Tankar om gårdagskvällens läsning.
Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?
Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.
Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.
Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.
Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.
Människorna är mekaniska leksaker.
Kerstin Söderholm
Ibland går de sönder,
ibland skriker de
när man minst väntar.
Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.
Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.
Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons. 
Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???”
Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen. 
Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns. 
“Det sägs att det går tio döda på varje levande människa. Tyngden går en på nerverna.”
För ett tag sedan skrev jag i pappers-UNT om språkvetaren Karin Milles bok Kung Karl och kärleksgrottan. Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden. I korthet handlar den om könsord och hur valen av ord hänger ihop med könsroller, sexuella normer osv. Intressant och underhållande, tyckte jag, men lite för kortfattat.
“Sagor om ringar fanns långt innan Tolkien skrev sin berömda saga. Ringen och cirkeln är en av mänsklighetens viktigaste symboler och berättelser om ringar hittar man runt om i världen och i alla kulturer.”
Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.
Senaste kommentarer