För ett par veckor sedan drog jag igång en drapautmaning här på Tystnad, en uppmaning att på ett särskilt tema (här ”årstid(er)”) skriva en berättelse på exakt etthundra ord.
Trots att det var i stora semestermånaden och bloggdödstiden juli, och dessutom mer än halvvägs in i månaden, blev det ett antal drapor. Roligt! Tack till er som bidrog och hoppas att ni som läser får ut någonting av det. I så fall får ni gärna säga någonting snällt i kommentarerna.
Augusti månads drapautmaning dyker upp inom ett par dagar. Under tiden kan man läsa juli månads drapor nedan.
Förhållandet, Ulle
Hon sitter på balkongen, lutar sig mot teglet. Det är varmt och humlorna surrar bland pelargonerna. Hon röker på en cigarett och känner sig upprymd. Han. Han. Han.
Hon sitter på balkongen, luften blåser in, frisk och kall. Löven är gula. Hon röker en cigarett och känner sig blasé. Han. Han. Han.
Hon står på balkongen, i halsduk och raggsockor, marken glittrar is och hon röker sin cigarett. Hon känner ett vemod. Han. Han. Han.
Hon går på grusvägen, balkongen är inte längre hennes. Hon tänder en cigarett. Knoppar brister och hon är ensam, själv. Hon ler, det är vår.
En fläkt av, Hanna
Hon vände ansiktet mot himlen och sniffade i luften. Den var här nu. Miljoner små fragment kom drivande med vindarna. De talade till henne. Spår av dofter som färdats långväga, andra från alldeles i närheten.
– Men kom nu.
Husse ryckte i kopplet och fick henne att kana en bit på trottoaren innan hon återfick balansen. Hon blängde på honom. Han blängde tillbaka. Hon vände upp ansiktet igen och blundade. Sniffade djupt. Den var här nu. Förändringen.
Exalterad.
Husse ryckte igen. Hon svalde ett morrande.
– Kom igen!
Hon traskade på jämte hans fötter.
– Det är faktiskt hösten.
– Jaja.
Han förstod inte.
Dagsländan, Joakim
Dagsländan kämpade sig ut ur sitt larvskinn. I dagar, månader, år hade den krälat bland bottenslammet, ätandes alger, längtandes till en värld ovanför ytan.
Runtomkring den på vattenytan flöt dess drunknade bröder och systrar omkring. Att ömsa skinn var riskabelt, alla klarade sig inte.
Men att drunkna blev inte vår dagsländas lott. Den kämpade sig ur, upp och ut och var med ens fri. Den drack djupt av solsken, dansade i den ljumma luften, lekte med vårvindarna.
Dagen dog och med den även dagsländan.
”Men fasen,” sade dagsländan med sitt sista andetag. ”Då hade det lika gärna kunnat få vara.”
Namnlös drapa, Nahal
Hon har legat under isen, länge länge.
På andra sidan kylan finns dem som en gång trodde inte kvar och hon förblir ansiktslös och namnlös i mörkret. Kroppen har vittrat sönder till en kärna av tvång, krampartat och sjukt.
Hon minns inte längre vilka det var som kallade henne evig, eller varför hon ansåg deras tilltro vara smickrande.
Tyngden i händerna består.
Hon är den blinda drömmen nu, det stilla hungrande och hon väntar på att våren ska komma.
På att ett barn ska drömma starkare än hon och greppet slutligen ska ge vika.
Allt smakar av järn och tid.
Trollkarlen från Vassända, Johan
När trollkarlen från Vassända slutligen lyckades skapa liv var det av en ren olyckshändelse. Han råkade blåsa in en skärva av sin själ i en snögubbe han hade byggt med sina barn en januariförmiddag.
– Du kan lägga landet i evig vinter, föreslog snögubben.
Men trollkarlen frös om vintern.
– Du kan inte låta mig förgås!
– Jag är en del av dig!
Trollkarlen såg på snögubben, lite sned med morot som näsa, och ville inte att den skulle vara en del av honom.
– Du måste rädda mig! skrek snögubben.
Trollkarlen stoppade bomull i öronen. Till våren började han försöka göra guld istället.
Senaste kommentarer