Etikett: debutanter

Det stör mig ibland, det där fragmentariska sättet att skriva. (Jag säger det där för att jag antar att ni vet vad jag menar.) Finfint när det fungerar, men det är lätt hänt att det känns som ett fuskbygge. Som att texten säger ”Titta på mig, jag är så smart och har så mycket mellan raderna. Varsågod, lilla läsare, sätt igång och pussla.” men när pusslet är lagt är det snett och saknar bitar. Istället för att säga något intressant mellan raderna säger texten nästan ingenting alls, den ger bara illusionen av att göra det.

Jag blev rätt skeptisk till Promenaderna i Dalby Hage när jag började läsa den. Det kändes som att den skulle bli ett sånt där fragmentariskt hopkok som är mycket snyggt men ganska tomt. En rad korta stycken som hoppar i tid och rum, visserligen välformulerade men irriterande vaga och utan riktning.

Så blev det inte. Det tar lite för länge (att en roman på 130 sidor tar sådär 50 på sig att bli intressant är inte så lyckat) men efter ett tag står det klart att poeten Hanna Nordenhöks debutroman inte hör till de snygga och substanslösa. Den är snygg och stenhård.

I Promenaderna i Dalby Hage bläddrar en ung kvinna i pärmar som innehåller brev och vykort och andra papper som tecknar en bild av händelser i Lund på 50-talet. Mam, som blir sviken och sjunker. Marta, barnet som hetsar. Nordenhök lyckas genom några utsnitt i tiden berätta om en familj i flera generationer, deras hemligheter och försök att nå varandra, på ett så starkt sätt att jag nu, flera timmar efter att jag läste ut boken, har precis samma klump av obehag blandat med förundran i magen som när jag slog ihop pärmarna.

Det finns ett avsnitt där Marta ser två gestalter i sommarnatten, luddigt ljusa mot mörkret omkring dem. Den bilden tänker jag på när jag vill beskriva vad Promenaderna i Dalby Hage blir efter sin sega start. Mörk och strålande på samma gång.

(Norstedts, februari 2011)

När utbytesstudenten Klara snart ska åka hem från USA säger hon att det hon kommer att sakna mest är att åka bil. Bilen, Gracie, är friheten i den amerikanska småstad där hon har bott ett år och som de flesta i hennes ålder, som vännen Penelope, helst vill bort från.

Veronika Malmgrens debut är en finstämd liten bok om vänskap där det mesta av vikt sker mellan raderna. Det är korta gestaltningar av bilturer med öl i bakluckan, tonårsprat om att behöva något mer än det som ges, tornadovarning och tristess. Varje ord är noga valt. Hon ger inte mycket till läsaren rakt ut. Istället får man ur dialogerna utläsa nyanserna och maktskiftningarna i Klaras vänskap med Penelope, det outtalade trasiga i Penelopes hem och Klaras – kanske – nya identitet.

Gott så, men ibland önskar jag att Malmgren skulle lyfta lite mer på locket, ta i lite hårdare, och inte vara så sparsmakad. Jag vill ju veta mer, särskilt om den person som Klara var innan hon åkte, den som hon inte vill bli igen när hon kommer hem. Mest undrar jag över hur förändringen gick till. Blev hon verkligen annorlunda, eller var det snarare så att hennes nya omgivning genom att se på henne med andra ögon och tillät henne en annan roll? (Och är mitt ”eller” där ens relevant, det kanske inte är någon skillnad på de två alternativen.) Detta, som Gracie nuddar vid några gånger, är en av de skärvor som fastnar mest.

Flera skribenter har kommenterat filmkänslan i Gracie. Jag tänker också på amerikanska filmer och på hur Klara försöker förklara för en av sina kompisar hur det som för henne är som på film är vardag för för dem som bor i Manning, Kansas. Associationerna till roadmovie-scener eller gryniga bilder av uttråkade ungdomsgäng som hänger i gränsen mellan staden och det tomma landskapet utanför bryter dock inte den jordnära känslan av autenticitet i skildringen. Veronika Malmgren har själv varit utbytesstudent i en amerikansk håla, och även om Gracie är en fiktiv berättelse är den också ett fint exempel på hur bra det kan bli när man skriver om det man känner till i detalj.

(Brombergs, januari 2011)

Gloria var det, ja. (Titta, jag kom ihåg.) Sara Shamloos romandebut från 2008 handlar om en ung tjej som är förälskad i sin idol. Men det är ingen vanlig pojkbandscrush utan snarare en besatthet som tar över allt och gör henne sjuk.

”En berättelse i gotisk romantisk stil om en förälskelse som går över gränsen till besatthet, men kanske även till det gudomliga”, påstår baksidestexten. Jag vet inte vad andra tänker utifrån den beskrivningen, men jag tänker mig något ganska storslaget eller åtminstone ett försök till det. Jag tänker inte några få luftiga sidor med fragmentariskt berättande. Visst kan man spåra det gotiska i de överdrivna känslorna, i det instängda och i det mentala förfallet, men för mig handlar gotiken också mycket om en viss stämning som inte finns här.

Det är flickan som berättar och hon talar bara till Du. Allt handlar om Dig. Shamloo håller stenhårt på det perspektivet, med några få undantag är det allt som finns. Vad som händer utanför flickans tankar skymtar förbi i utankanterna, som när mamman tvingar med henne till en läkare. På ett sätt är det skickligt. Samtidigt är det så ensidigt, så totalt instängt, att jag bara vill klösa mig ut.

I början av året debuterade Andrea Lundgren med romanen I tunga vintrars mage. Den handlar om Riga, vars mamma försvinner när han är fyra år. Sedan dess är han alltid rädd för att bli lämnad.

”Så träffar han den rödhåriga Charlie på en konstkurs och det förändrar allt”, påstår baksidestexten. Nja. Jag håller inte med. Visst blir Rigas liv annorlunda, då den spontana Charlie börjar släpa omkring honom och målar taket blått när de har flyttat ihop, men han förändras egentligen inte. När hon försvinner är han åter en passiv och rädd liten hög i soffan. Den som står för den verkliga förändringen är Rigas barndomskompis Daniel, som när han oväntat dyker in i Rigas liv i igen långsamt börjar dra loss honom ur apatin.

Jag tycker om I tunga vintrars mage. Jag tycker om språket – ”Daniel ler mot mig som ett lejon. Det är lysdjur i hans ögon.” – och hur Lundgren lyckas skriva om en rätt frustrerande person så att jag bryr mig om honom och vill honom väl.

Däremot har jag svårt för Charlie. Hon påminner mig om en Manic Pixie Dream Girl, de vackra och knäppa och lagom arty tjejerna på film som får de unga emo-männen på film att utvecklas genom att ta dem i handen och skutta utanför ramarna. Vackra, instabila och konstnärliga Charlie har inte den funktionen, men i övrigt hon känns hon lika lite som en riktig människa som vilken Pixie som helst och lika flyktig, för att de enda sidor av henne man får se är de som den förälskade unge mannen uppfattar.

Kanske är det därför bitarna med Charlie inte griper mig lika mycket som barndomsskildringarna, som är väldigt starka. Alla personer i boken skildras som Riga ser dem, men pappan och farföräldrarna och de andra känns ändå som att de är mycket mer. De har en historia, de är mer än Riga ser och vet. Charlie, hur utlevande och impulsiv hon än är, börjar och slutar i Rigas blick.

Men allt som allt är det en fin debut. Det ska bli intressant att se vad som kommer från Lundgren senare.