På Twitter gjorde jag nyligen en snabb recap av podden Rite Guds uppmärksammade avsnitt om ”squeecore” i relation till deras diskussion om mångfald i sff. Jag undrade vad som händer när mångfald blir en trop i sig, förknippad med en viss typ av estetik och vissa specifika litterära grepp, snarare än en beskrivning för texter som söker representera och utgå från andra grupper än enbart vita, straighta män. Jag tänker att det är en diskussion som kan vara värd att utveckla på lite fler tecken än Twitterformatet tillåter. Om mångfald blivit en trop, en specifikt litterär riktning i sff, vad består denna trop eller riktning av? Och vad i så fall skulle det innebära?
Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Kort sagt har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och vita mäns perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att genrerna helt utgjorts av dessa författare eller dessa perspektiv) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.
Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Det handlar om frågor kring makt: Vilken eller vilka grupper har tolkningsföreträde, det vill säga, vilken eller vilka gruppers erfarenheter och perspektiv ses som neutrala och allmängiltiga? Vilka eller vilken grupp har rätt att definiera andra grupper? Vilka grupper syns och på vilka sätt? Vilka grupper syns inte? Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Kvinnor har exempelvis ofta framställts som passiva eller objektifierade och sexualiserade och i tydligt avgränsade roller som fru, mamma, hora eller madonna, medan queers har framställts som monstruösa, sjuka, dekadenta. Folkslag som rasifieras har exotifierats på olika vis: svarta människor har framställts som barbariska, ociviliserade och lägre stående, medan människor från Mellanöstern och Asien som dekadenta och feminiserade, och så vidare. Detta är komplexa tankegods och stora forskningsfält inom den feministiska, queerteoretiska och postkoloniala kritiken, och som jag förenklar grovt här. För att sammanfatta kan man säga att fram tills väldigt nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är istället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.
Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen år 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.
Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Jag tror fortfarande på dessa argument; den här texten handlar mindre om mångfald per se, och mer om mångfald som trend och marknadsföringskategori. Det här är en text om mångfaldens likriktning, men jag vill understryka att jag med det inte är att den samtida fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. I början av 2000-talet så dominerade grimdarktrenden, dvs, blod, våld, lera och ond bråd död, vilket till en början gav upphov till en ny, fräsch våg av fantasylitteratur för att sedan tradera en lång rad ganska likriktade böcker. Cyberpunken är ett annat liknande exempel, och det finns många fler. Men vad betyder det att just ”mångfald” som en riktning eller trop inom fantastiklitteraturen?
Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press skriver att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av vad hon kallar ”Tor Wave”. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som utgångspunkt, 2) romance och fanfic som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom sff. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.
I skrivpodden Rite Gud bidrar författarna Raquel S. Benedict och J.R. med den lite mindre neutrala termen ”squeecore” för ett liknande fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. För det första vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. För det andra är det väldigt uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför – poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar, än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om. Men deras poäng är att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Squeecore påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och istället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sff-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle:
The essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the “hell yeah” moment; the “you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.
Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp, är just att de har lyckats sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar vidare att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska sff-berättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers men med lesbiska!”. Lite tillspetsat kanske man skulle kunna säga att man känner igen verk som är squeecore eller Tor wave om det kan beskrivas enligt följande formel: marginaliserad identitet x marginaliserad identitet + välkänd franchise + 2 x sff-troper + 3 x troper hämtade direkt från Archive of Our Owns tagglista. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfic i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande. Det var detta jag försökte peka på i min och Johans diskussion av den omåttligt populära A Memory Called Empire av Arkady Martine när jag skrev:
Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.
Estetik, referenser till äldre sff och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under hedersgästintervjun med Adrian Tchaikovsky på Fantastika i höstas skrattade jag till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med sf, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i sff, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.
Många och långa diskussioner om mångfald i sff har handlat just om att mångfald kan vara något som bara finns i texten, utan att vara det centrala i den. Vilket jag håller med om, men jag saknar också den mer spekulativa och extrapolerande ansats som utmärkte exempelvis feministisk sf under 60- och 70-talen eller queer sf under 90-talet, där kön, genus, kropp, sexualitet och teknik på olika vis sattes i relation till samhälle, framtid och nutid på ett sätt som generellt inte sker i dagens våg av queer, feministisk litteratur som istället främst utgörs av rymdäventyr och romance (även om det finns viktiga undantag som N.K. Jemisin, Ada Palmer och Seth Dickinson).
Om samtida queer sff skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.
Min poäng här är inte att såhär drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i sff. Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit den centrala ramverket för att förstå mångfald i sff. Återkommande i diskussioner om mångfald och sff är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta alls få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva? Men det är inte bara ett sätt att förhålla sig till litteraturen, utan utmärker också litteraturen i sig.
De konfliktytor jag ställer upp i den här texten – mellan tankeexperiment och rymdäventyr eller mellan romance och spekulation – är såklart inte ny, utan något som återkommit i många diskussioner om sf. Ska sf handla om ”riktiga” tankeexperiment eller coola grejer i rymden? Frågan är väl lika gammal som genren själv. Anledningen att jag överhuvudtaget lagt så mycket tid på att fundera över detta handlar ju också om att jag i allra högsta grad är part i målet. Jag gläds över den ökade mångfalden inom genren (i stort sett den enda ”representation” jag hade att tillgå som tonåring utgjordes av baksidan på Clive Barkers Abarat där det stod att han levde tillsammans med sin man i LA). Samtidigt saknar jag mer kritiska, spekulativa verk i relation till det som ryms under paraplyet ”mångfald”. Framför allt oroar jag mig över att likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet – leder till att detta blir en trend, en våg, som till slut kommer avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.
Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första. 
Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på 
Senaste kommentarer