jag läste i november 2007:

Krigarens väg – Niklas Krog
Blatte betyder kompis. Om maskulinitet och språk i en högstadieskola – Rickard Jonsson
The Privilege of the Sword – Ellen Kushner
Den brinnande staden – Catherine Fisher
Det heliga ordet – Catherine Fisher
Gudinnans förkämpe – Tamora Pierce
Den bindande kronan – Catherine Fisher

På den tiden var jag flitig med att recensera på Catahya, så där kan man läsa att Krigarens väg var ett trevligt återseende av karaktärer jag gillade, men ändå inte vad jag hade hoppats på, att jag irriterade mig på Lejoninnans sång av Tamora Pierce och att jag upptäckte att sista delen i Catherine Fishers Legenden om Kråkan inte finns på svenska.

Den bok jag tyckte mest om den månaden, den finfina The Privilege of the Sword av Ellen Kushner, skrev jag av någon anledning inget om. Det gjorde däremot mot Johan i början av det året, moahaha. (En läskig och rolig sak med Catahya är att det finns så himla många av våra gamla texter där.)

Blatte betyder kompis minns jag som hyfsat intressant och trevlig läsning, men att den inte direkt bjöd på några överraskande insikter för någon som själv gick på högstadiet i en förort till Stockholm.

Kväst

Efter en Facebookdiskussion med bland andra Jerry Määttä, Ylva Spångberg, Johan Anglemark, Johan Frick och Svante Lovén om begreppet ”quest” och hur det skall översättas (möjligt i det enskilda fallet om man översätter skönlitteratur, men inte på något tillfredsställande sätt om man pratar om begreppet som sådant) har jag kommit fram till att jag skall börja använda kväst svenska.

”Vårt kväst har fört oss hit från fjärran land.” Kvästfantasy. Och så vidare.

Det har nästan samma klang som engelskans ”quest”.

Fantasytips: Fredens pris

En sak som gjorde mig glad idag är att det lilla förlaget Undrentide snart kommer att ge ut en omarbetad upplaga av fantasyromanen Fredens pris av Anna Blixt.

Jag läste Fredens pris för några år sedan och minns den som ganska klassisk fantasy, fast från den ”mörka” sidan. Ni vet det där mörkögda, magikunniga folket som ofta är fienden i fantasy? Det här en berättelse ur den svartögda Minoras perspektiv.

Jag är partisk här, det ska erkännas. Jag är bekant med Elin som driver Undrentide (exempelvis satt vi samtidigt i Catahyas styrelse för ett antal år sedan) och när Anna gav ut Fredens pris själv för några år sedan var jag en av hennes testläsare. Dessutom är Maria som har gjort det nya omslaget samma Maria som har designat en massa tjusiga saker åt Kontrast, så ja, jag hejar såklart extra på den här boken. Men jag skulle ju inte tipsa om den om jag inte tyckte att den var läsvärd. Sådetså.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑