The Pooh P
erplex är något så underbart som en satir över de rådande litteraturvetenskapliga strömmningarna under mitten av 1900-talet. En kort essäsamling där tolv fiktiva kritiker bidrar med sina tolkningar av Winnie-the-Pooh. Med tanke på att Fredrick Crews skrev boken 1963 så kan man lätt tro att den är förlegad och svårtillgänglig idag. Icke. Även om många detaljer givetvis går majoriteten av dagens läsare förbi så känns det tämligen oväsentligt. Så länge man har läst Winnie-the-Pooh och har grundläggande litteraturvetenskapliga kunskaper så kommer boken vara underhållande. Det senare är av betydligt mindre vikt; vet man bara någonting om marxism och Freud så räcker det långt. Crews lyckas ge sina fiktiva kritiker distinkta röster. Huvudsakligen ligger skillnaden i varierad grad av akademisk ambitionsnivå. Det blir en tacksam balans när vissa essäer är skrivna såhär:
The critical technique which must, when considered in the light of reason, form the core of our eclectic, instrumentalistically pluralistic principia recommends itself to us at once if we merely pose the question, what, in essence, is the end purpose, the teleology, of poetry or poesis?
It is, of course, to take the building blocks of language, combined with the glue and mortar of experience, and to join them in whole meaningful structures which, upon noesis on the part of the trained critic, prove analyzable or decomposable into their constituent elements.
och andra är skrivna såhär istället:
This Sir Edward Bear, Sir Pooh de Bear, is the very image of a fat old Tory who passes all his time pampering his depraved tastes and reminiscing about his imaginary exploits. Substitute port and brandy for condensed milk and honey, and you will recognize the likeness at once.
The Pooh Perplex är humor. Många gånger en typ av nördigt intellektuell humor som knappast finns i överflöd. En essäsamling när den är som bäst, helt enkelt.
Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen. 
Senaste kommentarer