Kategori: Spaning (Sida 1 av 5)

När romanläsningen slog igenom i delar av västvärlden i slutet av 1700-talet och tog verklig fart under 1800-talet förfasades folk. Här gick människor runt och levde sig in i fiktiva världar, alltid med näsan i en bok. Det var ett beteende på kant med arbetsmoralen. Läsningen förknippades med beteenden hos aristokratin och hovet som den allt mer dominerande medelklassen vände sig mot, lyx och sysslolöshet. Den som läste romaner förslappades till kropp och själ, ägnade sig inte åt någonting nyttigt och uppbyggligt. Här satt kvinnor och läste fiktion istället för att ta hand om hem och familj. Lite som debatten om datorspel i dag: de ägnar för mycket tid framför skärmen, rör inte på sig som de borde om de tog sitt ansvar för folkhälsan, missköter förmodligen sina läxor och lär sig inte att läsa ordentligt. En generation halvanalfabeter med dålig hållning bristande social förmåga och så vidare.

I jämförelsen mellan boken och datorspelet är det lätt att konstatera att det som är gammalt har status och det som är nytt och förknippat med ungdomen alltid betraktas med viss misstänksamhet, men att sätta punkt där blir en väldigt grund analys. Det finns en anledning till att folk oroar sig mer över att ungdomen läser så lite än att den inte går på opera: vi lever i ett samhälle där så mycket i livet och så många arbetsuppgifter kräver att vi hanterar stora mängder information, inte minst i text. Att läsa bok efter bok tränar mycket tydligt en färdighet vi vet att samhället behöver. Det är fortfarande arbetsmoralen som pekar med hela handen. Dess behov har ändrats, inte dess närvaro. Sedan kanske vi i framtiden kommer tycka samma sak om datorspelande, men än så länge är det inte fullt lika stor acceptans för argumenten om World of Warcraft-gillenas mellanchefsförberedande roll.

Läs poesi, barn. Arbetslinjen kräver det.

Överst på Adlibris topplista just nu ligger Lisa Jonssons Ni vann aldrig: Så tog jag mig levande genom högstadiet. Om ni inte heller visste vem Jonsson var är hon en bloggare och youtubare som gjort sig känd huvudsakligen genom sminkvideor, men också skrivit och youtubat om sin vardag. Fram tills att jag åtgärdade det alldeles nyss hade hon hundratusentals följare på nätet men ingen artikel i Wikipedia, eftersom den upprepade gånger raderats. Att lägga till någonting om boken var svårare: det verkar inte ha funnits någon god andrahandskälla som har skrivit om den. Detta är mycket ovanligt för böcker som toppar försäljningslistor. Även när det är flera månader kvar tills de skall ges ut och bara är tillgängliga för förhandsbeställning.

Bokus topplista ser helt annorlunda ut. Där är det youtubarna Joakim Lundell respektive Jonna Lundell som ligger överst med var sin bok. I alla tre fallen är böckerna skrivna av någon annan, med Jonssons, Lundells och Lundells medverkan.

Den som oroar sig för att ungdomen bara hänger framför Youtube och aldrig läser en bok skall alltså åtminstone glädja sig över att det uppenbarligen är status att ha skrivit en bok. Det vill alla ha gjort, även om de till vardags primärt rör sig i andra format.

I samband med sf-kongressen Finncon och forskarseminariet Finfar i somras började folk där arbeta på en nordisk (nät)tidskrift för science fiction- och fantasystudier, Fafnir. Än så länge är den märkbart finländsk (både redaktionen och alla medverkande är finländare) och allting är skrivet på engelska, men den accepterar även bidrag på finska och skandinaviska språk. Första numret dök precis upp.

Ta en titt: Fafnir.