Läsning pågår

Kategori: Debatt (Sida 1 av 2)

Skräck och representation

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving

Forna tiders visdomar: Nils Bejerot och seriedebatten

Några citat ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 1/1955.

Diskussionen om serierna har blossat upp på allvar, sedan doktor Nils Bejerot i höstas publicerade en bok om Barn, serier, samhälle (FiB, 9:75), vari han framlade resultatet av synbarligen ganska omfattande egna studier i ämnet, supplerade med uppgifter från engelska och amerikanska undersökningar. Enbart det faktum att man utomlands ägnar företeelsen stor uppmärksamhet och söker kartlägga den borde, tycker man, förmå folk att åtminstone anlägga en anständig ton, när de lägger sig i diskussionen. Men till sin häpnad får man skåda ledande kulturskribenter träda fram och avfärda doktor Bejerots bok som »tokerier» och annat i den stilen. Det gör inte saken bättre, att vederbörande förklarar sig vara föga intresserad av serierna. Det förstår vi. Att någon verkligt boksinnad person skule kunna uppbringa intresse för serierna som sådana förefaller rätt osannolikt.

Serierna är en industriprodukt. De är i regel schablonmässigt och ofta direkt illa tecknade och tarvligt kolorerade. Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, upppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?

Serierna utgör ett problem, antingen man vill se det eller inte. I någon mån ett national- och privatekonomiskt problem, men framför allt ett kulturproblem.

Doxa

Det finns ingenting sådant som objektivt god litteratur. Vad som räknas som bra läsning är inte gudagivet, skrivet i sten, en naturlag. Alldeles för många diskussioner landar därför i slutsatsen att allt bara handlar om personlig smak – någonting jag skulle vilja hävda är lika felaktigt. Våra gemensamma föreställningar och försanthållanden om litteratur är under ständig omtolkning och omförhandling. De varierar mellan olika kulturer, från plats till plats och tid till tid. Men visst finns de. Ett ord som många litteraturdiskussioner jag ser på nätet skulle kunna ha användning för är doxa.

Med risk för att förenkla till den grad att jag våldför mig på begreppet, så är doxa de (outtalade) saker människor i en kultur eller ett sammanhang håller för sanningar. Man skall inte tortera kattungar. Allmänbildning är värt att eftersträva. Svensk livsmedelshantering är att lita på. Vi har idéer om vad som är god litteratur, egenskaper som kanske inte ens prioriteras i läsningen hos en majoritet av befolkningen men som omfattas av personer vars ställning tillåter dem att hävda någon form av tolkningsföreträde: kritiker, litteraturvetare, många författare. Det finns en syn på delar som stil och personporträtt. Den är ungefärlig, lite luddig i kanterna, och tolkningen av hur enskilda verk förhåller sig till den kan skilja sig åt markant, men den finns. Det ena ordet är inte lika mycket värt som det andra. En litteraturform kan bygga sin egen doxa, som den kategoriserade science fiction-litteraturen i särskilt USA gjorde under nittonhundratjugotalet och ett par decennier framöver – men som med tiden allt mer har kommit att närma sig världen utanför gettot. Litterär doxa förändras: se bara på hur vi sedan romantiken lyfter fram originaliteten som en av de egenskaper som konsten allra mest bör eftersträva, och jämför med litteratursynen några hundra år tidigare. Den behöver inte omfattas av alla. Men, återigen: den finns. Att reducera precis alla uttalanden om litteratur till personligt tyckande och olika smak kan för all del vara diplomatiskt, men det tar udden ur diskussionen, gör den harmlös och ointressant.

Doxa är en mänskligt skapad sanning, föränderlig, opålitlig och inte nödvändigtvis positiv. Likväl är det någonting vi måste eller åtminstone bör förhålla oss till. Visst är smaken delad, men begrepp som god litteratur har, på gott och ont, faktiskt en större innebörd än så.

Schildts, Söderströms och Schildts & Söderströms

Huvudsakligen under den rikssvenska kulturradarn har två av det svenska språkets på sätt och vis viktigaste förlag, Schildts och Söderströms, gått samman, någonting som av tämligen uppenbara skäl varit svårare att missa för den som läser Husis än DN. Under rubriken ”När Svenskfinland krympte” skriver Tapani Ritamäki om ämnet i Hufvudstadsbladet. Fler artiklar om ämnet går att hitta här.

Dyra och billiga böcker

Nyligen klickade jag hem några e-noveller från det nya förlaget MIX. Jag gillar idén att sälja noveller styckvis, antingen digitalt som MIX eller på papper som Brevnoveller och Novellix.

Det väcker också en del funderingar om prissättning. Å ena sidan är det lite pengar för varje så det är lätt att plocka på sig flera, särskilt om man e-handlar. Jag tar en till, den kostar bara 19. Å andra sidan är det lätt att tänka att 32 kronor, är det inte mycket för en enda e-novell när jag skulle kunna köpa en hel novellsamling i pocket för typ 39 kr hos samma nätbokhandel? Samma tanke brukar dyka upp när jag ser Novellix-böckerna på Pressbyrån för 39 (eller vad de nu kostar).

Då försöker jag påminna mig om att det nog egentligen inte är orimligt dyrt. Det är snarare 39 kr för en pocket som är absurt billigt och vi har vant oss vid att kunna köpa böcker för typ inga pengar alls.

(Förresten, en liten varning till er som är insnöade på svensk fantastik: flera av fantastiknovellerna hos Mix har tidigare publicerats på annat håll och det framgår inte alltid i produktbeskrivningen. Är ni som jag så är det inte helt osannolikt att ni redan har flera av dem hemma i någon obskyr liten antologi. Det står visserligen att Anders Fagers ”Tre veckor av lycka”, Maria Küchens ”Eurasia Fleet” och Niklas Krogs ”Fångön” har publicerats tidigare och var, men det framgår inte att Johan Theorins ”Bengångare” fanns i Schakt 1. Det är väl så få som känner till den…)

Länge leve den osociala läsningen

Jag minns underhållande diskussioner förra året om läsplattor och surfplattor, utlösta av att diverse tidningsskribenter envisades med att kalla iPad och andra surfplattor (surfbrädor?) för ”läsplattor”. Fel, tyckte vissa, bland dem jag. En läsplatta är ju en sån där sak med e-bläck och läsvänlig skärm som är utvecklad med läsning av längre texter som främsta syfte, medan en surfplatta är en pekdator som man visserligen kan läsa e-böcker på men som inte är utvecklad för det i första hand. När jag gormade om det här påpekade en vän att om några år kommer det antagligen inte finnas den typen av läsplattor längre, utan de är ett kortvarigt fenomen.

Det är ett argument som ofta har lyfts mot läsplattorna: att de aldrig kommer att bli riktigt stora eller långvariga eftersom de bara är bra till en sak. Det är en väldigt rimlig invändning. Single purpose-prylar är otidsenliga. En pryl att kommunicera med, en att lyssna på musik med och en att läsa med är onödigt och stenålders när man kan göra allt med en. Varför skulle man vilja lägga en ordentlig summa pengar på en makapär som bara kan göra en sak, när man kan köpa en som kan göra hundra saker istället? Och varför skulle man vilja ha en extra pryl att släpa runt på?

Ja, varför? Kanske för att man inte är intresserad av att ha alla de där andra hundra funktionerna iblandande i sin läsning – och särskilt inte när det gäller fritidsläsning av skönlitteratur. Jag är i alla fall inte intresserad av det. Jag vet hur jag funkar. Jag tycker att det är hur kul (och praktiskt) som helst med sociala medier och flyter lätt iväg i bruset. När jag har något viktigt att skriva måste jag ibland rycka nätkabeln ur datorn för att inte bli distraherad.

När jag ibland ser personer som funderar över läsplattornas framtid hävda att de behöver bli mer ”sociala” och underlätta för folk att omedelbart kommunicera kring läsningen vill jag skratta. En läsplatta med exempelvis Facebook och Twitter inom en fingerrörelses avstånd är inte kul i mina ögon. Det är snarare ett mycket effektivt sätt sätt att förstöra läsupplevelsen. Jag vet hur jag funkar, som sagt. Det är illa nog när min smartphone ligger på sängbordet och ser lockande ut samtidigt som jag försöker sjunka in i en bra bok.

Det finns alltså en poäng med läsplattor som bara är till för läsning, men om det är tillräckligt för att de ska finnas kvar vet jag inte. Jag vet bara att min bokläsning inte ska vara ”social”, för den är bäst när den inte avbryts stup i kvarten. Snacka kan jag göra efteråt.

 

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böckerthe curious case of the books, TidningsIda, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

Betyg på kultur – allt eller inget?

Förra året gjorde UNT ett försök med betyg i alla recensioner, för att skapa diskussion kring den något knasiga uppdelningen att betygsätta exempelvis  film men inte litteratur. Det väckte en hel del, ofta betygsnegativa, reaktioner i kulturkretsar. Däremot var det ganska tyst från läsarna.

Nu har tidningen istället provat en helt betygsfri månad, och det väckte desto fler reaktioner från läsare som vill ha betygen kvar. Vad tycker du? Ska man betygsätta allt som recenseras, inte ha betyg alls eller ska det vara ungefär som förut? Det finns en omröstning här.

Att betygsätta kultur

UNT provar i en månad att införa betyg i alla kulturrecensioner, istället för bara i recensioner av film och musik. Vår kulturchef Lisa Irenius skriver här om anledningen till försöket, litteraturkritikern Therese Eriksson har vettiga invändningar under rubriken Mindre tycka, mer tänka och i kulturredaktionens blogg länkas och kommenteras åsikter från andra håll.

Ifrågasättandet av gränsen mellan vilka former av kultur som kan betygsättas och vilka som inte kan det är viktigt. Jag tycker att det är rätt galet att upprätthålla en kultursyn där litteraturen är komplex medan exempelvis film är något som enkelt kan reduceras till en siffra. Den uppdelningen håller inte. Frågan är om betyg på allt är den rätta lösningen. Det kan lika gärna vara betyg på inget. Jag vet inte riktigt var jag står.

Det finns vissa fördelar med betyg. De drar till sig blicken och har flera gånger fått mig att läsa recensioner som jag annars skulle ha bläddrat förbi. På nätet är betyg också praktiska och användarvänliga eftersom de kan ge möjligheten att sortera fram recensioner med ett visst betyg.

Lisa Irenius tar också upp tydlighet och konsekvens som argument för betyg, men där håller jag inte med. Betygens tydlighet är skenbar. I vissa fall, när alla ingredienser i ett verk är på ungefär samma nivå, är det lätt att betygsätta. Men ofta är betyget bara en kompromiss och inte alls något tydligt uttryck för kritikerns värdering.

När jag har recenserat och betygsatt litteratur och film på fantastiksidan Catahya har jag flera gånger fått tampas med hur godtyckliga betygen kan vara och hur frusterande de blir när man jämför med sina tidigare betygsättningar. Hur kan jag ge den här boken en trea när jag gav den där en tvåa? Många gånger har jag också undrat över andra skribenters betygsättning, på nätet eller i pappertidningar, där jag tycker att siffran inte passar ihop med texten eller inte passar ihop med hur den personen har betygsatt tidigare. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att kritkern har gjort ett dåligt jobb, utan snarare att det ibland inte går att få en siffra att spegla texten.

Jag har flera gånger velat ändra betygssiffran i efterhand, men sällan har jag velat ändra texten. Det beror antagligen på att betygens ”tydlighet” delvis är på låtsas. Texten håller men siffran vacklar.

Mer om betygen:

Medievärlden: Blir det betygshets nu, UNT Kultur?
Åsa Linderborg i Aftonbladet: Underkänt – för betyg på kultur
Martin Aagård i Aftonbladet: Bekämpa inflationen!
Bodil Juggas i Arbetarbladet: Betyget på betygen
Kuppproduktion: Att betygsätta kultur
Daniel Åberg: Kajor – nu även kulturella
Daniel Åberg: Betygen och recensionerna, igen

Att sätta i sammanhang

Den här hösten hoppade jag på en halvtidskurs i litteratursociologi, bara för att det skulle vara kul. (Ignorerar sin masteruppsats, vem, jag?) Idag var sista seminariet och vi hade besök av Cecilia Davidsson och Ola Larsmo som pratade bland annat om hur de som författare förhåller sig till litteraturkritik.

Det är många tankar om kritik som snurrar i huvudet just nu. Veckans kurslitteratur, kritikdiskussionen i ett några veckor gammalt avsnitt av Babel som jag såg igår, debatten om litteraturkritiker vs. bokbloggare som dyker upp då och då. En fras som återkommer hela tiden är ”att sätta i sammanhang”. Vad är det vanligaste svaret på frågan om vad kritiker sysslar med? Jo, kritiker sätter litteraturen i ett sammanhang. (Till skillnad från de som ”bara tycker saker”, tillägger de som kanske vill rikta en känga till tidningar som kör med korta betyg-recensioner eller folk i allmänhet som skriver om sina åsikter och upplevelser av kultur på nätet). Och ja, jag är helt med, men efter att ha hört/läst det så många gånger den senaste tiden var det roligt att höra Cecilia Davidsson berätta om hur det gick när hennes noveller skulle sättas in i ett litterärt sammanhang.

Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994. Hon märkte då att det fanns en ovana bland många kritiker att skriva om noveller. Det visade sig bland annat genom att de klumpade ihop henne med  andra novellförfattare vars texter egentligen inte hade något annat gemensamt med hennes än just novellformatet. Senare blev det bättre, menade hon, efter att 90-talets novellboom förändrat läget.

Att klumpa ihop litterära verk som har väldigt lite gemensamt är ett exempel på hur det kan gå när man inte har koll på sammanhanget. Jag har mest märkt det när det gäller fantastik av olika slag, vilket säkert främst beror på att jag är extra intresserad av det, men kanske är det också så att den typen av litteratur oftare råkar ut för det. Jag tycker att att det är hur trevligt som helst när pressen på ett seriöst sätt behandlar ofina nördgenrer som skräck, fantasy och science fiction, men jag önskar att böckerna inte så ofta skulle sättas i händerna på kritiker som inte riktigt verkar verkar ha koll på genrerna och därför antingen uttrycker förvåning om boken visar sig vara bra eller jämför allt med Sagan om ringen eller Harry Potter.

Ett av de fånigaste exemplen var nog när en kritiker i den brittiska dagstidningen The Daily Telegraph beskrev Sergei Lukyanenkos Night Watch som ”Rowling, Russian style”. Både Night Watch och Rowlings Harry Potter-böcker är fantasy, visst, men förutom genrebeteckingen har de så lite gemensamt att det verkligen inte finns någon anledning att klumpa ihop dem. Det är ungefär lika nyanserat som om man skulle jämföra Agatha Christie och Stig Saeterbakken bara för att båda har skrivit kriminallitteratur.

Här rinner raderna iväg. Jag som hade trott att det här skulle bli ett kort inlägg. Hur som helst, det är lätt för mig att sitta här och gnälla över okunniga recensioner inom de genrer som är ”mina”. Det finns självklart områden inom litteraturen där jag skulle vara den som är borttappad, men förhoppningsvis har jag vett att tacka nej om jag skulle bli frågad om att recensera någon bok som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Det är ju inte alltid lätt ens när man är på sitt eget område. Jag är knappast den enda skribent som ibland är rädd för att missa grejen och skicka in något irrelevant svammel till den stackars redaktionen.

Damned if you do, damned if you don’t

”Kritiker och författare anklagar biblioteken för att köpa för mycket bästsäljare och låntagarna klagar på att biblioteken är alltför inriktade på finkultur.”

– Ur Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Litterära länkar i valtider

Kulturpejl. Breakfast Book Club frågar politiker från olika partier om litteraturkanon, bibliotekens framtid m.m.

Toppolitiker läser dikt i Kulturradion.

Kulturnyheterna: Folkpartiet: Vi vill ha en litterär kanon. (Själv tycker jag att idén om en litteraturkanon för skolan mest är dumheter. Rimligtvis kan kompetenta lärare själva sätta ihop lämplig läsning för sina elever.)

Anytime, anywhere?

Sambon sitter vid sin dator och muttrar irriterat. Han är ute efter en viss e-bok, men har stött på samma problem som flera gånger förut. Boken finns inte hos någon svensk webbutik och de utländska som har den kan han inte köpa av för att han bor i Sverige, eller för att han har ”fel” läsplatta, eller för att någon annan av de 180 saker som kan komma ivägen när det gäller e-bokköpande har gjort just det, kommit ivägen.

Det har från en del håll framförts många argument för att e-böcker inte kommer att slå. Folk vill inte läsa på läsplattor och de vill inte betala för e-böcker, sägs det. För många stämmer det säkert. Men ett större problem är detta: att personer som är väldigt förtjusta i sina läsmackapärer och som är villiga att betala för e-böcker ändå på grund av en massa rättighets- och formatkrångel inte hittar någon som säljer till dem. Det är svårt att inte tänka på de misstag som har gjorts av exempelvis musikindustrin när det gäller att försöka hindra otillåten spridning genom att använda metoder som samtidigt krånglar till det för dem som gärna betalar för sig. Förhoppningsvis tar e-boksmarknaden en bättre väg.

Vad man får skriva i barnböcker

”Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”, sade Viveca Lärn i ViLäsers omdiskuterade artikel Vad händer med barnboken? Det var det första jag kom att tänka på när jag läste följande stycke i Irmelin Sandman Lilius saga Enhörningen från 60-talet. Den lilla flickan Muddle har gett sig ut för att finna en enhörning och på vägen träffar hon Havshäxan:

”Havshäxan tände sin pipa. – Ni röker inte? frågade hon Muddle och Aster Pippi. Det är bra, jag har så lite tobak kvar.”

Får man skriva så idag? Jag vet inte, så bra koll på barnböcker har jag inte. Men det skulle vara tråkigt om man inte fick.

Bokbranschen krisar inte för alla

Vertigos förläggare C-M Edenborg har skrivit ett intressant inlägg i sin blogg Vertigomannen om bokbranschens kris ur ett mindre förlags perspektiv. Han skriver att de år som räknas som ”bokbranschens guldår” inte var bra år för Vertigo, eftersom deras böcker då drunknade i floden av andra böcker.

”Dessutom ledde de höga, tämligen lättförtjänta vinsterna till ett allt större fokus på just snabba, höga vinster. En ökad kortsiktighet i produktions- och distributionsleden är påtaglig: Akademibokhandlarna, t ex, är strömlinjeformade in absurdum. Utgivningen hamnar antingen i en mycket liten, men högsäljande fåra, eller i en stor, lågsäljande. Och den långa svansen lyser med sin frånvaro.

Dessa ting passar heller inte för ett förlag som Vertigo, som arbetar långsiktigt och mångfaldigt.”

Men nu när det krisar för de stora aktörerna ser han tecken på att det istället går bättre för Vertigo och funderar på om bra tider kommer för dem som arbetar mer ”envetet och långsiktigt”. Läs inlägget.

Det här påminde mig om en artikel i DN för två månader sedan, David mot bok-Goliat, som handlade om fria bokhandlare som faktiskt lyckas gå framåt i en tid när det i allmänhet går sämre för bokhandeln. Förutom att det är glädjande att inte alla bokhandlare som inte hör till någon av de stora kedjorna går under, så är det också intressant att det är ett liknande mönster som med förlagen i Edenborgs inlägg. Ur artikeln:

”Anna Gillinger som äger och driver boklådan [Söderbokhandeln] bjuder trots julruschen på kaffe och välkomnar samtal om branschen. Hennes omsättning har ökat under krisen, även om hon konstaterar att vinsten nog inte skulle vara tillräcklig för kedjehandeln.

– Ja, vi har fler besökare i butiken och de handlar mer. Nu när kedjorna inte längre har något utbud att tala om, så växer det kanske fram fria bokhandlare igen.

Flera fria bokhandlare i Stockholm vittnar om samma sak. Hos Djursholms bokhandel och Hedengrens på Stureplan ökar också både besöken och försäljningen. Mats Ahlström i Djursholms bokhandel har flitiga kontakter med indienätverken i USA och England och berättar att man ser detsamma där. Själv håller han 10?000 titlar på sina 83 kvadratmeter.

– Mot Akademibokhandelns 900 titlar.”

Länktips: ögongodis och kritikdebatt

Snygga saker
Bokomslag till MacBook
Modern and Creative Bookshelf Designs

Kritikdebatt
Tidskrift.nu samlar reaktioner på tidskriften 00-tals kritiknummer

Några texter som inte finns med i den sammanställningen:
UNT: Kritken är död, länge leve kritiken!
UNT: Kritiken – och kritikdebatten – behöver en etik
Åsa Beckman i DN: Finfint och fulfult. Debatten om kritiken är för gaggig
Den blinde Argus: Andreas Åbergs plädering för en ljummen kritik

Jag har följt debatten i bakvänd ordning. Jag har läst det som länkas ovan, men jag har inte läst senaste 00-tal som startade det hela. Det numret ligger fortfarande på soffbordet och väntar på att bli läst.

« Äldre inlägg

© 2025 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑