Etikett: facklitteratur (Sida 2 av 2)

Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.