När han var tjugoett år skrev han sin första bok, »Maggie, a girl of the streets», en frän historia i naturalistisk stil. Det fanns ju ingen förläggare som ville ge ut den, men han hade ett par hundra dollar kvar av arvet efter fadern, och en bror lånade honom resten av tryckkostnaderna, och så gav han ut den på eget förlag. […] Det blev vinter och kallt. Stephen Crane bodde på 23:e gatan i New York hos vänner, som han kallade »indianerna» – man kan gissa att det hade mera med levnadssättet än med hudfärgen att göra. Han låg på golvet och ofta hade han ingenting att äta. »Indianerna» höll sig med en tjänsteflicka, som kom och röjde upp emellanåt. […] När hon inte hittade något annat att värma upp bostaden med, tog hon några exemplar av »Maggie». Författaren satt bredvid utan att säga ett ord.
Ur Bokvännen 1/1955.
Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.
Senaste kommentarer