Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack. Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.
He was the most beautiful boy I had ever seen in my life. But he looked really like a girl. She was the most beautiful girl I had ever seen in my life.
Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll. Och så har den en fantastisk första mening:
Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.
Senaste kommentarer