Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Veckans novell (Sida 2 av 2)

Veckans novell: ”Love is the Plan the Plan is Death”, James Tiptree, jr.

23 januari 2012 |

Remembering—

Do you hear, my little red? Hold me softly. The cold grows.

I remember:

—I am hugely black and hopeful, I bounce on six legs along the mountains in the new warm! … Sing the changer, Sing the stranger! Will the changes change forever? … All my hums have words now. Another change!

Det är inte nödvändigtvis svårt att prata om noveller utan att prata om science fiction, även om man kommer att missa ett och annat. Det är däremot nästan omöjligt att föra en vettig diskussion om science fiction utan att ta upp noveller. Sf är i mångt och mycket en idélitteratur, och idélitteratur gör sig ofta bättre i det korta formatet än i det långa. Mycket, så mycket av det som är bra med science fiction har skrivits i novellform snarare än som romaner.

En av de saker som är bra med science fiction är James Tiptree, jr. eller Alice Sheldon, som hon egentligen hette. Sheldon, som länge skrev under manlig pseudonym och noga vaktade sin anonymitet, är en av sf-litteraturens allra bästa författare, framför allt i novellformatet. ”You need to read James Tiptree Jr. If you’ve never read her, and you’ve any interest in SF, you need to rectify that anomaly”, som Adam Roberts skrev i sin recension av Her Smoke Rose Up Forever. Jag tycker att han är för begränsad. Du behöver läsa Tiptree. Science fiction-intresserad behöver du inte vara.

Min absoluta favorit är ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, och handlar om en spindel eller en spindelliknande varelse och dess kamp mot biologins tyranni, mot att låta tanke ge vika för instinkt. Den är välskriven, fångande, fascinerande.

”Stop, Frim, stop!” I cry, dodging away bewildered. It’s warm—how can Frim be wild, kill-wild?

”Brother Frim!” I call gently, soothingly. But something is badly wrong! My voice is bellowing too! Yes, in the warm and I want only to calm him, I am full of love—but the kill-roar is rushing through me, I too am swelling, rattling, booming! Invincible! To crush—to rend—

Oh, I am shamed.

Vill du läsa någonting som skiljer sig från vad du brukar läsa? Läs ”Love is the Plan the Plan is Death”.

Veckans novell: ”Nachts schlafen die Ratten doch”, Wolfgang Borchert

16 januari 2012 |

Wolfgang Bochert dog 1947, tjugosex år gammal. Han skrev sina betydande verk efter kriget; min Das Gesamtverk (samlade verk) är längre än den hade kunnat vara med tanke på hans vacklande hälsa. Han dog inte i kriget, men väl av det.

”Nachts schlafen die Ratten doch” (”På natten sover ju råttorna”) är en novell jag gradvis kom att inse hur bra den är. Det är en typisk sådan där novell som brukar användas i tyskundervisningen, kanske främst på gymnasie- och lägre universitetsnivå. Jag fick läsa den tre, fyra gånger under den tid jag studerade tyska.

Viss litteratur tål inte att granskas närmare. Meningarna avslöjar hur tomma de är och språket visar alla sina blottor. ”Nachts schlafen die Ratten doch” har tvärtom bara blivit bättre ju fler gånger jag har läst den. Med små, små penseldrag målar han en bild av livet i de sönderbombade tyska städerna.

Das hohle Fenster in der vereinsamten Mauer gähnte blaurot voll früher Abendsonne. Staubgewölke flimmerten zwischen den steilgereckten Schornsteinresten. Die Schuttwüste döste.

Er hatte die Augen zu. Mit einmal wurde es noch dunkler. Er merkte, dass jemand gekommen war und nun vor ihm stand, dunkel, leise. „Jetzt haben sie mich!“, dachte er. Aber als er ein bisschen blinzelte, sah er nur zwei etwas ärmlich behoste Beine. Die standen ziemlich krumm vor ihm, dass er zwischen ihnen hindurchsehen konnte. Er riskierte ein kleines Geblinzel an den Hosenbeinen hoch und erkannte einen älteren Mann. Der hatte ein Messer und einen Korb in der Hand. Und etwas Erde an den Fingerspitzen.

Precisionen. Språket. Bilderna. Hur han väljer vilka detaljer han skall ta upp.

”På natten sover ju råttorna” finns i svensk översättning av Bodil Zalesky i Utanför dörren. Annars går det att läsa novellen här. Är man intresserad kan man följa min och Bodils detaljdiskussion om översättningen i kommentarerna också.

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade.

Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.

Veckans novell: ”Att döda ett barn”, Stig Dagerman

9 januari 2012 |

Det finns bara en novell jag rimligtvis kan börja med: den som fick mig att upptäcka hur bra det korta formatet faktiskt är. Jag hade förstås läst noveller förut, snubblat över dem, plockat upp en bok och läst och upptäckt att den bestod av flera kortare berättelser istället för en längre. Men jag hade aldrig varit en aktiv novelläsare förrän jag stötte på Stig Dagermans ”Att döda ett barn”, någon gång på högstadiet.

”Att döda ett barn” skrevs, 1948, på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Den är ett rent stycke propaganda. Den är fantastisk.

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.

Det står redan från början klart för läsaren vad som skall hända. Allt som återstår är vägen dit. Det är en kort novell, och fullständigt obarmhärtig. Som roman hade den aldrig fungerat. Man hade inte orkat.

Men som novell? Ja.

Veckans novell

8 januari 2012 |

Det skrivs för lite om noveller. Novellen är, trots allt, som vi alla vet innerst inne, en överlägsen kulturform. Därför hade jag tänkt lyfta fram en novell i veckan en tid framöver: kanske ett par månader, kanske året ut. Vi får se hur länge det känns roligt och relevant. Jag tänker inte skriva särskilt långt om dem, bara några meningar om vad de betyder för mig och varför jag tycker så mycket om dem. Jag tänker inte försöka göra det till någon ”de bästa novellerna”-lista – i så fall skulle jag bara gå omkring och fundera på vad jag har glömt. Det skall bara vara noveller värda att ta upp. Sådana som påminner en om hur bra novellformatet faktiskt är.

En ny novell varje måndag. Vi börjar i morgon.

Nyare inlägg »

© 2024 Tystnad

Tema av Anders Noren — Upp ↑