Läsning pågår
I kategorin ”konstiga saker jag hittar på jobbet” finns denna fantastiskt obegripliga boktitel. Jag undrar om någon kan förklara den för mig. Jag undrar också om det är bättre att fatta – om det nu finns något att fatta – eller bättre att bara ha roligt åt att den är så knarkig.
Jag ville så gärna tycka om Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Hennes första roman Styggelsen var hemskt obehaglig och dess smutsiga stämning satte sig verkligen i minnet, men den andra lämnade bara ett blekt avtryck.
Styggelsen handlade dels om en flicka på 40-talet som blev otroligt illa behandlad och utnyttjad och dels om en nutida tjej, Maja Grå, som fick kontakt med flickans spöke. I Döden på en blek häst får vi möta Maja igen. Hon flyttar till Oxford för att studera vid konstakademin, men det nya livet blir inte som hon vill. Hennes mor, försvunnen sedan tio år, hittas mördad. Hennes förmåga att se det andra inte ser gör studentbostaden till ett spökhus och dessutom känner hon sig underlägsen bland kurskamraterna.
Som universitetsroman tycker jag att Döden på en blek häst är väldigt trevlig. Stämningsfullt tecknade miljöer och Majas försiktiga navigerande bland nya vänner, fumlig attraktion och konstnärlig osäkerhet gör att det är det vardagliga studentlivet jag gillar mest. Maja är rätt mesig, men jag hejar på henne och blir glad när hon gör framsteg. Hellberg har dessutom ett behagligt språk, lättare att bara ramla igenom här än i Styggelsen som var språkligt mer komplex.
Men så var det det där andra. Nu är det flera månader sedan jag läste boken och jag minns knappt vad som var grejen med deckargåtan. Det kan tyckas en aning orättvist att skriva något recensionsaktigt när jag har glömt så mycket, men samtidigt visar det vad som grep mig tillräckligt hårt för fastna. Spökerierna var mysrysiga och ganska tama, men jag borde inte heller väntat mig att de skulle få mig att sova med lampan tänd. När jag tänker tillbaka var det ju inte spökandet som var det mest skrämmande i Styggelsen, utan människors vidriga beteende i kombination med den sjaskiga miljön.
Döden på en blek häst är inte dålig, men Hellberg kan bättre.
(Forum, 2011)
Förresten skrev halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction of the web, Snowflake, Ett hem utan böcker, Calliope, Bokbabbel, Bokomaten.
Det är bokmässa i Göteborg och mässgolvet är fullpackat. Plötsligt skriker någon och faller sedan ihop. Det är Jan Guillou. Någon har försökt mörda Jan Guillou! Oreda uppstår, men skvallerjournalisten Berit Hård har råkat fånga det hela på film. Som om inte det var nog för att hamna i en härva av bluffar och lögner, anlitar dessutom Leif GW Persson henne för att spionera på Unni Drougge och snoka reda på vad hon skriver om honom. Drougge å sin sida nystar i ett annat mysterium.
Det finns många trådar om makt och undangömda lögner i Unni Drougges senaste roman Bluffen, som är befolkad av ett antal kända författare. Den börjar underhållande, med Berits giftiga iakttagelser om bok- och mediabranchen. Drougge sparkar vilt, särskilt åt maktgubbar, trakasserier och dubbelmoral. I synnherhet Guillou och Persson går hon hårt åt. (Men det ska sägas att hon inte är särskilt snäll mot sin fiktiva variant av sig själv heller, när den skrivs in i berättelsen.)
Drougge skriver som vanligt rappt och roligt, med vissa snedsteg. När hon formulerar liknelser och metaforer verkar hon avlossa en skur av hagel: en del träffar och en del flyger åt helvete. Hennes skapelse Berit Hård är också en ovanlig figur i litteraturen. En smart, inte längre ung kvinna som dricker för mycket och raggar yngre män som hon slänger ut dagen eftersom hon hellre umgås med sin boaorm Lucifer. “Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning!”, skrev Aase Berg i Expressen apropå Berit Hård. Självständig, vulgär, snabb i käften och med sin tjocka kropp inklämd i tacky kläder är hon befriande omöjlig att placera i något begränsat fack för kvinnliga protagonister.
Bluffen har således sina ljusa sidor, men som spänningsroman håller den inte hela vägen. Jag gillar upptakten, men mitten är ganska seg trots att den är händelserik. Jag tyckas aldrig riktigt intressera mig för alla trassliga brottshärvor, utan vill ha mer om förlags- och tidningsvärlden igen. Den tar sig mot slutet, samtidigt som jag har svårt att köpa de osannolika saker som händer. Att Berit själv ironiserar kring att det är just lika osannolikt som i en Hollywoodfilm hjälper inte.
“Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien”, står det på baksidan. Och för att skapa uppmärksamhet, kan man tänka. Klart att en roman där någon försöker döda Jan Guillou drar till sig fler blickar än om den hade handlat om en påhittad författare. Men realism-argumentet har sin poäng. Bluffen är en jävligt arg bok och kritiken mot makthierakierna i mediebranchen får mer udd när Drougge använder riktiga namn istället för något påhittat där personen bakom ändå syns igenom.
(Modernista, 2010)
Katarina Wennstams Alfahannen gavs ut vid helt rätt tidpunkt i början av året. Nära debatten om mansgrisighet, sexism och trakasserier inom vissa delar av kulturvärlden kom den, en roman om en filmstjärna som blir svårt misshandlad av en kvinna han har försökt våldta.
Jack Rappe är den snygge skådisen med bad boy-rykte som kommit tillbaka till Sverige efter en tid i Hollywood. Kvinnan som snittar upp honom så att han nästan dör är Emma Wahl, en ung skådespelerska som just gjort sin första roll. Under filminspelningen inledde de något sorts förhållande, där det mesta var på Jacks villkor. Jack är nämligen en skithög som begår sexuella övergrepp på löpande band. Hittills har han kommit undan, men rättegången mot Emma som anklagas för mordförsök drar fram Jacks tidigare jävelskaper i ljuset då Emmas försvar hävdar nödvärn.
Få böcker har gjort mig så förbannad som Wennstams reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, som handlar om den skuld som läggs på kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och om den vanligtvis felaktiga bilden av våldtäktsmannen som en galning i busken.
Wennstams romaner, hittills tre stycken, handlar också om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Jag har inte riktigt velat läsa dem, eftersom jag har fått för mig att hon är bättre som journalist än som skönlitterär författare. Att jag nu ändå läste Alfahannen, som för några veckor sedan gavs ut i pocket, ändrade inte på den föreställningen.
För att kallas spänningsroman tycker jag knappt att Alfahannen är spännande alls förrän den i sista delen når fram till rättegången. Där, i ett slutet rum där det inte sker mycket mer än prat, blir den både intressant och griper tag. Wennstam kan sina rättegångar. Något annat hon lyckas väldigt bra med är skildringen av hur de utsatta kvinnorna förhåller sig till det som har hänt. Personporträtten är annars rätt yxiga – varför Emma stannar så länge med Jack görs inte särskilt begripligt – men just det här funkar. Hur de vacklar, undrar om det inte var deras eget fel ändå.
De gillade ju Jack, åtrådde honom, var i vissa fall kära i honom. De följde med honom frivilligt, de ville ha sex med honom. Bara inte på det sättet. Om man alldeles frivilligt tagit av sig sin väldigt korta kjol, så får man väl ta vad som helst som kommer sedan, eller? Inte är det väl en riktig våldtäkt om man var kåt alldeles nyss? Och Jack, som tänder på att tjejen inte vill, ställer sig upp i rättssalen och fäller en replik som ekar av anhörigas försvar av ”schyssta” våldtäktsmisstänkta killar: ser han ut som någon som behöver tvinga sig till sex, eller? Att läsa det väcker samma hjälplösa ilska som Wennstams reportage gjorde när jag läste dem för flera år sedan.
Wennstam har ett viktigt ärende. Problemet är bara att det är så tydligt att vissa stycken skulle passa bättre i en debattartikel än i en roman. Budskapet går ut över berättandet.
För ett år sedan lärde jag mig tack vare diverse bokbloggar vad påskekrim är för något. Deckare är ju inte direkt min genre så det blir knappast någon läsning av kriminallitteratur för mig i påsk, men ni får gärna tipsa mig om bra deckare om jag skulle få för mig att bryta mina läsmönster. (Dessutom skulle det vara till hjälp på jobbet på bibblan där jag ibland blir frågad om deckartips.)
Kriminallitteratur är en genre som jag läser väldigt sällan. Det är inte ett medvetet val att undvika just den, utan handlar mer om att det helt enkelt finns annat jag hellre lägger min lästid på, men effekten blir ju den samma.
Jag är inte riktigt säker på varför jag fick för mig att läsa Osynliga händer av Stig Sæterbakken, som av förlaget Vertigo beskrivs som en ”gastkramande noir-thriller om omöjlig kärlek och brott”. Kanske var det just för att den gavs ut av Vertigo. Kanske för att den gav intryck av att vara något annorlunda.
Osynliga händer handlar om polisinspektören Kristian Wold som får ta hand om ett hopplöst fall. En flicka har varit försvunnen länge och polisen har egentligen gett upp. Kristian ska gå igenom fallet en sista gång och avveckla det, men inleder istället en affär med flickans mamma.
Osynliga händer är en obehaglig berättelse där hopplösheten och smutsen är så kompakt, som en tjock en dimma att klösa sig fram igenom. Den försvunna flickan, hennes trasiga föräldrar, Wolds sjuka fru som ständigt undrar när han kommer hem. Och Wold själv som finner en tillflykt hos flickans mor, samtidigt som han utnyttjar och misshandlar på annat håll. Till en början är Wold någon som läsaren hejar på: den stackars polisen som man hoppas ska hitta och rädda flickan. Men steg för steg rör han sig bort. Hur länge dröjer det tills han blir en person man inte länge kan sympatisera med? Tills han blir ett monster bland de andra?
Som ett fan av actionfilmer är jag inte främmande för våld och annat äckel som underhållning, men det är skillnad på våld och våld. Ibland är det bara som en show och därmed ofarligt. Ibland känns det äkta och då blir det obehagligt. Och någonstans är jag glad för att det finns böcker (filmer) där våldet – både det fysiska och psykiska – är riktigt obehagligt och inte en fjantig uppvisning, för de visar mig att jag inte har blivit helt avtrubbad. Osynliga händer är en skickligt ställd fråga om var gränserna går.
I korthet: Bra? Ja. Tyckte jag om den? Nej.
Det kan vara roligt och ibland störande att upptäcka vissa detaljer som en författare har hängt upp sig på. Jag har för mig att någon av bokhororna skrev om en författare som flera gånger hade Dumle-godis i sina böcker. Jag minns inte vilken författare det var, men jag kom att tänka på det när jag för hundrasjuttiofjärde gången läste om hår i Charlaine Harris Southern Vampire Mysteries-böcker (de som tv-serien True Blood är baserade på). Hela tiden är det något. Sookie borstar håret, Sookie sätter upp håret i en tofs, Sookies karl tvättar hennes hår, Sookie borstar någon annans hår med mera med mera.Jag tänkte att det kanske var en Sookie-grej, men så läste jag Real Murders som är första boken om bibliotekarien Aurora Teagarden och där kom håret igen. Redan på andra sidan funderar Aurora på vilken frisyr hon ska ha. ”The braid. It made me feel artsy and intellectual.” Senare i boken, när hon har haft en riktigt usel dag och vill pigga upp sig själv, så provar hon lite nya frisyrer. Men det blev inte bra och håret blev elektriskt, buhu.Men snälla?
Om det är fler än jag som tänker ”eh, va?” när de hör ordet ”påskekrim” så har Bokmania förklarat saken för oss efterblivna. Tack. Jag läser knappt några deckare själv, men nu fattar jag i alla fall varför fler bokbloggare än vanligt har babblat om deckare senaste tiden.Jag hade fyra böcker med mig till Finland över påsken, men läste bara två: Mot nya världar (Childhood’s End) av Arthur C. Clarke, som ingår i sf-kursen, och Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Resten av tiden ägnade jag väl åt att spela kort eller kräla omkring med kameran.
Out of character. Jag vet inte om det finns något motsvarande uttryck på svenska, men det är i alla fall väldigt irriterande när en påhittad person plötsligt börjar bete sig på ett sätt som inte alls stämmer ihop med hur hon eller han har gestaltats tidigare.Nu tänker jag på Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Jag kan köpa att Lisbeth Salander är världens geni när det gäller datorer och kan ta reda på typ vad som helst. Det är helt ok. Det funkar. Men när hon, i slutet av boken, även visar sig vara något sorts socialt geni som skickligt kuppar … ja, jag ska väl inte spoila. Hur som helst faller det platt. Det finns nämligen inget i hennes beteende innan det som tyder på att hon skulle klara av något sådant. Om hon var så bra på att spela och manipulera folk socialt, som hon är i slutet av boken, så skulle hon lätt ha kunnat ta sig ur många dåliga saker som hänt henne tidigare. Men det gjorde hon inte, för hon kunde inte. Att trasiga, inåtvända och socialt icke-fungerande Lisbeth i slutet blir typ superkvinnan känns väldigt påklistrat och mest till för att det skulle hända något häftigt. Visst får karaktärer gärna utvecklas, men det där skuttet var inte rimligt.
Några kommentarer om de böcker jag har läst i år men inte skrivit något om. * Betyder kurslitteratur.Baby Jane av Sofi Oksanen. Om berättarjaget och hennes förhållande med Piki, som får svår social fobi och knappt lämnar sin lägenhet. Inte lika bra som Stalins kossor, men absolut läsvärd. Kolla Bokhoras hyllning, för jag orkar inte uttrycka mig ordentligt.Den högsta kasten av Carina Rydberg. Oh yes. Så bra, så bra.* ABC-morden av Agatha Christie. Småputtrigt, men jag kommer knappast slänga mig efter något mer. Jag minns att en vän till mig läste väldigt mycket Christie när vi var yngre och jag fattade inte grejen då heller.* Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Spännande, visst. Jag sträckläste. Men för jävla många ord. En sån där bok där man bara kan svepa med blicken över sidorna istället för att läsa ordentligt och ändå uppfatta allt viktigt.* Da Vinci-koden av Dan Brown. Nah. Hyfsat underhållande, men jag hade klarat mig bra utan.* Jag, Robot av Isaac Asimov. Torrt berättande och flera väldigt irriterande personer. Boooooooooooring.Krigets år av Steph Swainston. Bra fantasy, som känns som att den går utanför standardmallen. Jag är inte säker på om den gör det egentligen, eller om den bara lyckas skapa känslan av att vara annorlunda. Egentligen bryr jag mig inte om vilket av alternativen det är. Bra är den i alla fall.
Några läsare gav den trevliga upplysningen att Raymond Chandlers Den stora sömnen inte är lika töntig på originalspråk. Tur det, för när jag läste den kunde jag inte ens avgöra om handlingen var något att ha eller inte. The Big Sleep från 1939 är en av de mest inflytelserika hårdkokta deckarromanerna och det kändes trist att det fjantiga språket i översättningen kom ivägen så mycket att jag inte såg något annat. Det gör mig nyfiken på att läsa den på engelska för att se om den hårdkokta attityden funkar bättre så. I den svenska översättningen föll hela attitydgrejen jävligt platt och blev bara skrattretande och irriterande. Till viss del har det säkert att göra med att slangord åldras fort. En bok där kvinnorna omnämns som ”bönan” går liksom inte att ta på allvar.Några minnesvärda stycken:”Hon hade långa lår och något visst i gången som man inte ser så ofta hos bokhandlare.””De tjocka grå ögonbrynen kom honom att se så där odefinierbart sportig ut.””Rummet var skräckinjagande i dagsljus. Den kinesiska smörjan på väggarna, mattan, de utpyntade lamporna, teakträhistorierna, de äckliga färgorgierna, tomtempålen och flaskan med eter och opietinkur – allt det där verkade i dagsljuset unket och snuskigt som efter en böghippa.”
Jag läser Den stora sömnen av Raymond Chandler till populärlitteraturkursen. Det är en hårdkokt deckare från 30-talet som är så sjukt töntig att det knappt kan beskrivas. Jag återkommer när jag har läst ut den, men här har ni ett smakprov:
”I skenet från lampan hade hennes hud en pärlas skimrande lyster. Benen hade inte riktigt samma raffiga grace som systerns, men de var inte så tokiga. Jag blev varken generad eller brunstig av att stå och se på henne. Det var inte som naken flicka hon fanns i rummet. Hon var ingenting annat än en drogad imbecill. För mig blev hon aldrig något annat än en drogad imbecill.”
Jag brukar försöka hålla smileys och liknande borta från den här bloggen, men det som bäst beskriver mina känslor inför det där stycket är: o_O
© 2024 Tystnad
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer