Etikett: biografier

Känn pulsen slå är Berny Pålssons andra självbiografiska bok om att leva med svår psykisk sjukdom och missbruk. Berny är schizofren, självdestruktiv och har vid tjugo års ålder hunnit missbruka så mycket droger att hon har fått fel på hjärtat.Känn pulsen slå handlar mycket om hur psykvården fungerar och om hur Berny faller mellan stolarna. Psykvården vill inte ha henne för att hon missbrukar och missbruksvården vill inte ha henne för att hon är psykiskt sjuk. Hon skyfflas runt, skrivs ut snabbt igen och kommer hem till en lägenhet där hon knarkar ner sig ännu mer. Hon intalar sig själv att hon behöver drogerna för att hålla schizofrenins demoner på avstånd, men egentligen gör de såklart allt värre. När hon äntligen blir lovad ordentlig behandling för missbruket vill överläkaren skriva ut henne från avgiftningen efter bara någon vecka, trots att överläkaren själv anser att Berny egentligen behöver vara där två månader. Känn pulsen slå slutar ändå positivt: i efterordet skriver hon att hon har varit utan droger i ett år.För de som läste Berny Pålssons första bok, Vingklippt ängel, är det säkert bekant att Berny inte har velat gå med på att hennes ”demoner”, rösterna som talar till henne och driver henne att skada sig själv, är sjukdomssymptom. Hon har hävdat att de är verkliga och att vanliga människor bara inte kan se hennes verklighet. I Känn pulsen slå erkänner hon äntligen för sig själv att hennes demoner är sjukdomen som talar. De finns inte utanför hennes eget huvud, och det var rätt häftigt att läsa efter att i nästan två hela böcker fått hennes mardrömsvärld beskriven som verklig.Jag tycker att det är klurigt att recensera självbiografiska böcker. I en helt fiktiv roman kan man exempelvis kritisera handlingen, men jag kan inte recensera någon liv. Dessutom känns det som att det inte finns så himla mycket att säga om självbiografier med sånt här innehåll, för det överskuggar alla andra intryck. Ja, det är jävligt hemskt. Och där tar det slut.Däremot kan jag säga något om språket. När jag läste Vingklippt ängel för flera år sedan tyckte jag att språket var vackert. Idag skulle jag antagligen inte vara lika förtjust, för även om det värsta skimrandet och glittrandet har tämjts i Känn pulsen slå så är det fortfarande lite för mycket av allting. Ibland vräks det på med så mycket metaforer och bilder att det slutar betyda något alls och blir bara fluff. Det skulle verkligen vinna på att skalas av mer. Dessutom känns dialogerna alldeles för konstruerade, då de fluffar nästan lika mycket som resten av texten och de flesta personer talar med samma röst. Det är Berny som talar ur de andras munnar. Och jag kan säga något om strukturen, som är lite hur som helst. Det finns ingen riktig rörelse åt något håll i texten.Under läsningen funderade jag också på hur man förhåller sig till ”sanningen” när man läser en självbiografi. Om inget tyder mot motsatsen så brukar jag anta att det mesta som står är hyfsat sant, vilket är naivt som fan men det är väl så de flesta funkar. Men när jag läste Känn pulsen slå hade jag med mig en del bagage som fick mig att undra. I boken beskrivs Bernys dåvarande pojkvän som hennes största stöd och hon skriver att han gav henne den vackraste gåvan, nämligen att tro på att hon kunde bli frisk. Men läste man i hennes blogg förra året så såg man att det då tog slut mellan dem och att hon hade anmält honom för misshandel och anklagade honom för att ha tagit av hennes mediciner och drivit henne in i missbruk igen, och så finns det motkommentarer om hur mycket hon ljuger. I inlägg där hon skriver att hon har det bra kommenterar andra att det är bullshit och att hon har gått ner sig värre än någonsin. Det är en jävla röra, och egentligen bryr jag väl mig inte särskilt mycket om vad som är sant och inte i fallet Berny. Sorgligt är det i alla fall, oavsett vad som stämmer och inte. Andra bloggar om Känn pulsen slå