Kategori: Veckans novell (Sida 1 av 2)

We are accustomed to notice performances, at Miss Marsalles’ parties, but it cannot be said that anyone has ever expected music.

Alice Munro är en författare jag alltid har känt att jag borde uppskatta mer än jag gör. Välskrivna noveller som skildrar scener ur människors vardagsliv: det här skall vara min grej. Jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför det inte är det i någon stor utsträckning. En novell som ändå bitit sig fast i minnet, vilket är ett så gott kriterium som något för vad som är värt att ta upp, är ”Dance of the Happy Shades”. Det är stämningen, skildringen av ett ängsligt sammanhang där människor samlas inte för att de vill utan för att de borde.

For the moment she is finished it is plain that she is just the same as before, a girl from Greenhill School. Yet the music was not imaginary. The facts are not to be reconciled. And so after a few minutes the performance begins to seem, in spite of its innocence, like a trick – a very successful and diverting one, of course, but perhaps – how can it be said? – perhaps not altogether in good taste.

Deras känsla av att på något sätt ha blivit svikna, ett pianospelande där det sociala är vad som spelar – borde spela – roll, inte musiken. Det är absurt, åtminstone för mig tämligen främmande, och blir genom Munro helt självklart, när hon enkelt etablerar en social verklighet som får mig som läsare att utan att tveka acceptera hennes, eller snarare novellens, premisser. Här ligger en skicklighet som få författare delar. Den är värd att betrakta och beundra.

”The Connoisseurs” är en kort liten novell, ungefär två och en halv sida lång i min utgåva av Boy in Darkness and Other Stories. Den är också en av de bästa kommentarer jag någonsin har läst till vårt änsliga behov av att veta om någonting är äkta eller inte för att kunna uppskatta det. Titelns konnässörer diskuterar huruvida en vas är äkta eller inte: allt eftersom samtalet fortskrider och båda övertygas om att den inte är det börjar även den nytillkomna se blottorna, att den inte var så skön som de en gång trott.

It took eight years, my dear chap, not eight minutes to arrive at my suspicion. For eight years I’ve been torn between pleasure and distaste for the vase.

Till slut finns bara en lösning: att slå sönder den för att se om man kan hitta det märke som skulle visa att den var äkta. Bara då kan de veta om den är vacker eller inte. Det finns någonting i dialogen som de som har läst Gormenghastböckerna kommer att känna igen, ett drag som utmärker den som Peake, även om den förstås skiljer sig kraftigt från den trilogi som väl är hans mest lästa verk. Men ”The Connoisseurs” är minst lika bra, på sitt eget sätt.

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. – Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

I år firar vi tydligen att det var hundra år sedan Strindberg dog. Jag har nu aldrig varit någon Strindbergfantast, men att ägna ett helt år åt att fira hans frånfälle är en smula magstarkt till och med för mig. En av hans texter jag faktiskt tycker mycket om är dock ”Ett halvt ark papper”. Kanske hade den kunnat göras mer effektivt, kanske skriver den läsaren något på näsan. Likväl: en god och väl genomförd idé, en tragedi genom några telefonnummer. Den går att läsa på Projekt Runeberg om man inte har gjort det.

Ni är rimligtvis någorlunda belästa och kulturellt bevandrade människor, så förhoppningsvis vet ni redan att Tove Jansson är en av de skickligaste författarna som någonsin har skrivit på svenska. Det märks inte bara i hennes Muminböcker; även en novellsamling som Lyssnerskan är väl värd att läsa och det här inlägget kunde lika gärna handla om ”Ekorren”. Men det gör det inte. Istället handlar det om hemulen som älskar tystnad och bara vill pensioneras och få lugn och ro utan att någon förstår honom. Det skulle kunna handla om ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” också. Men vi skall inte underskatta identfikationens makt: jag känner så för hemulen som bara vill ha tyst omkring sig på ett sätt som sällan gör med fiktiva personer.

Tove Janssons Muminfigurer lyckas på samma gång var karikatyrer och fullblodiga personer, originella samtidigt som de bygger på enstaka drag. De är annorlunda men samtidigt ack så mänskliga.

I morgon, tänkte hemulen, i morgon ska jag säga dem att de kan få skratta och kanske gnola lite om det känns så. Men inte mera. Absolut inte mera.

Det finns en säkerhet i berättandet, en känsla av att varje ord står precis där det skall vara. Kanske är det faktiskt så. Det är definitivt bra nog.

Fugu poisoning is hideously painful and almost always fatal. If the fish has been eaten during the evening, the victim is usually overtaken by pain during his sleep. He rolls about in agony for a few hours and is dead by morning. The fish became extremely popular in Japan after the war. Until stricter regulations were imposed, it was all the rage to perform the hazardous gutting operation in one’s own kitchen, then to invite neighbours and friends round for the feast.

Kazuo Ishiguro hör till mina absoluta favoritförfattare. Allt han har skrivit är inte fantastiskt – jag tycker att det är lite synd att så många jag känner bara verkar ha läst Never Let Me Go – men det mesta är mycket, mycket bra. Min favorit är kanske, föga originellt, novellen ”A Family Supper”. En man, hans syster, hans far. En kultur i förändring. Några sidor, en middag, så mycket outtalat att läsa mellan raderna. Det är vad som inte sägs, det som man aldrig kan vara riktigt säker på, som gör novellen så bra, så bra.