Jag blev inte helsåld när jag läste Sonya Hartnetts The Ghost’s Child för ett år sedan, men såg tillräckligt mycket jag gillade för att ge henne en chans till. Nu har jag läst Torsdagsbarn, och nu, nu är jag såld. Den har både det jag tyckte om i The Ghost’s Child – språket, upproret, sprickorna i verkligheten – och det jag saknade, nämligen de trovärdiga känslorna och ett hårt grepp om sagoglittret istället för att låta det flyga fritt.
Torsdagsbarn har fått sin titel från ramsa där en av raderna lyder ”Thursday’s child has far to go” och även om det syftar på en viss unge man kan nog säga att alla i den här boken har långt att gå. Berättaren heter Harper Flute och växer upp på den australiensiska landsbygden under depressionen på 30-talet. Familjen har det knapert och lever i ett fallfärdigt hus på mark där det knappt går att odla. Det är barnets blick på en familj som försöker, men bara halkar längre bakåt, på föräldrar som misslyckas och syskon som försvinner. Det är svårt, men i barnets blick självklart. Hon vet inget annat sätt att leva.
Barnet som har längst att gå är lillebror Tin, som inte riktigt är som han ska. Han trivs bäst under huset där han gräver ut en håla åt sig själv och senare långa tunnlar. Familjen låter honom vara och med åren blir han alltmer förvildad, mer ett underjordiskt djur än ett barn. Är detta ett fantastiskt inslag, en metafor för familjens kollaps eller ska det tolkas precis som det är? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det fungerar på alla plan.
Torsdagsbarn kallas ungdomsbok och skulle, om man orkade, kunna användas för en vända till i den aldrig avslutade diskussionen om vad som egentligen är ungdomslitteratur. När jag läste den tyckte jag inte att det fanns något som utmärkte den som just ungdomsbok utöver att den har tilldelats den stämpeln. Ni vet, vissa böcker känns ju så uppenbart skrivna för unga när man läser dem (och inget fel med det, såklart), men den här kunde lika gärna stå i vuxenhyllan.
I slutet finns utdrag ur en intervju med Hartnett, där hon säger:
”Jag sticker inte under stol med att jag skriver för unga intelligenta ensamvargar. […] Det finns så mycket ytligt och konventionellt för tonåringar , och det är ju bra för dem som är ytliga och konventionella, som nöjer sig med det. Men jag skriver för de klyftiga, de allra smartaste av de smarta. Det är kanske därför en del människor finner mina böcker föga inbjudande”.
Och jag tänker att där har vi det kanske, det som jag har haft i bakhuvudet när jag har läst men inte riktigt har kunnat sätta ord på. Torsdagsbarn är inte ett dugg inbjudande. Den säger inte ”Kom, läs mig.” Den är, i all sin underjordiska, smutsiga skönhet, jävligt jobbig. Motsträvig, som Tin under huset. Skrämmande på ett totalt icke-mysigt sätt.
”Okej, läs mig då, men vänta dig inte att det ska vara kul.”
(Atrium förlag, 2010)
En bok om dagen, Bokmilaskogen, Bokpärlan, Böcker, böcker, böcker och Bläddra! Bläddra! har också läst den.
Men jag ska bryta min tystnad (höhö) med att berätta vilken mörk liten pärla jag läste för några dagar sedan. 
Redan omslaget fångade mig. Ett vanligt foto i taskigt ljus av några utklädda tjejer med blixtröda ögon. Det är en känsla av fotoalbum över det, ni vet, från den tiden då man inte visste hur bilderna hade blivit innan man hämtade dem i fotoaffären.
Senaste kommentarer