Tystnad

Läsning pågår

Etikett: fantastik (Sida 1 av 9)

The Scholomance

8 november 2022 |

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Axiom’s End

3 juni 2022 |

Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).

Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.

Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.

Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.

Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.

Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.

Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.

Det tidsenliga och otidsenliga

9 augusti 2021 |

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.

Barrfiolernas rike

11 april 2020 |

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike omslag

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)

Saker jag läste i januari

10 februari 2019 |

Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,

skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström

Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.

Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.

Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.

En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.

Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.

Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.

The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.

Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.

Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!

Månadens fakta

Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.

Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.

Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?

Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.

En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.

Noveller x 3: Häxor, gym och bokmässan

23 september 2015 |

20150923_novell3 20150923_novell2 20150923_novell1

Jag har läst några noveller:

The Practical Witch’s Guide to Acquiring Real Estate av A.C. Wise. Precis vad titeln säger: En handledning för häxor som vill skaffa hus, olika sätt att göra det (bygga, ockupera, tämja osv) och vilka potentiella problem som följer med varje metod. Det är en himla charmig och rolig novell, som vi försökte ha novellcirkel om på Catahya, men vi märkte snabbt att det inte fanns så mycket att diskutera. Men läsvärd är den.

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord handlar om en kvinna på ett nattöppet gym. Hon trivs med sin förändrade kropp, med att ha blivit stark och snabb, men allt står inte rätt till. Försöker hon springa ifrån minnena av personer som har gjort henne illa?

Det är inte så svårt att ana vart novellen är på väg, men det bygger mycket på att känna till dess sammanhang. Om jag inte hade känt till förlaget eller om den exempelvis inte hade blurbats som rysare hade jag säkert gjort andra antaganden om vad som skulle hända. Den är hur som helst välskriven med en olycksbådande stämning.

Bonniers hemlighet av Anders Fager. Imorgon drar Bokmässan igång och Mix förlag skickar ut mininoveller via sms, som alla utspelar sig under Bokmässan. I den roliga munsbiten Bonniers hemlighet (11 sms lång) är berättaren övertygad om att ett flertal författare är robotar som laddas via en sladd i ryggen. Det förklarar bland annat varför vissa av dem beter sig konstigt. ”Mjukvarufel!” Så om någon sliter skjortan av någon stackars författare under mässan för att kolla efter kontakten kan vi skylla det på Anders Fager.

Nu väntar jag på att hela Montermonster ska droppa in. Tänker inte läsa en fjuttdel i taget.

Gratis e-noveller från Tor.com

9 mars 2014 |

201403_torstories Jag såg på Tor.com att man för tillfället kan skaffa de Nebulanominerade kortromanerna Burning Girls and Wakulla Springs gratis som e-böcker.

Jag loggade in på Feedbooks för att plocka hem dem och såg till min glädje att bland gratis e-böcker från Tor finns även novellantologierna Some of the Best from Tor.com från 2011, 2012 och 2013. Det är säkert en hel del överlapp mellan dem och jätteantologin The Stories: Five Years of Original Fiction on Tor.com som jag redan har, men allt är ju inte samma, så: yay! Och för er som inte laddade ner The Stories när den fanns tillgänglig förra året så är det ju ett bra tillfälle. Tor publicerar rätt mycket fantastiknoveller på sin webbplats, men orka läsa där. Det här är ett trevligare format.

Vetsaga och kommentarerna

28 september 2013 |

Häromdagen lagade jag mitt gamla nättidskriftsprojekt Vetsaga, som på sistone inte bara varit inaktivt utan även oläsbart efter att den gamla WordPressversionen slutat fungera. Av bara farten skrev jag sedan en text om internet, internationaliseringen av science fiction och engelskans roll för svenska läsare Eller åtminstone för mig. Jag passade också på att läsa igenom några gamla texter och slogs av hur fantastiskt bra kommentarsfält Vetsaga kunde ha. Se bara kommentarerna till Charlotte Strömboms jämförelse mellan Erik Anderssons och Åke Ohlmarks respektive översättningar av The Lord of the Rings, Johan Anglemarks essä om problemet med vuxenfantasy i Sverige eller Hans Perssons fascinerande redogörelse för jakten på Stella, en tidskrift som aldrig fanns.

I övrigt: min vän Joakim har startat bloggen Skräckens labyrinter, där han bland annat skriver om skräcklitteratur. Där kan man kika in om man så önskar.

E-bokshopping

27 november 2012 |

När det gäller e-böcker har jag hittills läst gratisgrejer, antingen bibliotekslånade e-böcker eller noveller som finns tillgängliga gratis på nätet. Men för några dagar sedan fick jag ett ryck och inhandlade en massa e-noveller från Mix. Mest skräck och mest för att jag tycker att det här med att stycksälja noveller är en trevlig sak som jag vill ge mina pengar till. (Förhoppningsvis är de värda att läsa också, heh.)

Sedan gjorde finska sf-fandom en grej av att handla e-böcker från Wizard’s Tower Books, jag blev nyfiken, tittade runt och drog lite i min e-boksläsande karl för att se om han också ville köpa lite sf, men när vi bläddrade igenom utbudet stod det ganska klart att det här var mer min typ av butik.

Köpfnatt:

The Tel Aviv Dossier – Lavie Tidhar & Nir Yaniv
The Vampire Tapestry – Suzy McKee Charnas
Dorothea Dreams – Suzy McKee Charnas
A Brood of Foxes – Kristin Livdahl
Somewhere Beneath Those Waves – Sarah Monette
Secret Lives – Jeff VanderMeer
Disturbed by Her Song – Tanith Lee
With Her Body – Nicola Griffith
Silently and Very Fast – Catherynne M. Valente
Shoggoths in Bloom – Elizabeth Bear

Rekviem för en vanskapt

16 oktober 2012 |

”Jag trodde ofta att jag skulle dö där på fjället. Att vintern skulle ta mig, att kölden och blåsten och fukten skulle göra slut på mig, men det var som om min kropp var för grov, för stark. Kölden ville aldrig riktigt bita på mig.
Jag var som odödlig.”

När Stina föddes var det nära att hennes mor dog. Ingen hade sett ett så stort spädbarn och hon fortsatte att växa mer än alla andra. Trots att hon inte trivdes med andra människor reste hon, som vuxen, runt i Europa för att visas upp inför en gapande publik av impressarion Wolfgang Wolfenstein. När hon kom hem igen till norra Sverige var hon tyst och levde sina sista ord utan att säga något. Stor, stark och ensam – men inte odödlig.

Rekviem för en vanskapt börjar när Stor-Stina är döende. Döden berättar för läsaren att det snart är dags. ”Fåglarna närvarande, som ett tecken.” En stor del av sitt liv har Stina blivit tittad på, men inte ens när hennes liv är slut får hon vara ifred. Döden håller henne kvar, talar med henne. De turas om att berätta om hennes liv, medan hennes kropp ligger i ett skjul i väntan på begravning, medan en vetenskapsman från Stockholm kommer för att gräva upp hennes kropp, medan hennes kropp obduceras. Insprängt i berättelsen om Stor-Stina skildras andra obduktioner, andra kroppar, lärda män som rotar i sammanväxta tvillingar eller pyttesmå flickor.

Rekviem för en vanskapt är journalisten Mattias Hagbergs första roman och bygger på Christina Katarina Larsdotter, Stor-Stina kallad, som levde under första halvan av 1800-talet. Den är en saklig och melankolisk liten pärla där döden ser på när olika sätt att se på världen och livet nöter mot varandra: samiska myter och kristendom, tro och vetenskap. Men främst är det den ständigt skiftande linjen mellan det normala och det abnorma, och 1800-talets stora intresse för det senare, som ligger blottad på bordet. De människor som visas upp i Wolfgangs freakshow framställs som mer annorlunda än de är – Stina uppmanas exempelvis att inte tala – antagligen för att göra glappet mellan dem och den betalande publiken ännu större, och vetenskapsmännen med sina böcker och verktyg söker efter sanningen om människan i annorlunda individers kroppar, och blir besvikna när de inte hittar något revolutionerande.

Ingen får vad de vill ha. Stina fick inte vara ifred. De bildade männen med inälvor upp till armbågarna hittade inte vad de sökte. Men jag fick vad jag inte ens visste att jag ville ha: en ganska märklig idéroman där fåglar följer ett lik och döden talar med klara, poetiska ord. Jag tycker mycket om den.

(Atlas, 2012)

Andra som har läst: Bokstävlarna, Booze’n’books, Swedish Zombie, Reflektioner allteftersom, Marcusbiblioteket, Kreativituren, Lektyr, Svensson.

Bland spöken och alligatorer

12 februari 2012 |

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

5 november i Uppsala

26 november 2011 |

”Bättre sent är aldrig” är ju mitt motto, så här är några bilder från sf- och fantasydagen i Uppsala femte november.


Johan intervjuade fantasyförfattaren Erik Granström. De var mycket allvarliga.


Nejdå. :) Serietecknaren Lisa Medin såg förresten också glad ut.


Hon pratade om serier med Elin Fahlstedt och Fabian Göranson.


Anders Björkelid pratade om sin senaste fantasyroman Förbundsbryterskan. Den är en del i en serie, precis som Eriks senaste, och det var så komiskt att de båda pratade om hur böckerna hade blivit längre än de hade tänkt sig. Förbundsbryterskan skulle tydligen bli den tunnaste i serien, men blev den längsta – hittills. Det var nog fler än jag i publiken som tänkte på de i sammanhanget berömda orden ”It’s going to be a trilogy”, även om jag inte tror att någon av dem riskerar att spåra ur åt det hållet.


Oskar Källner, Elin Holmerin och Mattias Lönnebo pratade om att ge ut böcker själv och att starta förlag.


Åka spelade in radio. Man kan lyssna på inslaget här.

Bloggfika i Uppsala 5/11 kl 15.00!

30 oktober 2011 |

Vi har tjatat om det några gånger redan, men det tål att sägas igen: på lördag, dvs. femte november (remember, remember!) är det fantasy- och science fiction-dag i Uppsala. Intressanta föreläsningar, paneldiskussioner, intervjuer, bokförsäljning, brädspelande, allmän awesomeness och gratis inträde.

Dessutom blir det bloggfika! Fantastikintresserade bloggare, kom dit och häng! Klockan 15.00, närmare bestämt. Självklart krockar det med en intressant programpunkt, men jag tycker att alla programpunkter verkar intressanta och vill lyssna på typ allt så jag valde helt enkelt en tid som kändes vettig ur fikasynpunkt istället för ur programsynpunkt. Hoppas att ni håller med.

Man behöver absolut inte föranmäla sig eller så, men om ni har tänkt komma får ni gärna hojta till om det ändå så att jag slipper oroa mig för att ingen alls vill vara med. ;)

Fantasyförfattare, serietecknare, kinesiska dystopier och översättning i Uppsala

14 oktober 2011 |

Bild av Nicklas Andersson

Det är snart november. Det betyder snart litteraturfestival i Uppsala. Här är ett utskick jag precis skickade ut via Facebookeventet:

Gott folk,

det är oktober och mindre än en månad kvar till science fiction- och fantasydagen i Uppsala. Det är bra.

Programmet har fått sina konturer: fantasyförfattarna Erik Granström och Anders Björkelid kommer att diskutera sina författarskap. Serietecknaren och illustratören Jonas Anderson att prata om sin verksamhet. Science fiction- och fantasyöversättaren Ylva Spångberg, en av Sveriges allra mest meriterade fantastiköversättare, kommer att diskutera översättning. Sinologen, översättaren och bibliotekarien Anna Gustafsson Chen kommer att tala om kinesiska dystopier och utopier. Serietecknarna Elin Fahlstedt och Lisa Medin kommer att prata om serier, science fiction, manga och den nya serietidningen Utopi. Ytterligare ett par programpunkter lär tillkomma.

På nedervåningen kommer det att finnas försäljning av böcker och serier, såväl billiga antikvariska som direkt från bokhandel och förlag. Vi kommer att ha ett fik där man kan slå sig ned för att umgås. Jonas Anderson kommer att ställa ut några av sina bilder; svärdssmeden Peter Johnson kommer och pratar om svärdssmide. Vi slår upp portarna 10:30 och stänger 19:30, då de som så önskar kan gå vidare till annan lokal för fortsatt umgänge.

5 november. Kom dit.

http://november.fandom.se/

Som bonus: bloggfika. Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Bloggfika i Uppsala 5/11?

2 oktober 2011 |

Den femte november är det science fiction- och fantasydag i Uppsala och min partner in crime Johan, som är en av arrangörerna, undrade om det skulle vara värt att ordna en bloggfika eller liknande någon gång under dagen.

Jag tycker såklart att det är en utmärkt idé. Vad säger ni, fantastikdelen av bloggmaffian? Är ni intresserade?

« Äldre inlägg

© 2024 Tystnad

Tema av Anders Noren — Upp ↑