Tystnad

Läsning pågår

Etikett: dystopier

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

18 november 2012 |

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Delirium

9 juli 2012 |

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

Dagens underdrift

9 juni 2011 |

Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.

Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.

Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:

”Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig.”

Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.

Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:

”Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig.”

Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.

Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?

Tråkig, tjafsig Revolt

6 april 2011 |

Jag är besviken på sista delen av Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins. Visserligen var jag, efter att ha läst andras åsikter om den, beredd på att den inte riktigt skulle mäta sig med de två första delarna, men jag hade ändå hoppats på mer.

Trilogin utspelar sig i ett framtida land som heter Panem. Varje år anordnar Regimen ”Hungerspelen”, en våldsam dokusåpa som två personer från varje distrikt i landet tvingas att vara med i. Bara vinnaren överlever. Centralgestalten är tonårstjejen Katniss Everdeen från det fattiga och exploaterade tolfte distriktet, som efter att ha överlevt två spel och brutit en massa regler blir en symbol för rebellerna som gör uppror mot Regimen.

De två första böckerna var knappast perfekta, men de var så kan-inte-lägga-ifrån-mig-spännande och Katniss en så bra huvudperson, stark och nästan obehagligt pragmatisk men inte övermänsklig, att jag inte brydde mig om eventuella svagheter. Men Revolt har inte samma driv, vilket gör att jag hinner se och störas av lite allt möjligt. Jag irriterar mig på allt utseendeplock (grön hud hit och rosa hår med fjärilar dit), på det såpiga tjafsandet mellan Katniss och hennes vän Gale och på att kärlekshistorien mellan två ungdomar tillmäts så stor betydelse för den politiska situationen i Panem. Collins har gjort Panem till en skruvad version av ett mediasamhälle där dokusåpadeltagares tilltag kan orsaka krigsrubriker. Att göra sig bra i tv är viktigt för att överleva Hungerspelen och vinnarna kan få politisk betydelse.

Jag gillar vad Collins försöker göra, men problemet för mig är att Panems huvudstad är ett samhälle som är ytligt och fördummat till den grad att jag faktiskt har svårt att köpa det. Om hon hade dämpat det lite, lagt det en aning närmare vårt, hade det blivit mycket läskigare. Nu är det för lätt att vifta bort som ett gäng översminkade tokar med inopererade morrhår.

(Bonnier Carlsen, 2010)

Dystopibokprat och bokcirklar utan lästvång

10 september 2010 |

Det är trevligt med bokcirkla, men att man vanligtvis måste läsa en viss bok till ett visst datum brukar alltid ställa till det för några som vill vara med och snacka litteratur. Någon hinner inte läsa, någon annan har problem att få tag i boken osv osv. Så för ett tag sedan kläckte Vetsaga-Johan idén att hålla bokprat kring vissa teman istället för vissa böcker. På så vis behöver man inte stressläsa eller jaga böcker för att vara med – även om det såklart är bra att tidigare ha läst några böcker som passar temat.

Igår var vi tolv personer, de flesta från Upsalafandom och Catahya, som samlades för att diskutera dystopier. Några frågor som kom upp var varför många dystopier är tråkigt skrivna, vad som är skillnaden mellan dystopiska och postapokalyptiska berättelser och vad som gör att alla dystra framtidsskildringar inte bör kallas dystopier. (Ni som var där får rätta mig om jag minns något fel i redogörelsen nedan.)

När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps. Vi kom också in på betydelsen av politik vs. estetik, i både dystopier och postapokalyptiska berättelser. I en del böcker (eller filmer) används det framtida förfallna samhället främst för att det ger möjligheten till häftiga, mörka miljöer och roliga prylar, och inte för att göra politiska kommentarer. Om samhällsförfallet bara är yta är det ingen riktig dystopi och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij togs upp som exempel på ”postapokalypsonani”, som någon uttrycke det.

Att tydligt skilja ut dystopierna ur dystra framtidsskildringar i allmänhet visade sig vara klurigt, men vi verkade åtminstone vara överens om att för att det ska vara en dystopi bör skildringen av samhället vara en central del av berättelsen.

Angående tråkigt skrivna dystopier nämndes lyckligtvis också några författare av dystopier som är stilistiskt bra, bland andra Karin Boye (Kallocain), Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake) och Ray Bradbury (Fahrenheit 451).

Hungerspelen

20 december 2009 |

Bokbabbel har som flera andra gjort en lista med 00-talets bästa böcker. Bland dem nämner hon The Hunger Games av Suzanne Collins och skriver ”Sällan har man väl blivit så överraskad och stormförtjust som av denna dystopiska ungdomsbok?”

Jag läser den på svenska just nu och kan bara instämma i att den är en otroligt positiv överraskning. Jag hade väntat mig att den skulle vara bra, för jag hade hört mycket gott om den, men jag var inte beredd på att bli totalt uppslukad.

Hungerspelen utspelar sig i en brutal framtid där 24 ungdomar tvingas att delta i en grym tävling där den som vinner är den som överlever längst. Det hela direktsänds i hela landet som en blodig dokusåpa och arrangörerna manipulerar spelet för att göra publiken nöjd. Dog ingen idag? Bäst vi fixar något så att de måste slåss med varandra…

Uppslukande är det som sagt. Konstant spännande, drivet och en realistik skildring av mänskligt beteende i extrema situationer. Berättaren Katniss är en sextonårig tjej från ett av landets fattigaste distrikt. När hennes lillasyster blev lottad att delta i Hungerspelen tog Katniss hennes plats. Hon, liten och halvsvulten, borde i teorin inte ha någon chans mot de starkare deltagarna från de rika distriken som har tränat inför Hungerspelen sedan de var små. Men i den skogsmiljö där spelet råkar ta plats den här gången blir hennes jaktkunskaper och erfarenhet av att behöva vara uppfinningsrik för att överleva en fördel.

Med 40 sidor kvar säger jag: Läs!

© 2025 Tystnad

Tema av Anders Noren — Upp ↑