Kategori: Recensioner (Sida 2 av 13)

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

27 augusti 2016 | Maria

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

Vattnet drar av Madeleine Bäck

20 augusti 2016 | Maria

Vattnet drar Tidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

The Girl from Everywhere

4 juni 2016 | Maria

girlfrom Tidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

En mörderska bland oss

9 maj 2016 | Maria

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

Vinterfolket

13 februari 2016 | Maria

Vinterfolket Titta på det här omslaget. Läs titeln. Och det är en spökhistoria. Som gjord för mig, right?

Nja.

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i West Hall, ett litet samhälle i Vermont. Det är en plats som det går konstiga rykten om, eftersom det händer då och då att folk försvinner. Kring sekelskiftet 1900 levde där Sarah Harrison Shea, vars dagböcker senare fick viss uppmärksamhet eftersom hon skrev detaljerat om döda som återvänt, bland annat om sin lilla dotter.

I Sarahs hus i nutid bor tonårstjejen Ruthie, med sin mamma och lillasyster Fawn. När mamman en dag försvinner, ringer Ruthie inte polisen, utan hon och systern börjar istället söka igenom huset efter ledtrådar, och nuet flätas samman med det förflutna. De är dessutom inte ensamma om att nysta i vad som egentligen händer i West Halls vildmark.

Jag gillade Vinterfolket, mestadels. Den är krypande obehaglig och sorglig med stämningsfulla skildringar av det kalla vinterlandskapet med mörka skogar – där någon kanske, kanske inte, rör sig mellan träden – och karga klippor. Kyla, mörker, isolering. Full pott på miljöfronten! Även vardagslivet och relationerna (Sarah och dottern, Sarah och mostern, Ruthie och Fawn) är fint tecknade. I synnerhet Sarahs liv är uppslukande att läsa om, från uppväxten med den magikunniga ”Moster”, till de tragiska händelserna kring hennes dotters och hennes egen död.

Men någonstans när upplösningen närmade sig tyckte jag att stämningen försvann och jag började irritera mig på karaktärerna och hur de betedde sig. Jag är inte helt säker på om det bara var boken eller om det också var jag – jag läste de sista kapitlen efter nångra dagars glapp, och var kanske inte på humör längre. Hur som helst störde jag mig på att de som tidigare kanske betedde sig lite off för att de motiverades av sorg och förtvivlan, slog över till någon sorts b-filmsondska där de tidigare trasiga men någorlunda rimliga personerna exempelvis log eller skrattade listigt och lurigt när de gjorde hemska saker. Det trovärdiga ersattes av tokerier.

Något som störde redan från början var dessutom slarvig korrläsning. Moster kallas faster, Sarah kallas Sara, osv osv.

(Bazar, 2015.)

Onda boken

10 februari 2016 | Maria

onda boken Något dunkelt pågår vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, något mer än studenternas vanliga deppighet och stress. När studenten Pasi meddelar att han vill skriva ett arbete om den okände modernisten Leander Granlund tappar hans lärare sin vanliga fattning och verkar nästan rädd. Varför? För det finns en ond bok, som sägs leda sina läsare till helvetet, och han har stött på den förut.

Perspektiven i Kaj Korkea-ahos möjligtvis övernaturliga aka-thriller är två: Det första tillhör lektor Mickel Backman, som har svåra ryggproblem och ett halvdött äktenskap, men som brukar trivas med att undervisa. När Pasi drar upp namnet Granlund drar han också upp minnena av det värsta som har hänt i Mickels liv. Det andra studenten Calle Hollender, som dras med ångest, misslyckas med sina studier och extraknäcker som ståuppare. Han är vän med den instabile Pasi och ser honom må allt sämre.

Onda boken lät verkligen som en bok för mig. Den utspelar sig bland litteraturvetare, komplett med klagomål om litteraturens status och konkurrens om bidrag och stipendier. Den rymmer både en respekt för litteraturens förmåga att förändra liv, sorgen över att inte längre beröras (lektorn som inte längre kan läsa utan ett analytiskt filter mellan sig och texten) och rätt mycket skämtande om studentlivet. (”Det var någonting så absurt med att befinnas värdig det statliga stödet igen, för att ha läst en totalt ovidkommande kurs i pyskologi som lärt honom ingenting alls.”) Dess mystik rör en gammal diktsamling, som kanske inte håller hög litterär kvalitet (den bortglömde Granlund blev aldrig publicerad) men som besitter kraften att förgöra. Det talas om solförmörkelser och galenskap. Det är gulnade dokument, halvskrivna avhandlingar och gamla polisrapporter hit och dit. Mys!

Korkea-aho skriver dessutom med en sorts mörk humor som ofta får mig att dra på munnen mitt i karaktärernas gråa liv. Särskilt beskrivningarna av Åbo är roliga. ”Åbo var en mödosam stad att älska.” Ja, vad vet jag, jag brukar bara passera från färjan till riksvägen, halvsovande tidigt på morgonen.

Tyvärr tar Onda boken rätt god tid på sig innan den blir just ond. Det är relationstjafs, studentfylla, mikropizza och livsleda och det är inte direkt dåligt – särskilt ångestskildringarna är starka – men det är inte vad jag hade hoppats på. Istället väntar jag. Ska inte den onda boken börja härja ordentligt snart? När kommer skräcken? Det hintas ständigt om hemskheter ur det förflutna och jag förstår ju att något liknande kommer att hända igen, men det känns utdraget. Inte förrän sista tredjedelen öser den på ordentligt, skruvar upp undergångsstämningen och då är den verkligen svår att släppa. Jag önskar att Korkea-aho hade börjat ta ut svängarna tidigare.

Det som dessutom är tråkigt i Onda boken är kvinnorna, eller snarare männens relationer till kvinnor, som känns som en trött klichéfest. Det är Mickels minnen av Elsa, en mycket yngre kvinna som han hade en affär med och som han tänker på som Lolita (ew – och det tyckte även hon om smeknamnet). Det är Calle, som inte fattar hur viktig flickvännen Helena är för honom förrän hon tröttnar och dumpar honom. Det enda som griper tag på det området är Mickels rädsla för att hans ryggskada inom bara några år kommer att göra honom helt beroende av sin frus hjälp, och vad det kommer att göra med dem båda. Mycket mer intressanta är de många och ofta destruktiva relationerna mellan män som skildras i glimtar.

(Schildts & Söderströms, 2015.)

Lilla fågel Blå

25 januari 2016 | Maria

lillafågelblå I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.

Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.

Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
lillafågel1 lillafågel2

Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.

(Cobolt förlag, 2015)

Lollo

10 december 2015 | Maria

lollo De gör samma saker varje dag, Lollo och Lidija. Driver omkring, sitter vid Vinterviken och dricker öl – långsamt. De vill inget annat, inte plugga och inte jobba och inte skapa, bara slippa den bana som det är meningen att livet ska följa. Det är ett apatiskt sorts uppror, ett motstånd som utifrån framstår som ingenting alls.

Hur kunde jag finna ett sådant nöje i denna lösa tillvaro? Nu vet jag svaret. För att den gjorde något med mej, för att den försatte mig i rörelse. ”Vi faller”, brukade Lidija viska när vi nått den punkt då vi gick armkrok, tappade balansen, snavade och kom på fötter igen, gud vet hur. ”Känner du?”
Ja, vi föll. Sakta svävade vi utför…

Lollo och Lidija är inte självklara vänner. Lollo är den tråkiga, påstår hon själv, och Lidija den färgstarka som hakat sig fast i Lollo för att hon är en av få som står ut med Lidijas gapighet. Samhörighet känner de bara när de har druckit eller när de pratar om porr. Det är Linna Johansson (för feminister kring millennieskiftet den som drev fanzinet Bleck) som har skrivit denna nedstigning i förorten Aspys mörker och hon skriver som en gudinna. Även veckor efter att jag har läst ut tänker jag på hur hon beskriver himlen, himlen över Aspy, himlen över vattnet, ständigt återkommande.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött.

Titelns Lollo är berättaren och i bokens nu är hon 28 år. När hon var kring 20 riktades medias strålkastarljus för en stund mot Aspy och rubrikerna skrek om sex och prostitution och det här hennes version av vad som hände, bortom löpsedlarnas dramaturgi. Det är en självlysande, skitjobbig berättelse om att inte ha någon riktning (rättelse: jo, neråt) och inte heller vilja ha någon, om det bedrägliga i att låta bli att agera. Det fascinerande med Lollo och Lidijas band är att det är lätt att få för sig att den högljudda Lidija är den drivande, men kanske är det snarare Lollos passivitet som sänker dem båda, och när Lidija tar sig loss fortsätter Lollo att driva.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst i år, skriven med säker hand, jobbig, komplicerad och uppslukande. Sällan skildras unga kvinnors vänskap (eller brist på sådan), sexualitet, utsatthet och agens på det här sättet, rått och utan försköning, varken romantiserat eller med varningstriangel och utan fokus på män.

”Han undrade om jag ville komma över och titta på en film med honom ikväll.” Hon kunde knappt hålla sej för skratt. ”En film? Varför skulle jag vilja se på en jävla film?”
”Kollar folk fortfarande på film?” sa jag. ”Jag vet inte när jag senast –”
”Jag vet, det var vad jag svarade också. Robin sa jag, jag är ledsen men jag kollar inte på film.”
Och sedan garvade vi båda två.

Jag rekommenderar även att ni lyssnar på Lollo-avsnittet av podden Ett eget rum.

(Modernista, 2015.)

Kungadottern

6 december 2015 | Maria

kungadottern Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.

Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?

Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.

(Berghs förlag, 2015.)

Artonhundratalets magiker

1 oktober 2015 | Johan

Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker.

En av september månads mer uppmärksammade böcker i mitt hörn av internet är Zen Chos Sorceror to the Crown, som handlar om magiker i artonhundratalets engelska klassamhälle och således oundvikligen har fått alla att dra paralleller till Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norrell, en lysande bok som bara lider av att vara åtskilliga hundra sidor längre än vad innehållet riktigt motiverar. Det är krig med Frankrike. Magin måste återföras till England. Magikerna måste förhålla sig till det brittiska styret. Klart att Clarkes namn nämns.

Problemet är att Zen Cho – vars noveller jag har uppskattat – inte är någon Susanna Clarke. Sorceror to the Crown är inte oslipad diamant bland boklådornas kolklumpar. Skall vi tala engelskt artonhundratal går tankarna snarare till Naomi Noviks Temeraire: habilt författad underhållning med ambitioner att diskutera samhällsstrukturer och fullkomligt förglömligt.

En medelmåttig bok i en flod medelmåttiga böcker.

Sno kläder på American Apparel

10 juni 2015 | Maria

snoA Läsningen går rätt bra, bloggandet desto sämre. Jag bryter tystnaden (pun intended) med att skriva om en bok jag inte uppskattade särskilt mycket.

Sno kläder på American Apparel av Tao Lin följer Sam som skriver, jobbar på en vegansk restaurang, snor kläder och hörlurar, blir häktad, flyttar omkring lite. Men mest sover han på dagarna och hänger vid datorn resten av tiden. Ord som Myspace och Suicide Girls placerar den i förra decenniet.

Omslaget är väldigt minimalistiskt och det är innehållet också. I stort sett ingen handling, ingen utveckling. Inga känslor, inga miljöbeskrivningar. Bara ett monotont uppräknande av vad Sam och hans vänner har för sig. Monotonin och ledan finns inte bara i Sams liv utan i själva språket.

Han satte på sig ett par hörlurar och gick tio kvarter till en ekologisk råvegansk restaurang. Han åt en sjögrässallad. Han drack en smoothie. Han gick tillbaka till lägenheten. Han drack en energidryck. Han jobbade vidare med skrivandet i två och en halv timme. Han la sig i sin brors stora dubbelsäng och lyssnade på musik.

Det finns såklart en medveten poäng med det – nära till hands: ett uttryck för brist på sammanhang osv – men det hindrar inte att det till största delen är förbannat tråkigt att läsa. Trots att det är en kort bok, bara runt 90 sidor i pocketlitet format, hann jag flera gånger fundera på att bara lägga ner den för att det var så frustrerande att läsa, lite som att lyssna på någon som bara maler på om ointressanta saker utan att någonsin ändra tonfall. Vad som höll mig kvar är att det i detta superavskalade ändå finns en deadpanhumor som fick mig att fnissa till några gånger.

”Du vet den där lilla ön utanför Kina?” sa Sam.
”Jag vet”, sa den skalliga killen. ”Jag är geografiskt bevandrad.”

Det är också lite komiskt att själva texten vid några tillfällen liksom ger upp. Sam och hans gelikar orkar inte komma på vad de ska göra av sina dagar och nätter och boken orkar inte ens skildra vad de säger. Så oviktigt och meningslöst är det. Någon ”sa något”, Sam ”stirrade på olika saker”, Kaitlyn ringde ”någon annan”. Orka vara mer specifik.

Filip Yifter-Svensson skrev i Sydsvenskan att ”På flera ställen står det att Sam har ett ”neutralt ansiktsuttryck”. Det behöver inte skrivas ut. Hela boken är ett neutralt ansiktsuttryck.” Det är väldigt träffande.

(Bakhåll, 2014)

Vargavinter

9 april 2015 | Maria

När det gäller miljöer som jag är svag för ligger havet och vintriga landskap högt upp på listan och det var i förhoppning om fina vinterskildringar som jag plockade upp Nevada Barrs thriller Vargavinter (Winter Study). Den handlar om rangern (finns inget lämpligt svenskt ord?) Anna Pigeon, som här blir skickad till en ö i Lake Superior på gränsen mellan USA och Kanada, där det pågår en långvarig studie av öns vargar. Men hon har inte hunnit vara där länge förrän skumma saker börjar hända. Vargarna beter sig konstigt och forskarna hittar ovanligt stora tassavtryck. En av forskarna försvinner, och sedan går det bara utför. Finns det ett odjur på ön, eller är det människor som ligger bakom?

Fick jag trevliga vinterskildringar då? Oh ja. Det här är naturporr deluxe för dem som gillar sådant, och det gör ju jag. Det är också en väldigt spännande och läskig bladvändare där det är oklart vad som är farligast. Är det den kanske existerande monstervargen, forskarna själva, eller kylan? Känslan av att sitta inne i ljuset medan mörket tittar in på en påminde mig lite om Michelle Pavers läskiga Evig natt.

Rädslan i magen när Anna och de andra är ute i skogen och något verkar följa dem påminde mig om när jag var liten – minns inte hur gammal jag var, men jag hade väl precis börjat smyga mig in på att att läsa vuxenböcker – och läste grejer som Hajen och Den vita puman och sedan kollade efter rovdjur både bakom dörrar och i badkaret (don’t ask). Jag har aldrig föreställt mig seriemördare osv, men hota med något som har huggtänder och klor i mörkret så tänder jag alla lampor hemma.

Jag gillade också hur Nevada Barr skildrar relationerna i gruppen av forskare, som har levt avskilda från omvärlden men tätt inpå varandra och nog alla börjat bli lite knäppa. Anna, som är ny i gruppen, observerar alla de små sociala ritualer och stinkande gamla ostar som har bildats under deras tid på ön. Jag gillade detaljerna i hur de levde där – utrustningen, maten, vad kylan gör med kroppen och psyket.

Tyvärr tappade jag intresset och blev istället allt mer irriterad mot slutet av boken, men jag kan inte berätta varför utan att spoila hela mysteriet, så jag ska låta bli. Något annat som störde var bristfällig korrläsning.

Det verkar finnas hur många böcker som helst om Anna Pigeon – Vargavinter är den andra som har getts ut på svenska, men är egentligen den fjortonde – och jag kommer säkert att läsa någon av de andra. Jag vill ha mer naturporr – även om det kanske blir utan snö – och jag gillade Anna, hennes kantiga tuffhet och tvära humor.

(Hoodoo förlag, 2014)

Brilliance – inte så briljant

24 februari 2015 | Maria

201502_brilliance Det är inte direkt meningsfullt att önska att en författare hade skrivit en annan sorts bok, men ibland kan man ju inte låta bli. När jag läste Marcus Sakeys sf-thriller Brilliance kände jag just det, att jag önskade att han hade skrivit en annan bok.

Sakeys roman, som är första delen av flera, utgår från att år 1980 började det födas barn med exceptionella förmågor. Inte superhjälteförmågor i stil med att flyga eller se genom väggar, utan förmågor som människor redan har, men förstärkta. De kan exempelvis vara otroligt bra på att förstå olika sorters mönster eller att läsa av andra människors kroppsspråk. De kan vara helt genialiska programmerare, uppfinnare eller designers. De kan förutse andra människors handlingar, alltid veta när andra ljuger eller vara så bra på att förstå de ekonomiska flödena på börsen att de helt raserar det ekonomiska systemet.

Idag utgör de specialbegåvade – eller abnorma, beroende på vem som talar – en procent av världens befolkning och de har fått den tekniska utvecklingen att ta stora kliv framåt. Men det finns växande spänningar mellan de normala och de abnorma och bland de som sitter på makten finns många som vill kontrollera de specialbegåvade och se till att deras förmågor används på ”rätt” sätt.

Samhället Sakey skildrar är intressant och jag önskar att han hade grävt mer i det. I strävan efter kontroll av de specialbegåvade finns paralleller både till förtryck av minoriteter och till massövervakning och alla möjliga gräsligheter som motiveras med att det ska skydda mot terrorism. I rädslan för att ”normala” människor ska bli onödiga och överflödiga ser jag något av dagens minskade arbetstillfällen till följd av automatisering. Vilken plats har man i ett samhälle som inte behöver en? Jag tycker om glimtarna av hur vardagslivet har förändrats, som att i början blev föräldrar glada över att få specialbegåvade barn – alla vill ju ha ett geni som ska bota cancer – och det skrevs artiklar om hur man kunde öka chanserna för att få det. Men med tiden blev ett superbegåvat barn istället något att frukta. När huvudkaraktären Cooper och hans ex-fru inser att deras fyraåriga dotter är specialbegåvad på en hög nivå blir de förtvivlade, för vem vill att ens barn ska tvingas in i en av de där hjärntvättsliknande specialakademierna där de mest exceptionella barnen måste gå? Cooper, som själv är specialbegåvad, kommer att gå över lik för att förhindra att hans dotter hamnar där.

Men Brilliance är inte den typen av bok som gräver djupt i de sociala och känslomässiga effekterna av att det plötsligt finns en massa människor som är så otroligt smarta och begåvade att resten av oss i stort sett kan gå och dra något gammalt över oss. Brilliance är istället en actionfilm i bokform, en en-man-mot-världen-historia om en agent som försöker förhindra att spänningarna mellan normala och specialbegåvade leder till ännu mer död, krig och terror och som upptäcker att det han slogs för var en lögn. Visst är den spännande, i synnerhet andra halvan har starka bladvändarkvaliteter, och visst uppskattar jag tvära vändningar och hjältar som inte vet om de egentligen är på rätt sida. Men jag önskar som sagt att den hade handlat om något annat. Sorry.

Den dras också ner av en del skumma formuleringar om kvinnor (se detta instagrammade citat), för Brilliance är en sån där historia som visserligen innehåller en del coola kvinnor, men vars gestaltning av dem blir ganska jobbig för att berättaren verkar se dem som någon sorts exotiska kvinnovarelser och inte kan låta bli att beskriva deras mascara i detalj, typ. Och på tal om formuleringar tycker jag att dialogen ibland är lite gubbig, men det är säkert översättarens fel. Jag undrar vad som var originaltextens version av ”Jag tror kanske fortfarande. Men inte på dig, och inte på dina snaskiga taskspelarkonster”. Dessutom verkar korrekturläsaren ha blivit lite trött mot slutet av boken.

Okej, nu har jag klagat färdigt.

(Bokfabriken, 2014.)

Historier om ett brott

9 februari 2015 | Maria

historier-om-ett-brott Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.

Den handlar alltså om aborternas historia i Sverige från slutet av 1800-talet till 1975 års fria abort. Lennerhed skriver om metodernas utveckling, sexualmoralen och de politiska turerna kring lagstiftningen. Hon gör nedslag bland annat i en 15-årig flickas dagbok och i texter av och om abortören Ivar Olofsson som inte hade läkarutbildning men ändå genomförde tusentals aborter. Hon tittar även på hur abort skildrades i litteratur och på film under seklets första halva.

Det finns mycket intressant i den här boken, men det jag fastnade mest för var diskrepansen mellan hur den illegala aborten framställdes som otroligt farlig i både politisk propaganda och fiktion, och hur den i verkligheten, under rätt förutsättningar, i många fall gick bra. För om man tänker på ”illegala aborter förr” och hur de har skildrats i fiktionen får i alla fall jag lätt upp en bild av läskiga gubbar eller gummor som skadar eller till och med orsakar den gravida kvinnans död. Men det verkar som att efter att abortönskande kvinnor slutade käka fosfor, vilket ju var klart livsfarligt, och en sorts abortmarknad med andra metoder bredde ut sig en bit in på 1900-talet blev det betydligt säkrare.

Det skedde mängder av illegala aborter som utfördes av personer som visste vad de gjorde och som gick precis som de skulle. Det innebar såklart inte att det var ofarligt, skador och dödsfall skedde även efter att utvecklingen gått framåt, men bilden av den illegala strumpstickeaborten som alltid ledde till katastrof stämde inte riktigt med verkligheten. Men man ska inte heller glömma att de kompetenta abortörerna i många fall var mer tillgängliga för kvinnor med pengar.

Väldigt intressant, som sagt. Lennerhed skriver dessutom tillgängligt och utan akademikerkrångel. Lite varning utfärdas för de första kapitlen, där det står en del om abortmetoder och finns bilder på olika instrument. Lennerhed går inte in på några geggiga detaljer, men jag kände ett fysiskt obehag ändå.

(Atlas, 2008.)

A Lovely Way to Burn

2 december 2014 | Maria

18743565 ”It doesn’t look like murder in a city full of death.”

När jag läste A Lovely Way to Burn av Louise Welsh tänkte jag på hur van jag är vid att få om inte hela bilden så i alla fall flera olika bilder av läget i katastrofberättelser. De handlar ju ofta om flera olika karaktärer och brukar dessutom ofta innehålla klipp ur fiktiva tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande som ger ett större grepp om katastrofen. Det är varken ett bra eller dåligt grepp i sig, men det är vad som är mest bekant och därför var det en ovan och lite konstig känsla att följa tv-shopförsäljaren Stevie Flint genom ett sjukdomshärjat London utan att veta ett dugg mer än hon gör. Hon hör några fragment av nyhetssändningar, men annars är Welsh sparsam med omvärldsinfon. Jag gillar det, tunnelseendet, att bara få en skärva av det oerhörda.

Men så är inte A Lovely Way to Burn en vanlig katastrofhistoria, utan en thriller med katastrofen som bakgrundsbrus. Stevie försöker lösa mordet på sin pojkvän, kirurgen Simon, och undvika att själv falla offer för mördaren, samtidigt som staden omkring henne sjunker ner i kaos när en mycket smittsam sjukdom har ihjäl stora delar av befolkningen.

Jag läser sällan thrillers utan övernaturliga inslag, men i år har det ändå blivit ett gäng. (Håller jag på att bli Helena Dahlgren?) Jag har hur som helst inte muterat helt till krimläsare, för ibland tycker jag att turerna kring Stevies snokande blir lite trista, trots att det är spännande och välskrivet och allt sånt där. Känslan av fara och annalkande kaos är däremot mums och Stevie är häftig med sin förmåga att bita sig fast och köra på, trots att världen rämnar omkring henne – även om det känns som någon sorts försvarsmekanism också. Fokusera på uppgiften, så slipper hon hantera all död. Hon är hur som helst en uppenbar överlevare, och jag tvivlar inte på att hon kommer att klara sig rätt bra även efter bokens rätt öppna slut.

A Lovely Way to Burn är tydligen första delen av en trilogi som ska heta Plague Times, men jag vet inget om de kommande delarna. Om de också handlar om Stevie kommer jag gärna att möta henne igen.