Kategori: Recensioner (Sida 1 av 13)

Delta Science Fiction : Historik och bibliografi

14 juni 2023 | Johan

Jörgen Jörälvs Delta Science Fiction : Historik och bibliografi är en pärla.

Boken är en genomgång av Sam J. Lundwalls verksamhet och utgivning som författare och förläggare, en beskrivning mot alla odds eftersom Lundwall har förstört sina arkiv och inte vill ge intervjuer. Jörälv har pratat med människor runt Lundwall, grävt i arkiv och läst otaliga mängder gamla fansin.

Halva boken är en bibliografi, men de första tvåhundra sidorna behandlar förlaget Deltas historia och Lundwalls liv, två helt centrala delar för den som vill förstå den svenska science fiction-historien. Den är rikt illustrerad, med bilder, omslag och annat material.

Finns det någonting att anmärka på hade boken vunnit på ytterligare en korrekturläsning. Det finns ett par stycken som saknar indrag, någon referens i en fotnot som inte är listad bland källorna och tidskriften Mitrania skrivs utan h. Men det är smådetaljer, och boken är behaglig att läsa och hantera inte bara som text utan också som produkt: som grafiker vet Jörälv hur man gör en bok som tillåter läsning.

Funnes det någon rättvisa i världen skulle hans pusslande uppmärksammas som den litteraturhistoriska bragd det är. En läsvärd genomgång, av intresse – tror jag – även för den som tidigare saknar kunskaper om ämnet men som bättre vill förstå en bit svensk litteratur.

The Scholomance

8 november 2022 | Anna

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

10 oktober 2022 | Anna

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den så otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

The Mercies

9 oktober 2020 | Maria

1617 svepte en plötslig storm över ön Vardøya i Nordnorge. Många män från byn Vardø var ute och fiskade och alla drunknade. Några år senare skedde den första häxprocessen i norra Norge i just Vardø, där tio kvinnor brändes. De följande decennierna fortsatte jakten på häxeri och allt annat okristet och både norska kvinnor och samiska män avrättades.

Romanen The Mercies av Kiran Millwood Hargrave är inspirerad av de händelserna. Den börjar med stormen och slutar med den första häxprocessen. En tid efter stormen kommer en ny präst, eftersom den förra drunknade. Långt borta fantiserar kungen om att få bättre kontroll över de vilda delarna av sitt land och utrota allt som inte är tillräckligt kristet. Det kommer en ny länsman och en ny ”commissioner” – jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men han ska hålla ordning och reda och jaga häxor. De ser med ogillande på denna ogudaktiga plats där det mest finns kvinnor och en och annan same. Läget behöver styras upp!

The Mercies berättar historien ur två kvinnors perspektiv. Den ena är Maren, som förlorade både fästman, pappa och bror i stormen. Nu bor hon med sin mamma och sin samiska svägerska och i sorgen nöter de på varandra, kommer allt längre ifrån varandra. Den andra är Ursula, häxjägarens fru. Hon har växt upp med gott om pengar och har ingen aning om hur man sköter ett hushåll vid kanten av ingenstans. Hon anlitar Maren för att hjälpa henne och mellan dem växer vänskap och kärlek.

Det är ett intressant val av berättarperspektiv, eftersom varken Maren eller Ursula står i processernas centrum. De står vid sidan av, rädda och förtvivlade, men de blir varken torterade eller håller i verktygen. Mycket av intrigerandet och de dramatiska händelserna syns aldrig, eftersom de sker när ingen av dem är med. Istället blir det något av en berättelse om livet som bara pågår samtidigt som gräsliga saker händer, sådär som livet gör, och om att se något fruktansvärt sättas i rullning utan att kunna stoppa det. Mycket av bokens styrka ligger i det krypande obehaget i att se klyftorna mellan kvinnorna i byn vidgas – ”kyrkkvinnorna” som duktigt tyr sig till maktens män, och de andra som inte inordnar sig tillräckligt mycket. När den nya makten blandas med gamla konflikter blir det som tidigare mest bara var tjafs livsfarligt.

Förutom känslan av impending doom tycker jag väldigt mycket om hur Millwood Hargrave skildrar människor. De är så levande och tydliga mot sin bakgrund av kargt landskap och uselt väder. Och de är alla, ärligt talat, rätt frustrerande på olika sätt och det är så mänskligt och fint. Jag älskar Kirsten, som bestämt gör precis som hon vill. Jag är nyfiken på den taggiga Diinna och den ensamhet hon måste känna. Mitt hjärta går sönder när jag läser om Marens mamma som blir sämre och sämre på att sköta sina sysslor och ta hand om sig själv.

Men trots det och att jag slukläste delar av den var det något som störde mig lite. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är. Det lite hackiga tempot? Något med språket? Ibland får jag en känsla av fel och av att bli utkastad ur tiden, fast jag kan alldeles för lite om platsen och perioden för att avgöra något om historisk korrekthet. Jag vet inte, något är det som inte är hundra. Men klart läsvärd var den ändå.

(2020)

Ninth House

16 september 2020 | Maria

Leigh Bardugo har tidigare skrivit ett gäng fantasyböcker för unga. Med Ninth House, som vi kan kalla nutidsfantasy av det blodigare slaget, flyttar hon sig från YA och sekundärvärldar, till Yale University där det inte bara finns hemliga sällskap, utan magiska hemliga sällskap.

Alex Stern har aldrig siktat på ett toppuniversitet. Hon har varit fullt upptagen med att överleva sitt struliga liv. Men Alex har en förmåga som är så ovanlig att hon hamnar där ändå: hon kan se spöken. På Yale finns en organisation som heter Lethe, som är till för att bevaka de magiska sällskapen – se till att de följer reglerna, inte ställer till något alldeles för dumt och magiar sig själva eller några oskyldiga civila åt helvete. Lethe rekryterar Alex och det dröjer såklart inte länge innan hon är något mordiskt fuffens på spåren.

Jag började läsa den svenska översättningen, Det nionde sällskapet. Jag var inte riktigt kompis med den, utan tyckte att den kändes lite stel och att den engelska meningsbyggnaden sken igenom för ofta. Men boken var ju spännande och jag var dessutom i stugan, så jag läste vidare – tills någonstans i mitten då det var en patient som hade dropp ”för att hålla honom hydratiserad” och då tyckte jag att det fick vara nog. Jag lade den åt sidan tills jag var tillbaka i civilisationen och lånade den på engelska istället.

Något annat som var frustrerande är att Bardugo har krånglat till sin berättelse helt i onödan. Ninth House hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan Alex första vilsna tid på Yale och några månader senare, då något hemskt har hänt. Det tar en stund att komma in i det hela, och det hade väl varit okej om det hoppiga upplägget hade gett någon belöning senare, men det gör det inte. Den här historien hade inte förlorat någonting på att berättas i kronologisk ordning. Avkrångla, tack.

(Har alla böcker nu för tiden flera berättarperspektiv och flera tidslinjer? brukar kulturtanterna i min bokcirkel på jobbet undra ibland.)

Jag har också svårt att få grepp om Alex. Yale är en ny värld för henne så till en början är hon osäker och gör inte så mycket väsen av sig. Hon har fått chansen till ett mer normalt liv än hon är van vid och den vill hon ta. Ju längre tiden går, desto mer kommer den ”riktiga” Alex fram och hon är kaxig, aggressiv och våldsam. Tyvärr går den här skiftningen inte så smidigt till, med resultatet att den tuffa Alex känns påklistrad.

Varför läste jag hela då? För stämningen och världsbygget och de magiska ritualerna och miljön och för att jag brukar helt enkelt gilla Bardugos böcker även när de stör mig. Hela ”hemliga magiska sällskap i akademisk miljö”-grejen är ju lockande i sig och Bardugo använder den som en förstärkning av världslig makt. Vad gör en samling redan väldigt priviligierade personer när de får extra bra möjligheter att utnyttja andra människor för egen vinning? Tja, skär upp dem och gräver i deras inälvor för att se hur framtiden kommer att utveckla sig på börsen, exempelvis. Det finns en massa roliga detaljer i denna övernaturliga version av New Haven, som att man kan bli av med spöken genom att påminna dem om döden. Det gillar de nämligen inte, döden är obehaglig att tänka på även för ett spöke.

Och så finns det en karaktär jag gillar (Alex själv är för taggig för att jag ska vara särskilt förtjust i henne, men det finns definitivt ett värde i käftiga och oinbjudande tjejer) och är nyfiken på som är frånvarande större delen av boken och jag förväntar mig att han återvänder i nästa, som jag antagligen kommer att läsa – åtminstone om den låter bli att hoppa runt i onödan.

Barrfiolernas rike

11 april 2020 | Maria

När Miika, som bor i Göteborg, får reda på att hans familj äger en stuga i Finland tar hans författardrömmar extra fart. Där ska han få skrivro! Bara skogen och texten, en chans att fokusera. Hans mamma blir vansinnigt upprörd och vill inte att han åker dit, men vägrar förklara varför. Så han åker, och vandrar rätt in i sin släkts våldsamma förflutna som fortfarande spökar kring stugan.

Barrfiolernas rike är Joni Huttunens debutroman och det är så kul att läsa en debut som får mig att känna att den här personen vill jag läsa mer av. (Tur att jag har köpt hans andra roman Elddjur också!) Det är en drömsk och välskriven spökhistoria full av fina skogsskildringar. Jag gillar ju träd. Det står poetiska saker om barr. Klart att jag gillar boken.

Ju längre Miika befinner sig i stugan, ju mer tappar han greppet om verkligheten. Han lever på kaffe och sprit och skriver som besatt, rör sig mellan dröm och hallucination och gräver i sin släkts historia. En klassisk form av spökhistoria som flyter fint. Inte så läskig, men stämningsfull.

Men samtidigt som jag uppskattar den som spökhistoria får jag inte riktigt den verkliga världen att gå ihop. Ett exempel är att olika beskrivningarna av byn Sinio skär sig mot varandra. Ena stunden verkar den vara hyfsat välmående – det finns ju både mataffär, pub, skola, välskötta hus – och i nästa stycke döende avfolkningsbygd med ruttna byggnader som är ”flera hundra år” gamla. På bussresan till byn skymtar Miika björnar i skogen och ser åkrar där det står ”bönder i horder” som har ”svarta tänder”. På 00-talet? När jag tänker åker tänker jag att den är tom eller kanske har en ensam jordbrukare i traktor. (Har aldrig sett några ”horder” av bönder i mitt liv, förutom kanske på sommarmarknaden i närheten av mina föräldrars hemby, haha, men det är ju en annan del av Finland så vad vet jag!) Kanske läser jag den fel, kanske är denna skevhet en del av stämningsbygget, men för mig får det effekten att jag stannar upp och ifrågasätter.

Jag tror att en del av krockarna jag upplever har att göra med att jag inte riktigt vet när boken utspelar sig, och att en del grejer inte stämmer överens med bilden jag har gjort mig av tiden. Den borde utspela sig någon gång efter 2005. En tidning från 1965 nämns och att det har gått ”över fyrtio år” sedan dess. Ändå har Miika med sig en skrivmaskin att skriva på. Det kan ju vara så att han inte väntade sig fungerande el i stugan, och hur som helst inte har råd med en laptop. Eller så är han bara pretto. Men ändå: saker som mobiltelefon eller internet nämns inte med ett ord i hela boken, tror jag.

Och nu har jag lagt fler tecken på att klaga än på att berömma och det blev ju bakvänt när jag tyckte om den. Barrfiolernas rike är en läsvärd liten bok. Mycket stämning i kort format.

(Doppelgänger, 2016)

Snöstorm och kanelhjärtan

18 december 2019 | Maria

Snöstorm och kanelhjärtan har ungefär samma upplägg som Let it Snow, ungdomsboken som nyligen har blivit Netflix-film. En gäng författare – Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Jesper Tillberg och Karina Berg Johansson – har skrivit varsin julnovell som hänger ihop genom att utspela sig på samma plats. Karaktärer från en berättelse kan skymta snabbt i de andra.

I Snöstorm och kanelhjärtan är det kvällen före julafton. Snön faller tät, en långtradare full med paket har vält över vägen och några unga människor som inte hade tänkt vara på kafét i stationshuset i den namnlösa byn får finna sig i att hamna där till slut. En skulle hämta ett paket i närbutiken, men hamnar vilse i snöyran. En annan hatar den dödstråkiga byn och vill dra till Stockholm, men hans GPS leder honom på villovägar. En tredje är trött på att vara osynlig för sin familj, men hittar en udda vän. En fjärde har fått nog av sina mobbare och hittar oväntad hjälp.

Det är ny vänskap och ny romantik, familjebråk och försoningar, sorg, lite magi och spökande, mycket snö, mycket kaneldoft. Mycket handlar det om fantasier och att önska sig något annat, önska sig bort. De fyra novellerna är snabb och rätt mysig läsning. Visst löser sig problem lite för lätt, saker och ting händer för fort – som den sortens fantasier man kan ha om att något jobbigt i ens liv plötsligt bara ska rätta till sig av en yttre kraft. Filmlösningen, inte riktiga livet. Men det är julnoveller, vad annat ska man vänta sig. Min favorit är ”Den här hålan” av Pernilla Gesén. Jag tror att den grep tag i mig mest för att huvudpersonen Daniel både är offer och skurk. Det är inte bara världen som är rövig mot honom, även han har varit ett as mot andra och i hans novell är det julmagin och en lokal kanske-häxa som knuffar honom mot att – först jävligt ovilligt – göra något bättre.

Och jag ska inte spoila vad som pågår i den sista novellen, ”Snöängel” med mobbningstemat, men jag gillade verkligen inte slutet och det var tråkigt att avsluta mysboken med att bli irriterad. Särskilt eftersom den var den novell utmanade julmyset mest, jag tyckte att det var modigt att ta in en aspekt som inte kan rättas till. (Vagt, jag vet.) Får jag stryka allra sista händelsen?

(Wahlströms, 2018).

Animal – The Autobiography of a Female Body

9 oktober 2019 | Maria

Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.

Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?

Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.

Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)

Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.

Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)

(Faber & Faber, 2017)

Alla orden i mig

30 september 2019 | Maria

Det går alltid att ta bort ord. Jag har aldrig ångrat ord som eliminerats. […] Jag redigerar intill bara skinnet, och ändå, då jag får boken i min hand, innehåller den alltid för många ord.

Alla orden i mig av författaren Karin Erlandsson handlar om hennes skrivande. Första halvan är korta essäer om drivkrafter, skrivvanor, pengar, ont i kroppen, distraktioner, vad som måste offras för att ha både tid och kapacitet att skriva, och annat som hör till. Hon läser vad andra författare, som Karolina Ramqvist och Bodil Malmsten, har sagt och skrivit om skrivande och känner inte igen sig. Hon skriver om läsarreaktioner, män som tycker att hon skildrat sorgen efter ett missfall på ett överdrivet sätt.

Mycket av boken handlar om en period när hon var tjänstledig och kunde skriva skönlitterärt på heltid. Målet var tre böcker på ett år. Alla orden var inte planerad, vad jag förstod, men flög också med av bara farten. Jag blir fascinerad av hennes kompromisslöshet – välj alltid texten, annars blir det inget – och så är den ofta himla roligt formulerad. ”I längden är det helt ohållbart att inte hörsamma sin kreativa längtan. Det vet minsta akvarelltant på medborgarinstitutet.” Hon skriver att det visst går att försörja sig som finlandssvensk författare – förutsatt att man gör många biblioteksbesök, och när man har besökt alla kan det ju bli svårare. Jag tycker om hennes språk, hur det flyter klart, hur allt onödigt är bortfilat. Hon är journalist och konstaterar att om man gör något varje dag i flera år bör man bli bättre på det.

Andra halvan är en skrivdagbok. Den är inte lika intressant, och det blir ju mycket upprepning (av typen skrev 1000 ord idag, det var skitjobbigt), men samtidigt en motvikt mot den första halvans superfokuserade författare som verkar ha koll på allt, prioritera stenhårt och ha frysen full av ekonomiskt inhandlad mat lagad från grunden. Om första halvan var teorin är andra halvan vardagen med ångest och tvivel och stress. Det finns en sorts tvångsmässighet som gjorde mig lite stressad bara av att läsa det. Men så finns också det här, det som hon alltid letar efter:

”… då är jag så djupt, djupt lycklig att det saknar motsvarighet. Jag är rätt, jag ska ingenstans, det råder fullständig harmoni i mig. Det är de här stunderna mitt skrivande strävar efter. Just nu nådde det fram, vid 771:a ordet i 32:a kapitlet.”

(Schildts & Söderströms, 2019)

Hard Light

10 mars 2018 | Maria

För en månad sedan hade vi sf- och fantasykongress i Uppsala. Elizabeth Hand var hedersgäst. Här är en text jag skrev till programboken om hennes roman Hard Light (Skarpt ljus på svenska) och varför man borde läsa Cass Neary-böckerna.

I’m the ghost of punk, haunting the twenty-first century in disintegrating black-and-white; one of those living fossils you read about who usually show up, dead, in a place you’ve never heard of.

Cass Neary är inte den typiska huvudpersonen i en kriminalroman. Visst har hon problem med både alkohol och relationer, men hon är inte polis – tvärt om håller hon sig så långt borta från sådana som möjligt. Hon är en övervintrad punkare som för sådär 30 år sedan var en uppmärksammad fotograf. Hon är ständigt på kollisionskurs med allt, inklusive sig själv, och när hon nystar i brott är det knappast i samhällets tjänst, utan för att hon drivs av en farlig nyfikenhet eller av att rädda sig själv.

I Hard Light, den tredje boken, dimper Cass ner i London med ett stulet pass. Hon ska fly vidare med en gammal älskare – den förra boken, Available Dark, involverade kultmord på Island – men trasslar istället in sig med en lokal gangster, som tvingar henne att göra leveranser åt honom. Och de döda kropparna börjar hopa sig igen. Londonskurkar vävs ihop med bortglömda musiker, läskig undergroundfilm, stulna fornlämningar och barnskelett. Här blandas fiktiva och verkliga personer – musiker, filmskapare, fotografer – så sömlöst att jag googlade flera av dem för att få veta mer om dem, bara för att upptäcka att de var påhittade. Det får plats så mycket i Hard Light att det är lätt att glömma att den utspelar sig under bara några få dagar, men Cass påminner mig: ”A few days ago, I’d never heard of any of these people. Since then, I’d slept with one of them and found the corpses of three others”. Det är ett underligt, obehagligt nät, skickligt vävt.

Det finns gott om ockulta och mytiska inslag i böckerna om Cass – Cassandra – men det händer egentligen inget övernaturligt. (Eller? Det går nog att läsa dem på båda sätten.) Ändå känns hinnan kring verkligheten tunn, som att den skulle kunna spricka och släppa igenom något annat. Lite har det kanske att göra med att berättaren Cass är ständigt full eller hög. Men mest är det Elizabeth Hands lysande förmåga att skilda platser och miljöer så att de höjer sig över de man kan se och ta på, både smutsigare och vackrare på samma gång. Med hennes ord laddas ett snöslaskigt London med en känsla av begynnande apokalyps. Med hennes blick blir en gammal gård på landsbygden i Cornwall en gotisk labyrint av förefallen rikedom och gamla gravar. Blandat med Cass ständigt närvarande kärlek till fotografi och mörk, skum konst gör det Hard Light till oemotståndlig läsning.

Enzensberger

9 december 2017 | Johan

Läste under morgonen Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas. Att läsa Hans Magnus Enzensberger är att alltid bli underhållen och alltid ställa sig lite frågande till hur upplyst man blir. Enzensberger är något lågmält bitsk på ett ofta hemskt roligt sätt i det att han inte gör misstaget att ställa sig argsint fientlig till det han skriver om, utan hellre något uppgivet förbluffad. Allra bäst – inte minst ur ett svenskt perspektiv – blir detta kanske när han i Schwedischer Herbst ur ett kontinentalt perspektiv försöka förstå sig på åttiotalets svenska socialdemokrati. Sanftes Monster Brüssel uppnår aldrig samma komiska höjder. Kanske är Bryssel – här metonym för EU-apparaten, inte någonting belgiskt – för diffust och väldigt för att tackla i det korta formatet. Det glider undan, blir svårt att få grepp om, man anar inte mer än detaljerna.

Sanftes Monster Brüssel är från 2011; än finns inte Brexit på agendan. Från en tid före unionens eventuella sammanrbott påminner Enzensberger om att Storbritanniens planerade utträde inte bara ställer till med skada i att unionen blir svagare, utan också att motreaktionen fått rimlig kritik mot byråkrati, demokratiskt underskott och ständig ansvarsexpansion att hamna i skymundan.

(På svenska finns Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas som Det mjuka monstret Bryssel eller Europas omyndigförklaring. Schwedischer Herbst, Svensk höst, finns i Ack Europa! tillsammans med texter om en rad andra europeiska länder.)

Räddningsavstånd

2 januari 2017 | Maria

Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)

Att skriva i Fairy

13 november 2016 | Maria

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

30 oktober 2016 | Maria

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Elda blod av Sofia Kurkinen

10 september 2016 | Maria

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)