Kategori: Förlaget

a. I Lund sitter bildningen i väggarna och lärdomen vilar i luften. Det har länge varit ett problem. Bildning kan vara svår att få bort vid en flytt och det är inte ovanligt att hyresvärden får ringa en saneringsfirma. Vetandet sliter på luftfilter, som har nio procents kortare livslängd jämfört med snittet i landet, och det finns studier som pekar på att det förmodligen finns en koppling till att Lund har bland rikets högsta förekomst av lungcancer. Sådant är kunskapens pris.

i. Fredagen innan kongressen tar fart vankas det umgänge i olika former. Några skall gå på filmvisning, andra sitter och spelar brädspel. Det är förstås gemytligt, om man är en sådan människa. Själv dyker jag upp, hälsar på folk och går runt och stoppar i mig clementiner som kommittén lagt ut för allmän utfodring och kanske framför allt för morgondagen. Pratar med Lena Karlin som jag senast såg på bokmässan några veckor tidigare och Tobias Jarl som jag inte träffat sedan förpandemisk tid och eventuellt inte sett sedan jag för ett litet gäng år sedan först på plats insåg att han spelade i bandet jag skulle se i någon gammal industrilokal utanför Landskrona. Ian Sales dyker upp på sin första svenskspråkiga kongress och vi prövar att prata lite svenska. Det går hyfsat bra, men något bättre för mig än för honom. Skall han gå på några programpunkter i det nästan helt svenskspråkiga programmet, frågar jag? Det har han inte tänkt. Snart anländer Sidsel Pedersen från Århus. Hon har inte heller några dylika programplaner. Vi är värda att besöka ändå.

Fia Karlsson har fått ett getingstick i ansiktet. Det skall vara så, någon liten olycka hon måste dras med. Det är tradition.

ii. Fredrik Hyltén-Cavallius, som till vardags delar en butik i Lund, är på plats och driver antikvariat. Det medsläpade utbudet är mycket mindre än vad Fantikvariatet brukar ha, och priserna – när poängen delvis är att någon skall kunna sätta mat på bordet, och inte mest att det är trevligt med böcker på kongress – högre. Men utbudet för äldre svensk science fiction och science fiction-kritik är bättre. Det är en sirensång som är svår att motstå, och det är oklart om man verkligen vill surra sig vid masten och vägra ge efter. Säkerligen skulle böckerna trivas bättre hos mig. Jag plockar på mig diverse gula ryggar jag saknar därhemma: Börje Cronas Kosmisk musik och Något gott i 2080, Carl Johan Holzhausens Och hoppets färg är grön, Sam J. Lundwalls antologi Science fiction på svenska.

Så du samlar på Delta, halvt frågar han. Gudars nej, förklarar jag glatt, undantaget någonting av bröderna Strugatskij har jag inte läst en enda översatt Deltabok i hela mitt liv. Om något formades jag av B. Wahlströms fantasyutgivning, och Jörgen Peterzéns arbete på Natur och Kultur. Alla har vi kravlat upp ur gyttjan.

Snart har Fredrik också plockat fram Otto Witts Jordens inre och lagt fram. Jag kastar mig förtjust över den. ”Den är ganska gammal va?” frågar han. Från 1912, svarar jag, men det är inte åldern i sig som är poängen. Witt var kanske den första på något sätt tongivande svenska science fiction-författaren: produktiv som romanskribent och redaktör för Hugin, som ibland kallas för den första svenska science fiction-tidskriften. Som en mycket sämre Jules Verne, försöker jag beskriva honom, samtidigt som jag glatt betalar för min bok. Jag har läst den förr, som en – tillsammans med Den underbara spegeln – av de få Witt-titlar jag har tagit mig an. Jag kommer aldrig att läsa om den. Sällan har jag med sådan entusiasm lagt pengar på någonting så dåligt som jag redan har tagit mig igenom.

iii. Allt eftersom kvällen lider trillar de långvägt beresta in. Johan Anglemark från Uppsala, Katarina Kaj, Rasmus Kaj och Martin Björnebro från Stockholm. Resandet är sin egen börda, och snart söker de näring i fast och flytande form. Jag slår sällskap med dem några hundra meter och pekar dem i riktning mot Herbivore för mat och Inferno för dryck.

Själv sätter jag mig på tåget mot Malmö. Klockan är åtta. Sängen hägrar.

b. Det skulle vara under Lunds universitets värdighet att på något sätt erkänna sin ställning i regionen hotad av Malmö universitet. De vet, förstås, att den malmöitiska högskolan har fått sin universitetsstämpel mest som en tröstmedalj. Det är väl fint att lite sämre människor också får känna att de bedriver forskning, och att folk som inte passar vid ett riktigt universitet kan få låtsas att de har högre utbildning. Men någonting skaver ändå, och i hemlighet kan de inte riktigt släppa det. Lantbruksuniversitetet kunde man stå ut med: vill skattebetalarna betala bönders lön för att de skall sitta och peta i jorden och skriva illa formulerade rapporter är det en sak. Men att de arbetslösa hamnarbetarna i sydväst skulle skolas om till akademiker? Någonstans måste man dra en gräns. Och så för Universitas Regia Lundensis en tyst kamp mot uppstickaren. Sågar inkomna artiklar i referentgranskning när de kommer åt. Sprider rykten. Uppmuntrar hopplösa studenter att påbörja ett nytt liv i grannstaden. Tänder eld på någon lokal. Något litet lönnmord.

Det är ett hårt arbete, men det måste göras.

iv. Det blir lördag och på lördagen tar man en väska böcker till kongressen och dukar upp på ett halvt bord man har fått tilldelat. På listan över försäljare står ”Johan Jönsson” och jag minns inte i vilken egenskap jag skall sälja böcker, så jag tar lite av det ena och lite av det andra. Packar ett gäng av Anna Bark Perssons Annorstädes för Vendels förlag och tar sedan med någonting av det mesta annat vi har gett ut också. Det är huvudsakligen tunna diktsamlingar. De tar inte upp mycket plats. Packar för första gången på några år med Kongressrapporter för varför inte, och tar med Wikipedia inifrån när jag ändå håller på. Det är åtminstone alldeles orimligt många förklaringar med science fiction-litteratur som exempel – Lundwalls lysande bluff med tidskriften Stella, Steve Sem-Sandbergs ovilja att låtsas om sina tidiga sf-romaner, hur man beskriver sf-litteraturens historia – för att vara en bok om ett uppslagsverk. Bredvid lådan med de få kongressrapportsböcker som finns kvar ligger Ovipress svenska utgåva av Octavia Butlers Liknelsen om sådden som jag har tagit hem just för att kunna sälja i sådana här sammanhang, som Vendels förlag är mycket bättre på att åka på än vad Lina Johansson är. Jag skriver ut några papper med betalningsalternativ – swisha, hitta oss och ge oss pengar, bara ta en bok eller sju och mejla och berätta det – och plockar med skyltramarna.

Jag hade förstås kunnat ta med allt det här på fredagen, istället för att hetsa i väg på lördagsmorgonen för att se till att få en hyfsad bordsplats. Men någon måste vara den som intelligenta och välförberedda människor kan jämföra sig med.

v. Thomas Årnfelt har dykt upp på kongressen i hopp om att hitta lite inspiration. Något vaksam är han ändå, gentemot människorna som samlas runt oss. Ingen av oss har sovit särskilt bra, och han sitter nedsjunken i den stora och mycket låga fåtöljen vid registreringsdisken. Snart börjar programpunkterna, och de verkar förstås roliga och spännande så vi uppmuntrar alla andra att gå på dem och sitter sedan kvar ute i hallen.

Jag försöker tränga ihop de titlar jag har haft med – mina två, en Octavia Butler, ett tiotal från Vendels förlag – på borde tillsammans med skyltarna utan att det därför skall ta upp alldeles för mycket av den plats jag inte har blivit tilldelad. Vi kan dela bord, erbjuder Thomas generöst. Han står uppskriven som försäljare men har inga böcker med sig.

c. Det sägs ibland att Lund är en by med ett universitet och tiotusentals studenter. Någonstans finns ett annat och mycket mindre Lund, svårt att finna, dolt bland allt annat. Det här uppfattas ibland som ett angrepp på Lunds karaktär. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Det är nådens år 2022 och hela Skåne befinner sig i ockupationsmaktens våld. Hela Skåne? Nej. En liten by har i tre och ett halvt århundrade hållit sig gömd och skött sina egna affärer, i skuggan av domkyrkan, universitetsbiblioteket och allt annat som sträcker sig mot himlen och drar uppmärksamheten till sig. Någonstans mellan Själbodgatan och Vildgåsvägen ligger den, mycket nöjd med att ännu inte ha hittats. Än lever motståndet, om än passivt.

vi. Stefan Högberg vandrar runt i lokalerna, föredömligt formellt klädd. Sedan något år tillbaka driver han Fantasykanalen, en Youtubekanal inriktad på fantasy, som kanske inte har så värst många besökare men känns som ett av de få ställen som har ambition att över tid behandla litteraturen. Jag ville prata med honom om det lilla kritikprojekt jag sitter och ruvar på, och se om det fanns någonting man kunde göra för varandra. Vi kommer inte fram till någonting. Men det är fint med den goda viljan åt alla håll, i alla fall. Man kan inte konkurrera med människor som vill ta litteraturen på allvar och diskutera och lyfta den. De gör bara sin del av det gemensamma arbetet.

vii. Ett hörn sitter en grupp och pratar om att läsa poesi och att det kanske inte är dit de främst dras. Jag smyger mig in mellan Kristina Hård och Thomas, och säger mycket noga ingenting om att jag driver ett förlag som mest publicerar poesi. När samtalet splittras i olika delar hamnar jag i en diskussion med Kristina, som nyligen har startat ett förlag, om manus och att läsa dem. Vi får väl in ungefär vad vi kan ge ut på ett år per dag på poesisidan, säger jag, och hon undrar – inte utan anledning – varför vi egentligen fortsätter att ta emot manus. Vi har nu för tiden praktikanter varje termin, säger jag. Manushögen växer, och sedan kommer någon och sitter med den mer eller mindre på heltid och får lära sig arbetet som lektör, och så krymper den. Världen rör sig i en cirkel. Efter värmen kommer kylan. Persefone vandrar mellan Hades och Demeter. Manushögen sväller okontrollerat, manushögen hanteras. Livet rör sig som en pendel. Eller kanske en berusad ung cyklist på väg från nationspub hem till Delphi, från sida till sida.

Det finns, säger jag, förmodligen fler som skriver poesi i Sverige än som läser den. Det är ibland ett problem.

viii. Vendels förlags skylt säger att man kan leta upp mig, Maria Nygård eller Petter Malmberg om man har några ärenden med förlaget, som att köpa böcker och ge oss pengar. Eller ta över världen eller utmana oss på duell, men det står inte utskrivet explicit. Det känns bäst att meddela de andra detta när de dyker upp, ity så inte har skett i förväg. Det är bra att veta, svarar Petter, men jag hade inte behövt oroa mig. Som princip tar han alltid emot pengar som folk försöker ge honom, förklarar han.

ix. Hela Lund ligger för våra fötter. Men det är lite oklart vad man skulle göra med det, så vi håller oss nära kongresslokalen. Jag och Jörgen Jörälv hamnar på lunch vägg i vägg, där det ligger en för dagen alldeles övergiven indisk restaurang jag alltid har tyckt serverar fullt habil mat utan att det kräver att man faktiskt utforskar staden. Vi pratar om tiden och våld, och Jörgen om hur han tyckte att det var mycket mer närvarande förr i tiden. Det var det för all del för mig personligen också, men jag tror ändå att våldets närvaro är tydligare i Malmö: Jag har suttit hemma och ätit middag, hört en smäll, vi har tittat på varandra och sagt ”det var en handgranat va?” och fortsatt äta, för sådant kan hända runt hörnet och det får man leva med. Jag har fått ändra lunchplaner för att någon skjutits utanför falafelstället jag tänkt äta på. Men det är avlägset, någonting som hör till någon annans värld som jag ibland råkar passera ett fönster mot, som en hob som på avstånd anar nazgûlerna rida förbi genom Fylke men i grund och botten inte behöver bry sig särskilt mycket.

Sist vi sågs, på bokmässan i september, pratade han om sin bok om Delta, Jules Verne-Magasinet och Sam J. Lundwall, och sitt arbete med att alls finansiera den – så många färgillustrationer som den kommer att innehålla är dyrt att trycka. Jag hade lovat att skriva någonting om den, och tänkte att han kunde få två, tre förhandsbeställningar till. Tydligen hade det ramlat in trettio, fyrtio stycken. Det är den förstås förtjänt av.

Jörgen bjuder på lunchen. Det hade jag tydligen gjort mig förtjänt av.

x. Tillbaka på kongressen skall Johan Anglemark hedersgästintervjua Elisabeth Östnäs. Hon pratar om sin uppväxt och hur den präglade hennes läsning och skrivandet, om ensamheten i att vara sjuk hemma med böcker som främsta sällskap. En charmig mellanstadielärare sade till henne att hon skulle bli författare, så i tio år kämpade hon mot det. En senare lärare som läst hennes texter sade till henne att om hon skulle fortsätta skriva sådant skulle hon få sänkt betyg. Skolan kan vara så mycket.

(Den kan vara nedbrytande, skolan, säger hon, i det att man skall nå målen men inte mer. En plats för att lära sig men inte för mycket. Jag har, förstås, som så många andra som ägnade stor del av barndomen åt att läsa text och därför blev mycket bra på att ta in och hantera information ägnat oerhört mycket tid att att titta ut genom fönstret efter att ha löst uppgifterna och stött på den mur som är förväntningarnas slut. Jag inser de problem samhället skulle få utan den, men det finns dagar när jag känner mig fientligt inställd till skolan som koncept.

I en intervju två dagar efter kongressen skall den svenska skolministern säga att de elever som blir behöriga till gymnasiet behöver vi ”generellt sett faktiskt inte bry oss så mycket om. De klarar sig bra”.)

Elisabeth skrev sin debutbok Feberflickan främst för att bearbeta sin upplevelser, men tyckte att den blev ganska bra. Hon hade skrivit böcker tidigare, och förvisso känt att förlagen gav ut saker som var sämre, men att det hon hade skrivit ändå inte var bra nog. Tidigare har jag pratat med Kristina om att författare, ryktet till trots, inte är tillräckligt självkritiska. Alldeles för lite Jante. Elisabeth är en utmärkt förebild här. Släng din bok eller lås åtminstone in den i byrålådan. Stör ingen annan med den.

För mitt eget skrivande har jag förstås principen att allt jag skriver säkert kan få ett bra hem någonstans, och lämnar refuserandet åt mottagaren istället för att hantera det själv. Man kan leva som man lär, men ibland är det bäst att låta bli.

Genom Sagan om Turid har Elisabeth skrivit mycket om fornnordisk mytologi, och vissa läsare har stört sig något väldigt på att hennes beskrivning inte bekräftar deras bild av vikingatidens villkor och tidens tro. Kvinnor var mer underordnade än vi gärna tror, säger hon, och största handelsvaran var trälar. Att hon läst religionsvetenskap med särskilt intresse för eran och att den romantiserade vikingabilden är en artonhundratalsprodukt är smärre detaljer i sammanhanget.

Snart har samtalet glidit in på förlagens roll. Bonnier Carlsen hade mycket starkare åsikter om sakers tillstånd och vad som går att sälja, och därför var Asynja påtagligare riktad mot barn – en klar och tydlig målgrupp att marknadsföra sig mot. Berghs förlag som gav ut Sagan om Turid var mindre och hade färre åsikter. Förlag vill så mycket ibland. Wikipedia inifrån, till exempel, hade varit en annan bok utan dem. Mindre rak och fokuserad på sitt ämne. Fler utflykter om etymologi och annat anekdotiskt vetande som strängt taget inte har med uppslagsverket att göra. Mer sarkasm, många fler lustigheter som allra minst någon skulle ha tagit på allvar och missuppfattat. En tråkigare bok för en liten grupp som annars hade uppskattat Wikipedia inifrån mer än nu, argumenterade min redaktör, men en bättre bok för den skara som faktiskt köper den för att de vill veta någonting om uppslagsverket. Själv hade jag egentligen föredragit det förstnämnda, men vill man skriva en kultfackbok för en smal skara får man kanske ge ut den på egen hand, och om någon annan skall stå för kostnaden får man acceptera att de vill ha en rimlig chans att tjäna in de pengar de lägger på den. Berghs redigerade inte så mycket för att de var små, säger Elisabeth, och jag kan inte låta bli att tänka på hur Vendels förlag lägger så oerhört mycket tid på redigering för att vi är ännu mindre. Hur Liv Gingnell biter sig fast i ett manus som en grävling och vägrar släppa förrän det är så bra som hon tycker att det har potential att bli. Men det är förstås för att vi gör det på vår fritid. Det hade aldrig gått att lägga så mycket kärlek på en liten diktsamling om försäljningen också skulle bära någons lön.

De pratar om förlagens makt och att nå ut, att det inte finns så mycket utrymme för det udda. Man kan alltid självpublicera, säger Anglemark, men det kanske är svårare för barn? Vill man bli tagen på allvar, tänker jag, är det svårt nog för vuxna. Men nog blir det än knepigare här. Elisabeth pratar om att barn inte väljer själva och att föräldrar gärna köper sådant de känner till – kanske helst vad de själva läste som barn – snarare än någonting nytt och oprövat. Jag tror att distributionsaspekten är svårare också, med ett snävt nät som är svårare att ta sig in i. Mindre utrymme, färre recensioner, en helt annan utmaning.

Kommer hon att skriva om tio år, frågar Anglemark. Hon tvekar. Elisabeth är den människa jag känner som är allra argast på villkoren för svenska författare. Å ena sidan tycker hon att branschen är oerhört dyster, och att den ibland inte är värd det. Å andra sidan skulle hon behöva göra någonting annat. Det är ännu värre.

xi. I väskan har jag nyckeln till en lägenhet tio minuter från kongressen. Jag övernattar inte där – det är jobbigare att packa kläder och tandborste än att åka fram och tillbaka till Malmö – men sängen kan locka ändå. Jag släntrar till Bokbindargatan, vattnar blommorna som inte fått någon kärlek på ett tag, kollapsar på sängen och sover en halvtimme för att göra mig redo för resten av eftermiddagen.

d. Lund ligger egentligen på bekvämt cykelavstånd från inte bara Lomma, Staffanstorp och Kävlinge, utan även Malmö och Eslöv. Genom åren har staden ansträngt sig för att dölja detta. Man har sett till att cykelbanorna tar små omvägar. Byggt några backar, eftersom sådana naturliga hinder annars saknas på den skånska slätten. Delat ut gratiskartor där avstånden förvrängts. Studenter som tar sig runt på små rangliga åbäken som ser ut att falla sönder när som helst kan man stå ut med, sådant ger färg och karaktär, men från Malmö kan det komma hurtiga människor i träningskläder som dryper av svett. Någonstans måste man dra en gräns för vilket sorts slödder som vistas på gatorna.

xii. Jag skall moderera en panel om första kontakten-berättelser med Kristina, Sara Läthén, Tommy Persson och John-Henri Holmberg. Sara gör sin första panel. John-Henri någonstans runt sin tretusenfyrahundrasjuttiofemte. Kristina och Tommy någonstans däremellan. Det går bra, tror jag. Tråkigare samtal har jag modererat.

John-Henri pratar om de olika inställningarna till mötet med det okända, om optimism och pessimism i litteraturen, och om mötets historia, och om Murray Leinsters långnovell ”First Contact” som gav namn åt hela traditionen, där de civilisationer som mött varandra inte riktigt vågade lita på varandra men bytte skepp för att kunna lära sig av varandra och sedan åkte åt var sitt håll, nog med att inte leda den andre tillbaka hem. Den fick en rad efterföljare. Han håller en utläggning om Ivan Jefremov, som med novellen ”Ormens hjärta” kritiserade Leinsters tolkning ity den civilisation som nått ut i rymden på detta resurskrävande rimligtvis måste ha nått fred genom kommunismen först och kan vägleda den splittrade mänskligheten. Detta uppskattades ändå inte på hemmafronten, hävdar John-Henri, eftersom det gick emot sovjetisk doktrin att någon annan på en annan planet kunde ha kommit på marxist-leninismen före Marx och Lenin.

Sara diskuterar vad vetenskapen tror om första kontakten och risken för den, och det här med att man tror att om det skulle vara så att det finns en risk eller chans att bli upptäckt så är det främst när civilisationen vaknat tillräckligt mycket till liv för att börja kommunicera över avstånd, som med radiovågor. Det där vi har ägnat ett århundrade åt att vilt kasta kring oss. Det är förstås inte främmande för sf-genren, där till exempel mänskligheten i Carl Sagans Contact får ett meddelande som visar sig delvis bestå av sändningarna från OS i Berlin 1936, återskickade – de första sändningar kraftiga nog att fly ut i världsrymden. Det kräver förstås att radiovågor är någonting som någonting annat i universum förutom vi känner igen som en kommunikationsteknik, och att normen i ett eventuellt befolkat universum inte vore att man hör av sig med hjälp av gravitation eller någonting annat, säger Sara, och att forskningen tittar på alla diverse dylika alternativ. Själv tar hon upp Ted Chiangs utmärkta novell ”Story of Your Life” som en bra första kontakten-berättelse.

Kristina muttrar att hon är trött på att prata om troll, och att det är kul att få diskutera någonting annat, men att skillnaderna mellan berättelserna kanske inte skall överdrivas ändå, i att samma rädsla och hopp inför den andre finns även där. Tommy pratar om, och återvänder till, Peter Watts roman Blindsight, som också är en mycket läsvärd text. Jag tycker att det är intressanta val, för både hos Watts och Chiang uppfattar jag textens novum och idémässiga fokus som någonting annat. Hos Chiang är det ett tankeexperiment om hur världen skulle kunna fungera om den starka Sapir–Whorf-hypotesen hade varit sann, draget till sin spets, där mötet med en annan civilisations språk är ett sätt att introducera det. I Blindsight är fokus kanske inte så mycket på mötet med utomjordingarna som i diskussionen om självmedvetande – någonting som Watts upprepade gånger har pekat på som ett evolutionärt misstag.

Sara och främst John-Henri diskuterar den idémässiga utvecklingen över tid: hur man i första kontakten-litteraturens barndom hade konflikten eller samverkan i blickfånget, och med tiden sedan blivit allt mer pessimistisk gällande möjligheterna att alls förstå varandra. Att det vore svårt, eller kanske inte ens möjligt. Samtidigt, kommenterar John-Henri, har han nyligen översatt Andy Weirs Project Hail Mary, där människan lär sig kommunicera med det ickemänskliga på alldeles oerhört kort tid. Än lever hoppet.

Efter panelen kommer Thomas fram och säger att det var ett intressant samtal, men att han saknade ett större fokus på litteraturens begränsningar. Visst säger det någonting om människan och vår syn på världen om en berättelse om ett möte snart hamnar i en konflikt. Men ibland säger det mer om att konflikt på ett eller annat sätt är nödvändigt i en roman som någon skall vilja läsa.

Ebba Svegelius Gunnarsson berömmer modererandet, tålamodet och tempot däri. Det kanske man inte får återkoppling på så ofta, säger hon. Oftare än man kunde tro, svarar jag, åtminstone när folk tycker att man har gjort en bra insats. Har man varit en dålig moderator är det väl ingen som marscherar upp och slänger det i ansiktet på en. Man får tolka avsaknaden av lovord. Frukta tystnaden.

xiii. Med Fredrik och Ebba hamnar jag i en diskussion om omslag. Fredrik har hittat ett par Raymond E. Feist- och David Eddings-romaner som återanvänt samma omslagsbild, bara spegelvänt. Ebba drar fram några bilder på science fiction-böcker som har fått samma behandling. Feist och Eddings känns rimligt: det är svenska titlar av engelska original som av förlagen har delats upp i två. Vad skall man göra? På något sätt behöver även andra delen illustreras. Beställa ett nytt verk av en annan konstnär? När man kan få en annan bild nästan gratis? För några år sedan skrev Anders N. Nilsson en artikel i DAST Magazine som hette ”Bildkonstens anonymisering och namnlöshet satt i system”, bland annat hur svenska förlag som gav ut westernpocketböcker inte var främmande för den typen av återanvändning trots att deras läsare rimligtvis riskerade att ha sett omslaget förut. Tidigare under kongressen har John-Henri berättat om hur det på tiden när han sysslade med förlagsverksamhet gick att få italienska konstnärer att göra billiga kopior. Man skickade dem ett foto på vad man ville ha, ungefär, och sedan ändrade de någon detalj – kanske försköt händelseförloppet en halvminut, så att ett rymdskepp hade rört sig lite längre bort eller några personer kommit närmare. Så var det ett nytt verk, och inte en kopia. Åtminstone juridiskt.

Tidigare under kongressen har Thomas berömt Vendels förlag stilrena omslag, som alla håller sig i samma stil med små variationer. Det finns fler fördelar med det: de gör sig bra tillsammans, det blir någon form av varumärkesbyggande där den som har sett tre, fyra tidigare omslag lätt känner igen det femte och de signalerar någonting om vad för litteratur det är vi ger ut.

Men mest handlar det förstås om att vi inte har råd att fram ett nytt professionellt omslag för varje bok, och därför måste ha någonting – skapat av en grafiker, från början – där jag själv kan göra större delen av jobbet med varje ny bok utan att det därför ser amatörmässigt ut. Det är bäst att göra det lätt för sig.

Senare skall jag stå och prata med Elisabeth, Anglemark och Anders Hedenlund kommer jag senare att stå i en korridor och prata om förlagens och bildens makt. Elisabeths Sparven sålde aldrig särskilt bra, och hon funderar på om omslaget inte sänder fel signaler – att den ser ut som en feelgoodbok, vilket den inte alls är, och att läsarna därför får fel förväntningar och blir besvikna. Utsidan måste representera insidan. Så som i inlagan, så ock på omslaget. Själv tänker jag, som jag så ofta gör, på att jag har ganska svårt för den estetik många svenska egenutgivna fantasyböcker har lagt till sig med, men, ja, de kanske skall se ut så? Så att deras läsare kan hitta dem.

xiv. Med Thomas, Kristina och Anglemark står jag i korridoren och pratar om vårt sönderfallande stoft. Kristina som fortfarande lider av att ha brutit benet, Thomas muttrar om en nackskada som aldrig blir riktigt bra igen och Anglemark som vid närmare sextio för första gången i livet har fått börja träna. Själv stod jag i zenit vid runt tjugotre. Sedan dess har det bara gått utför. Man döljer det väl genom sitt dagliga träningspass i Pildammsparken, men det finns två alternativ att välja mellan: man går sönder för att man tränar eller så går man sönder för att man inte tränar.

e. Lunds universitet är en halvgammal institution, vid grundandet det femte svenska universitet efter Uppsala, Dörpt, Åbo och Greifswald. Många av dess traditioner förvaltas av lärosätets studentnationer. De brukar förvara dem någonstans bakom en back billig lager i en fuktig källare i ett nittonhundratalshus. Någon gång om året plockar de fram traditionerna, dammar av dem, och visar upp dem. Sedan kan de återgå till att arbeta på sin funktionella alkoholism.

xv. Det skall bli någon form av kongressmiddag. Den är jag förstås inte anmäld till. Det hade jag nog inte varit oavsett, men nu – bestämmer jag mig – är det lika bra att åka hem och få en smula sömn. Det hade fungerat ännu bättre om någon i grannhuset inte hade haft fest till tretiden med tung basgång, men livet har sina små motgångar. Jag vaknar, kanske inte fullt så utvilad som jag borde vara, och inser först senare att vi har vunnit en timme på tidsomställningen och att klockan, denna eviga fiende, är kvart i sju. Så jag får ligga kvar på soffan en timme och prata bildningsideal och estetiken – eller frånvaron därav – i rökning.

Jag hinner precis med tåget som står på perrongen i Triangeln, med en liten löptur de sista femtio meterna. Någonting för att få upp pulsen på morgonen. Det finns en fråga om estetik i det också, vad som är minst förnedrande: att behöva springa eller att behöva vänta.

xvi. På kongressen hamnar jag och Tobias i ett samtal om Stanley Kubrick och Lovecraft och människor som har betett sig illa, på olika vis, och hur man förhåller sig till deras verk. Är det rimligt att koppla bort hur Kubrick behandlade Shelley Duvall när man ser The Shining? Påverkar produktionsvillkorens etik om det är en bra film eller inte? Några dagar tidigare har jag skrivit brev till min vän Nina som hade läst om lite av barndomens David Eddings och gjort misstaget att ögna igenom biografi på Wikipedia, med inslag som går bortom att bara vara en otrevlig människa – hur paret dömts till fängelse för barnmisshandel 1970 och förlorat vårdnaden om sina två adopterade barn, där uppslagsverket ändå inte gått in i detalj på de något mer anmärkningsvärda detaljerna om hur barnen spärrats in i bur i källaren. Men bläddrar jag i en Eddingsbok är det mest litteraturens inneboende svagheter som stör läsningen. Jag bär ingen önskan att försöka förmildra Lovecrafts sämre sidor; det påverkar inte min syn på litteraturen. Kubrick förblir en av de få regissörer vars filmer jag faktiskt tar mig tid att se på.

Någonstans finns förstås en gräns. Några veckor efter kongressen skall herrarnas fotbolls-VM i Qatar invigas, det första jag inte kommer att följa sedan jag som sjuåring började titta på internationella turneringar 1994; arenorna vilar på nästan rättslösa gästarbetares spillda blod. Å ena sidan: en död författare har ingenting att vinna eller förlora på att jag läser en bok eller inte. Å andra sidan: fä dör, fränder dö, själv dör du likaledes. Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Livet är kort, en låga som tänds, fladdrar till och genast slocknar. Ekot vi – kanske – lämnar efter oss varar – kanske – längre, och på många sätt rimligare att bry sig om än någon krona hit eller dit medan man lever.

Men jag kan inte slita mig från tanken att det är en fälla. Den som bara kan ta till sig verk av moraliskt acceptabla skapare vill så gärna att verken de tycker om skall vara tillgängliga. Så börjar man försvara det oförsvarliga. Jag vill inte lockas att ursäkta människor bara för att jag tycker att de har skrivit någonting fint.

xvii. I hallen står en liten fotoutställning med bilder från lokala kongresser 1956–1987. Det är ett väldigt fint inslag. Här finns människor jag aldrig hann träffa men vet vilka de var, som Bertil Mårtensson, eller gamla bilder på vänner som fortfarande vandrar runt i lokalerna, som John-Henri och Bellis. Några namn finns utsatta, andra står anonyma. Först står jag och tittar på den med Anders och Tomas Cronholm, där vi nöjer oss med att peka ut de förment namnlösa och ibland plita dit några bokstäver under en bild. Sedan kommer John-Henri, betraktar bilderna och berättar – som John-Henri gör – historier och levnadsöden om Bertil Mårtensson, Peder Carlsson eller Kristina Hallind. Det blir bättre så. Visst är det lite kul med en bild på en hemmabyggd robot på en kongress. Det blir bättre om John-Henri konstaterar att Dénis Lindbohm hade byggt den för en film som aldrig blev av, och att den sedan stod i hans hall i åtminstone fyrtio, fyrtiofem år. Här finns levnadsöden bland bilder och namnteckningar: de som drack ihjäl sig, de som försökte göra någonting med livet men aldrig riktigt nådde fram. Det är också en på många fina sätt en lokal utställning, där en bildkommentar lyder ”Kristina Hallind med vän”, där Kristina deltar även i Luncon 2022 som ett skånskt ankare som fäster oss i den tid som var: naturligtvis är hon det centrala i den lundensiska utställningen. Det är ändå roligt att någon har fått stryka över ”med vän” och ersätta med ”Lars-Olov Strandberg”, i ett halvt århundrade den bärande balk som på olika sätt hållit upp svensk science fiction-fandom.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilka bilder vi kommer ha i framtiden. Några månader tidigare, på Ökon, har jag stått och pratat med Anglemark, Bellis och Roger Sjölander om hur brittiska kongresser blivit allt svårare att fotografera, på grund av de begränsningar som byggts in i hur man förväntas göra det. Engelskspråkig fandom har så många konstiga saker för sig. Även Luncon har följt trenden: ordningsreglerna konstaterar att man inte bör fotografera någon som inte har explicit tillfrågats, om de inte sitter i en programpunkt då man rimligtvis inte kan avbryta utan får fråga efteråt om att offentliggöra bilden.

Jag vet inte om det är för att man tycker att det finns ett stort problem man vill åtgärda – att man upplever att de bilder som vi tar är någonting man vill få bort, eftersom de gör deltagarna obekväma – eller om man föreställer sig att man kommer att få ungefär samma bilder som tidigare men med lite större hänsyn. Det sistnämnda tror jag vore en felberäkning. Det första jag gjorde efter att ha läst ordningsreglerna var att stryka mig själv från listan där jag hade tingat den halvprofessionella fotoutrustning jag ofta brukar släpa med mig på kongresser för helgen. Utanför programsalen begränsas man till att ta stela porträtt av folk som självmedvetet stirrar in i kameran. Bra kamerautrustning är tung och otymplig: trots att jag styrketränar dagligen brukar jag ha lite ont i vänstra axeln framåt kvällen, bara för att gravitationen drar i objektivet. Om en stor kategori fotografier faller bort samtidigt som jag måste ägna stora delar av kongressen åt att avbryta folk med ett ”är det okej att jag tar en bild?” och sedan sitta och pussla ihop vem jag skall mejla och be om tillstånd att publicera programbilder efter kongressen blir priset för högt. Endera begränsningen, var för sig, ökar det inneboende motståndet som redan finns när man måste släpa runt på tung och ömtålig utrustning till den gräns där det inte längre är värt det.

Efter kongressen sitter jag och tittar på bilder som andra har tagit på mig på sf-kongresser, för att känna hur det är att vara fotograferad snarare än att vara fotograf. Där jag sitter och viftar på någon död hund-tillställning, pratar engagerat i ett samtal vid en vägg, sitter i en programpunkt och lyssnar på en medpanelist. De flesta är ögonblicksbilder som inte hade varit möjliga att ta. Jag tycker att det är lite synd. De få mobilbilder på mig jag ser flyta förbi från Luncon är uteslutande sådana där fotograferna har glömt, struntat i eller varit lyckligt omedvetna om ordningsreglerna. Själv kommer jag hem med två foton på böcker jag har lagt upp till försäljning och ingenting annat.

I grund och botten tycker jag att man får förvänta sig att bli beskriven när man rör sig bland folk och främlingar, oavsett om det är i ord eller i bild – på många sätt är kongressrapporten egentligen ett större integritetsingrepp, där resonemang i små trevliga diskussioner plötsligt offentliggörs för världen. Sätter man sig på en scen kan man inte räkna med att det inte finns foton därifrån – att ställa sig inför publik på ett arrangemang som vem som helst kan delta i, har man blott betalat sin medlemsavgift, är ett offentligt sammanhang. Att på olika sätt få skildra sin omgivning är viktigt i sig.

Naturligtvis är det inte så enkelt som att rätten att fotografera alltid är det enda viktiga i alla sammanhang. Skulle jag hänga på SLM-fest, klädd eller oklädd så som förväntas i sammanhanget, tycker jag att det är rimligt och önskvärt att arrangörerna gör sitt för att deltagarna inte skall dyka upp blottade på nätet dagen efter. Jag har ingen större önskan att vandra runt på kongress och göra mig till besvär. Bellis vill inte bli fotograferad utan solglasögon, så jag anstränger mig för att inte fotografera Bellis utan solglasögon. Jag känner människor för vilka bilder kan trigga deras kroppsdysfori eller ätstörning; jag smyger inte runt och fotar dem. Tycker man att det här är ett viktigt problem att åtgärda tycker jag att det finns långt bättre lösningar, som att kongressen har ett par olika färger på banden till namnskyltarna och den som inte vill ha närbilder – det finns inga bra sätt att fota en folkmassa om en person kan lägga in ett veto, även om man kan försöka undvika dem så långt det är rimligt – spridda på internet bara för att man sprang runt på sf-kongress kan välja någonting som signalerar det.

Bilderna är en del av vårt kulturarv. Vi har alltid uppskattat de som finns från äldre kongresser. Det vore synd att tydligt försvåra att kongresserna skildras för framtiden.

f. Lite kunskap är en farlig sak, sägs det. En bibliotekarie i Lund har stängt in det lilla hon vet i en tillförsluten glaskupa. Där odlar hon den den som ett bonsaiträd. Klipper till den och håller kunskapen snygg. Ingenting är farligt, resonerar hon, om man bara ser till att spärra in det. Kunskapen vill vara fri. Men kunskapen vill så mycket. Det är bäst att hålla pli på den.

xviii. Tobias och Martin Wikner står och pratar om panelen om att skriva för spel, som Martin medverkat i och Tobias modererat. Man borde alltid, säger Martin, säga någonting om hur man tar sig in i branschen. Dräper de drakar som vaktar grinden. Det som alla vill veta. Det är så svårt att kortfattat prata om, bara. Han har säkert rätt i att det är en uppskattad fråga, men alla kan nog vara att ta i. Jag har skickats till spelförfattarspåret på Game Developers Conference i San Francisco och suttit i flera dagar och varit intresserad och underhållen och glad att vara där och fortfarande inte haft någon ambition att skriva för spel.

xix. Maria, Anglemark och jag gör ett tappert försök att äta lunch. Vi prövar ett thaiställe alldeles i närheten av kongressen, som jag vagt minns som fullständigt förglömligt och därför åtminstone oförargligt. Köket har inte öppnat än. Istället vandrar vi runt i centrala Lund, tittar in i mörka och stängda restauranglokaler eller går in, frågar om det finns plats för oss bara för att mötas av nekande svar. Till slut har vi promenerat tillräckligt länge för att indiern bredvid kongressen skall ha öppnat. De tålmodiga skola ärva jorden, eller åtminstone maten. Vi pratar om klimatkris och hur folk hanterar eller inte hanterar den. Nyligen har människor varit upprörda över att aktivister limmat fast sig på en väg, hindrat trafiken och belönats med ett rykte om att en ambulans hindrats som sedan visade sig vara falskt. Jag har, givet omständigheterna, oerhört svårt att förstå den harm man känner inför detta, men så är jag också förbluffad över att människor inte regelbundet dör i klimatrelaterad terrorism.

Sedan går vi och lyssnar på Jesper Stage som skall hålla föredrag om resurshantering och resursbrist i science fiction. Jesper är nationalekonom, så inledningsvis får vi en liten idéhistorisk föreläsning om hur man ha sett på framtidens olja, kol, vatten och mat. De som uttalade sig, poängterar han, pratade om kärnan i de ämnen de var framstående experter inom. Men de pratade om hur samhället skulle använda resurserna och var inte samhällsvetare. Det ledde dem fel.

Det blir lätt så. Den som roas av framtidens idéhistoria vet att de sakkunniga som sätter sig ned och spekulerar om hur framtiden kommer att se ut verkar ha rätt i ungefär samma omfattning som sf-litteraturen, som ärligt talat inte ens försöker spegla det som komma skall så mycket som den handlar om sin nutid.

Jesper pratar om råvarumarknader, hur priser har rört sig och vilka faktorer som ligger bakom. Han nämner peak oil och hur det inte alls var ett rimligt antagande, för omständigheterna möjliggjorde – tyvärr – utvinning som tidigare inte varit rimlig. Matpriser har förvisso gått upp, men matproduktionen per capita har ökat – födointaget har bara ökat ännu mer. Två miljarder människor färre är hungriga än för några årtionden sedan. Men skall man skriva science fiction är det mycket mer spännande att säga att maten håller på att ta slut och alla kommer att svälta.

Ökad knapphet, påpekar Jesper, kan leda till hamstring som leder till högre pris och att vi antingen minskar vår förbrukning eller byter till ett sämre alternativ. Men ökad knapphet leder också till dyrare produktion som leder till högre pris. Med högre pris blir det mer lönsamt att bättre utvinna befintliga fyndigheter, mer lönsamt att hitta nya, mer lönsamt att förbättra befintliga alternativ, mer lönsamt att investera i nya alternativ som kan leda till ny teknik. Och här, tycker han, får sf-berättelserna problem. Skall man skriva en trovärdig historia om resursbrist behöver man ta bort de processer som driver lönsamhet. Han pratar om Paolo Bacigalupis ”Pump Six”, där utvecklingen stannat av eftersom miljöutvecklingen har slitit på mänsklighetens kognitiva förmåga. Eller så kommer man till en framtid så avlägsen att inget av detta är möjligt: all olja kan förstås utvinnas, men så sker i så fall om hundratals år och inte om tjugo. Då är världen nog annorlunda på många andra sätt. Han pratar om Michael Moorcocks Dancers at the End of Time, där alla naturresurser håller på att ta slut men mänskligheten är tillräckligt avancerad för att det inte skall upplevas som ett lika akut problem som för oss. Man kan ta bort kapitalismen och vinstmotivet, resonerar han, men fördelarna för de samhällen som kan lösa problemen gör att man får ungefär samma processer och drivkrafter ändå. Det är bra, tycker nationalekonomen, att ha tänkt på de här faktorerna om man skall diskutera brist på naturresurser.

Det finns tidiga exempel, som William Hodgsons The Night Land från 1912 där solen har slocknat. Den säger, konstaterar han torrt, någonting om den mänskliga naturen: människorna har överlevt solens utslocknande och oroar sig ändå över energibrist. Han pekar på Laurance Mannings ”The Man Who Awoke” från 1933 som ett tidigt exempel på världen efter olja och kol, där en man vaknar efter femtusen år och ser fossila bränslen ersatta av vattenkraft och bioenergi. Vägen dit skildras inte riktigt, men det framkommer att det var en plågsam process – inte för tekniken, utan för att kol- och oljebolagen och alla andra med ekonomiska intressen i det existerande systemet strävade emot. Framsynt. Jag kommer att tänka på Karel Čapeks Salamanderkriget från 1936, en utmärkt metafor för klimatutvecklingen. Mänskligheten har mer eller mindre förlorat kampen mot salamandrarna, som bit för bit fortsätter att knapra på den värld människan kan leva på och förvandla den till territorium som passar dem.

Jag skall säga dig en sak: vet du vem som till och med nu, när en femtedel av Europa är sänkt, levererar sprängämnen och torpeder och borrar till salamandrarna? Vet du vem som febrilt arbetar natt och dag i laboratorierna för att uppfinna ännu mera effektiva maskiner och ämnen avsedda att slå världen i spillror? Vet du vem som lånar salamandrarna pengar, vet du vem som finansierar världens undergång, hela den nya syndafloden?

Jag vet. Alla fabriker. Alla banker. Alla stater.

Karel Čapek, SALAManderkriget

Liksom Ayn Rands Anthem, där staten är det som står i vägen, är de här verken alla mycket optimistiska när det gäller själva tekniken, men pessimistiska till att teknikutveckling i sig är nog. Vi kommer att kunna hitta lösningar, men samhället runt kan hindra oss från att implementera dem. Det känns bekant.

Sextio- och sjuttiotalets science fiction sammanföll med råvaruboomen när priserna gick upp, det som vi mest minns på grund av oljekrisen. Jesper tar Harry Harrisons Make Room! Make Room! som exempel, där samhället mer eller mindre har fallit sönder på grund av överbefolkning – med en befolkning motsvarande den vi har i dag. Liksom i andra böcker från samma tid, som The Sheep Look Up eller Sam J. Lundwalls 2018 eller King Kong Blues, blir allt sämre men ingen försöker på allvar att göra någonting åt det. Företagen är orimligt tafatta: det finns goda chanser att göra enorma vinster men ingen hittar lösningar de kunde tjäna pengar på. Det är attraktivt med nya energislag om energin tar slut, med mat om maten tar slut, med ren luft om rent luft saknas.

På åttio- och nittiotalet, fortsätter man, tappar sf-litteraturen intresset för resursknapphet eftersom råvarupriserna gått ned, och i den mån litteraturen fortsätter hantera ämnet är det samhällets kollaps som är problemet – en social snarare än fysisk knapphet, där det dysfunktionella samhället misslyckas med att ta tillvara på de resurser som finns i ett efter katastrofen-scenario, som i flera av Octavia Butlers romaner. I det nya årtusendet har mat, energi och mineraler åter blivit dyrare, och troget återvänder science fiction-berättelserna till ämnet. Jesper pratar om en rad moderna exempel – Suzanne Collins The Hunger Games,  Paolo Bacigalupis The Windup Girl eller Ship Breaker med efterföljare, Robert Charles Wilsons Julian: A Christmas Story och Julian Comstock: A Story of 22nd-Century America – och hur de alla har ett större fokus på samhällets oförmåga att hantera och fördela resurserna snarare än att de skulle ta slut. Ett rimligare och mycket mer trovärdigt scenario, resonerar han.

Han pratar om vattenbrist. Om författaren Tobias Buckell, som delvis växte upp i en vattenlös dystopi: Saint Thomas, som bortsett från alldeles otillräckligt regnvatten saknar naturliga sötvattenskällor. Man kan avsalta havsvatten – och det finns mycket hav i världen – men det är dyrt och energikrävande och vattnet kostade femtio gånger så mycket som på fastlandet. Det som händer då, har Buckle påpekat, är inte att folk dödar varandra i kamp om resurserna utan duschar mindre och undviker växter som behöver vattnas i trädgården. Jesper fortsätter att prata om Kapstaden, sommaren 2018, och att problemet var att man hade skickat så mycket av vattnet till jordbruket långt efter att statsledningen vädjat till provinsen att begränsa användandet, och när krisen var ett faktum införde man istället hård ransonering om femtio liter per dag – vilket ändå är mer än folk i slummen använder i normala fall. Jag var å yrkets vägnar i Kapstaden under krisen, snart innan vattnet skulle ta slut och kort innan regnet drog in och räddade staden. Det var ganska odramatiskt. Små skyltar om att inte duscha oftare och längre än alls nödvändigt. Påminnelser om att använda så lite som möjligt när man borstade tänderna eller tvättade händerna. Närvarande men inte undergångsstämning.

Jesper återvänder till Bacigalupis verk: ”The Tamarisk Hunters”, The Water Knife, ”A Hot Day’s Night”. Vattenbrist, påpekar, på grund av dålig vattenlagstiftning som har prioriterat jordbruket. Samtida med Mad Max – Fury Road, som han också beskriver som ett primärt dysfunktionellt politiskt system. En god illustration av det tydliga skiftet över tid i hur science fiction har hanterat knappa naturresurser.

Det är ett bra föredrag.

xx. Jag tycker om programpunkterna som pekar på hur science fiction är ett samtal, en idélitteratur som går i dialog med sig själv. Hur den diskuterar saker som första kontakten-berättelser eller resurshantering och över tid ändrar åsikt, som litteraturform, om vad som är rimliga scenarier och lösningar.

xxi. ”Du har skrivit många sådana där va?” säger Fredrik och nickar mot Kongressrapporter där den ligger mellan Wikipedia inifrån och Octavia Butlers Liknelsen om sådden, hedrande sällskap för dem båda. Lite för många, svarar jag, egentligen allra minst en bok till sedan rapportsamlingen kom ut 2016.

xxii. Både Michael Pargman och BLV tar spontant upp någonting jag funderade på redan på Ökon, några månader tidigare. Den stackars student eller annan fattig människa som vill gå på kongress men inte känner någon i staden får inte längre vägledning i hur man undviker hotellens och vandrarhemmens klor. Ingen tar ansvar för att försöka hitta en sovplats hemma hos någon åt dem. Det är förstås rimligare i ett sammanhang som inte längre är en lika sluten krets som när jag som medellös artonåring på min första kongress sov på Glenn Petersens soffa samtidigt som Jonas Wissting snarkade på en madrass i samma rum, nästippen avbiten av hans tax. Men det gör också kongresserna otillgängliga.

xxiii. Framåt slutet av kongressen står Tobias och Calle Werner och funderar på vilka bragder Malmö–Lund-fandom kan tänkas uträtta i framtiden. Kanske känner de sig redo för någonting större. En Swecon, till exempel, kunde vara ett lämpligt stordåd. Det känns rimligt. Luncon var en utmärkt anordnad kongress. Ingenting tydligt som har gått fel. Gediget arbete från kommittén. De kan rimligtvis hantera ett lite mer omfattande arrangemang alldeles utmärkt.

xxiv. Jag har satt mig på en stol utanför programsalen medan avslutningen pågår, datorn uppslagen i knät. Jag har sett lite fler avslutningsceremonier än man strikt behöver under en livstid, men det är fint att hålla ett öga på den och kunna applådera kommitténs hårda arbete när så passar. John-Henri kommer förbi där jag sitter och skriver och kommenterar att jag är det närmaste vi har en Robert Silverberg eller Harlan Ellison, som under själva kongressen kunde sätta sig och skriva en novell eller ett oneshotfansin.

Jag har egentligen fastnat i att besvara en amerikansk kollegas fråga om svenska disktrasor. Men det behöver man ju inte avslöja.

xxv. Vet jag hur boken säljer, frågar Bellis, och syftar på Wikipedia inifrån. Själv har han nyligen släppt en samling noveller som han kommer få siffror rapporterade för 2024. Det är inte en snabb bransch. Jag har ingen aning, svarar jag glatt, mycket lättad att för en gångs skull slippa bry mig om en boks ekonomi. Det är bättre att vara författare än förläggare. Färre kalkylark. Men den har fått uppmärksamhet, fortsätter jag: intervju som täckte ett uppslag i Svenska Dagbladet, intervju i TV4 Nyhetsmorgon, litet inslag i Kulturnyheterna på SVT, en understreckare i Svenska Dagbladet bara ett par dagar tidigare, någon text i Arbetet, centralt insådd till Akademibokhandeln och på så sätt tillgänglig i butik lite överallt i landet. Det är inte alla böcker förunnat. Förvisso säkert mest på grund av ämnet snarare än boken i sig, men det vore dumt att klaga.

g. Vildvinet växer ymnigt på Lunds universitetsbibliotek, vackra rankor som går väl med teglet. Det är en ståtlig byggnad, inte minst eftersom den har klätt sig så vackert. Varje år blir det höst. Då måste bladen försiktigt målas i nya färger, för att passa till träden runt. I tre omgångar penslas de i gult och rött, innan man plockar ned bladen för vintern. För att inte bryta illusionen och ge staden dåligt rykte sker det om natten, när ett hundratal personer ser till att ge växtligheten rätt nyans innan gryningen bryter in och stör.

Det är en utmärkt arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa akademiker. Akademin är en hård bransch.

xxvi. Med BLV diskuterar jag droger och lagstiftning, en erfaren åklagares bittra upplevelser mot en uppgivenhet inför det vidgade gapet mellan lagstiftningen och den allmänna rättsuppfattningen och en ideologisk ovilja att berätta för folk vad de kan och inte kan stoppa i sin kroppar. Själv har jag lite svårt att förstå mig på lockelsen – jag dricker försiktigt lite grönt te eller oolong vissa morgnar om jag har sovit dåligt, och begränsade mängder alkohol – men jag inbillar mig att vad jag förstår och inte förstår är en dålig grund för lagstiftning.

Henry Ford sade förmodligen aldrig att om han hade frågat folk vad de ville ha skulle de ha sagt att de ville ha en snabbare häst. Poängen är fortfarande värd att hålla i minnet.

Vid grannbordet sitter Tomas och Bellis och beklagar sig över att forumet på fandom.se inte bara är övergivet utan också försvunnet. Det skulle till och med kunna vara hjälpsamt för svensk sf-utgivning, muttrar Bellis, om man kunde komma åt gamla inlägg på det. Kan inte jag lösa det, undrar Tomas, jag kan ju sådant där tekniskt. Efter viss förvirring framkommer att de ville minnas att jag skulle ha varit administratör för forumet tillsammans med Anglemark, vilket jag inte varit – däremot Hans Persson – samt att detta skulle innebära att jag skulle ha tillgång till databasen, vilket inte nödvändigtvis skulle ha varit fallet. Det är klart att det skulle gå att spotta upp det igen, men det skulle innebära visst arbete. Gärna för någon som inte är mig.

Först ett par dagar senare, när jag satt mig ned för att skriva kongressrapporten och tänker tillbaka på samtalet, kommer jag att inse att jag – trots ett yrkesliv som delvis har gått ut på att översätta vad människor vill ha till faktiska lösningar på deras problem för Wikipedias räkning – har lyssnat på fel sak. Bellis behöver inte att forumet skall återuppstå. Han behöver Internet Archives Wayback Machine.

Då är problemet löst på tre minuter.

xxvii. Först var vi en fansinkultur. Sedan tog e-postlistorna över. En kort tid härskade forumet. Nu skriver vi mest i Facebookgruppen Svenska sf- och fantasyfans. Tomas och framför allt Bellis beklagar sig över att innehåll i Facebookgruppen så snart har försvunnit bortom horisonten, utom synhåll för att aldrig skådas igen. Olika sammanhang fungerar på olika sätt över tid. Många Wikipediaartiklar jag har skrivit har en eller två läsare om dagen – men dag efter dag, år efter år. Inlägg i Facebookgruppen ses av hundratals, ibland ett par tusen, personer över några dagar eller veckor och är sedan mycket svåra att snubbla över igen. Jag tänker på en diskussion med Anglemark och Anna Bark Persson några år tidigare, i samband med att Anna satte samman Kontakt, sitt nätfansin eller textkongress 2020. Vi tre hade haft en mejlkonversation om vad som händer med fandom utan sf-kongresser och hur våra sammanhang på internet ser ut. När vi fortsatte prata om hur våra samtal ser ut konstaterade vi att vi kanske inte tog hänsyn till Facebooks styrkor och svagheter. Det rimliga är att skriva långa texter någon annanstans, där man har dem samlade, tillgängliga och lättfunna. Ett arkiv. Någon form av publikationer. Sedan kan lyfta in dem i en Facebookgrupp – kanske hela texten; med länkar tappar man alltid folk på vägen – där de faktiskt hittar läsare, tankar och åsikter.

Sedan tog vi, förstås, inte tag i saken.

Det är så lätt att inte ta tag i saker.

h. Lundensarna var mycket nöjda när järnvägen kom till staden. Nu skulle det bli enklare att ta sig till Lund från Eslöv och Hässleholm, från Ystad och rentav Laholm. Det förtjänade de, stackarna. Så kunde de också få lite ljus och värme i sina eländiga liv. Först senare insåg de att spåren inte bara ledde till, utan även bort från, staden. Det förvirrade dem. De förstod inte riktigt syftet. Det verkade så meningslöst.

xxviii. Vagnen är nästan tom när tåget rullar söderut mot lugnet och tystnaden.