Författare: Anna

The Scholomance

8 november 2022 | Anna

El Higgins går sitt andra år på Scholomance, en magiskola som tar emot studenter från hela världen för att skydda dem från de magihungrande monster som finns ute i världen, och som unga häxor och trollkarlar är speciellt utsatta för. Skolan är långt ifrån en fristad, dock: utöver tråkiga lektioner, berg av läxor och fientliga skolkamrater, är skolan också full av monster som trots allt lyckas ta sig in och håller dessutom på att falla i bitar. Bara en bråkdel av studenterna kommer överleva till skolavslutningen, och att freda sig innebär att akta sig lika mycket för sina ambitiösa skolkamrater som monstren. El har en hemlighet: hon är en mycket mäktig häxa, men hennes magi är endast användbar för massförstörelse och ödeläggelse. När hon var liten spåddes hon att bli en ond besvärjare, ett hot mot hela magivärlden, och hon kämpar hårt för att inte ge in för frestelsen att använda sina mörka krafter. Samtidigt måste hon bevisa för sina medstudenter att hon har något att komma med, så att hon kan skaffa allierade för att överleva skolavslutningen och ta sig ut ur skolan.

Naomi Noviks Scholomance-serie går mycket tydligt i dialog med Harry Potter. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på dess popularitet och hur tydligt den präglat efterkommande berättelser om magiskolor. Novik är heller inte den första som försökt att i någon mån skriva om Harry Potter – Rainbow Rowells Carry On handlar till stor del om att dekonstruera Rowlings hjälteberättelse och peka på det monstruösa i att låta ett litet barn axla rollen att stå upp mot världens ondska. Carry On skrevs från början som en fanfic, och jobbar tydligare med att just skriva om Harry Potter än vad Novik gör. Framför allt försöker Scholomance utgå från och täppa igen några av HP-seriens mest uppenbara plotholes. Hur kan trollkarlar, som kan trolla fram det mesta utan begränsning, vara fattiga? Magivärlden har en uppenbar klasstruktur, men hur och varför? Och hur är det godtagbart att en skola för barn och ungdomar är en så pass farlig, rentav potentiellt dödlig, plats?

Magi i Noviks värld är kostsamt, och kan endast utföras om man samlat tillräckligt med energi, antingen genom hårt arbete och fokus eller genom att suga ut andras. Den är nyckfull och personlig, och fungerar inte bland mugglare, eller ”mundanes”, eftersom den inte kan stå upp mot skepticism. Magikersamhället organiserar sig i enklaver för att skydda sig från monstren, men de är bara tillgängliga för ett utvalt fåtal, och platserna går i arv. Studenter från enklaver klarar sig bättre genom skolans prövningar eftersom de har obegränsat med energiresurser och samarbetar sinsemellan, medan studenter som El får kämpa på egen hand och oftare dör.

Den intertextuella dialogen med Harry Potter blir dock kanske som mest intressant och påtaglig i och med seriens skildring av motstånd och möjlighet till förändring. Magiskolan i ungdomsfantasyn efter Harry Potter är ett paradoxalt motiv. Den utgör den ultimata symbolen för eskapism, samtidigt som den i stort handlar om en ganska trött skolvardag, komplett med långdragna lektioner, läxor och jobbiga skolkamrater. Magiskolan konnoterar utvaldhet, upphöjdhet och elitism, på samma gång som dessa berättelser ofta avhandlar kampen mot orättvisa och ondska och om behovet av samarbete och kollektivism som centrala teman. I och med Harry Potter blev magiskolan flera generationer ungdomars portal inte bara till fantastiklitteraturen, utan också till narrativ om kamp och motstånd. En stor del av besvikelsen över J.K. Rowlings transfobi kan nog härledas till att hennes beteende dystert nog bekräftar det budskap så många läsare tog med sig från Harry Potter: kampen mot godhet och ondska är inte rättfram, och de auktoriteter och strukturer som du tror ska utkämpa den åt dig, eller skydda dig, kommer antagligen svika dig.

Noviks serie har en ännu mer pessimistisk syn på etablissemanget eller auktoriteternas inneboende godhet, uppenbart framför allt i magins ojämlika tillgång som en svagt maskerad metafor för klass såväl som imperalism (den är ojämt fördelad också globalt). Men kanske är det främst i El som Scholomances ärende i frågan om makt och motstånd blir som mest intressant. El är på samma gång en underdog som saknar enklavernas resurser och löjligt mäktig. Hennes inre konflikt handlar mindre om huruvida hon ska använda sina oerhörda krafter för gott eller ont och mer om att motverka impulsen att söka hämnd snarare än en hållbar framtid. Om och om igen måste hon välja mellan att ödelägga magivärlden eller att gå samman med andra för att försöka förändra den i grunden. El är en arg, misantropisk och enstörig karaktär, som är lika förbannad över det faktum att hon hela tiden måste välja att vara den större personen, att vara generös och att försöka bygga upp något bättre istället för att bara riva ned, som de orättvisor som ligger till grund för hennes ilska. Harry Potter ställer frågan om hur man identifierar det som understöder och reproducerar ondska och hur man förhåller sig till avsiktlig ignorans. Scholomance istället mer fokuserad på frågan om hur man förhåller sig till en ond värld genom att försöka förbättra den snarare än genom att riva ned den. Ett svårt dilemma, speciellt om du sitter på onda krafter starka nog att ödelägga hela världen med en handviftning och att istället göra den bättre kräver en monumental ansträngning.

Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession

10 oktober 2022 | Anna

Ander Monson har sett Predator (1987) 146 gånger. I Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession går han igenom hela filmen, nästan scen för scen, och djupdyker i dess tillkomst, tematik, detaljer och betydelse – i det amerikanska samhället i stort såväl som i hans egna liv. Han är besatt av filmen, av männen, monstret, vapnen, musklerna, djungeln, har skärskådat varje detalj – ner till de konstgjorda palmbladen, hur vapnen modifierats för att överhuvudtaget vara möjliga att bära runt på, ljussättningen – och läst samtliga manusversioner. Han läser filmen bredvid romanen som baserades på den och släpptes samtidigt, skriven av poeten och aktivisten Paul Monette som arbetade på boken samtidigt som hans partner dog i AIDS, och sitt egna liv som en amerikansk man, en tillvaro kantad av inte bara fiktiva vapen, utan av en stadigt ökande närvaro av vapen och dödsskjutningar. Han följer upp filmens alla spår, ända ner till ett avstick till skorpionen Mac spetsar med en kniv i en scen.

Framför allt är det en bok om maskulinitet, vit maskulinitet i USA på 80-talet och idag. Vad säger en film som Predator om det samhälle som inte bara producerade den, utan också gjort den till en massuccé? Vad gjorde den med den generation av amerikanska män som växte upp med den? Monson skriver om hur hans tonårsbesatthet av Predator i synnerhet och film i allmänhet ledde till ett jobb i kreativt skrivande; för en av hans närmaste barndomsvänner ledde samma tonår till en tjänstgöring i det militära. En annan sprängde nästan ihjäl sig av misstag med en hemmagjord bomb.

Monson älskar Predator. Männen, musklerna, monstret, vapnen, svetten, kropparna, blodet, våldet, vapenelden, explosionerna, soundtracket av Alan Silvestri som ekar marschmusik. Hans fitbit visar att hans puls ökar redan i filmens första scen, skriver han. Han skriver vidare att Arnold Schwarzenegger aldrig varit så snygg som i Predator. Monson beskriver sig själv som ”(mostly) straight” men är besatt också av filmens homoerotik. Mest de uppumpade manliga kropparna som kameran dröjer kvar vid, men också det faktum att ”Long Tall Sally”, som handlar om en man utklädd till kvinna som blir uppraggad av andra män, utgör den enda icke-orginella låten på soundtracket. (Ironiskt nog spelas den under helikopterscenen där Blain skämtsamt kallar sina medsoldater för ”a bunch of slack-jawed faggots”.) Och så uppehåller han sig vid Monettes tolkning av filmen, som han jämför med dagboksanteckningar och brev från samma tidpunkt, vilka han grävt fram ur arkiven. Vad tänkte Monette om Predator? undrar Monson. Hatade han den och den våldsamma, heterosexuella maskulinitet som utgör dess hjärta? Uppskattade han den av samma anledning? Relaterade han till berättelsen om att jagas av ett osynligt, dödligt monster som ingen tror på eller kan rå på, om att ensam och isolerad utan hjälp utifrån, medan han skrev romanen sittandes vid sin AIDS-sjuke partners sängkant?

Monson googlar vapnen som används i filmen, kommer in på Internet Movie Firearms Database och får upp annonser från vapenförsäljare. Ett helt kapitel tillägnas Blains ”ol’ painless”, en M134 Minigun (ett ironiskt namn, med tanke på dess storlek och det faktum att den egentligen inte går att bära, utan är gjord för att monteras på fordon – under inspelningen fick två ytterligare män gå bakom Jesse Ventura, som spelar Blain, och hjälpa till och lyfta för att det skulle funka). Predator är första gången den syns i film, men definitivt inte sista. Monson tittar på demonstrationsfilmer från tillverkaren, som ljudsatts med AC/DC:s ”Shoot to Thrill” och ligger under rubriken ”Shock and Awe” på hemsidan. M134:an gör honom lika delar förskräckt och förtjust:

Calling the gun ol’ painless is, of course, a joke, and it’s a joke of a gun. You can’t do anything but marvel at it. I clap my hands and squeal each time it comes on-screen: it’s that great. Reality can fuck itself if we can watch something like this.

Den största behållningen med Monsons bok är dels hur oerhört omsorgsfullt han placerar in Predator i sitt sammanhang och dels all kuriosa om filmen han delar med sig av, samt hans outsinliga kärlek för filmen och fenomenet Predator, kantad av mer aviga känslor kring dess uppenbara imperialism och de former av maskulinitet den skildrar och förhärligar. Monson läser Predator som en actionfilm som samtidigt ironiserar actionfilmen som form, men vad betyder det egentligen i en kontext där filmen har den status den har? Ja, scenen där hela förbandet tömmer sina vapnen in i djungeln, på absolut ingenting, försöker absolut säga något om hur verkningslös denna form av maskulinitet och vapendyrkan är, men den råkar också vara en av actiongenren mest ikoniska och älskade scener. Ja, det går att queera och dekonstruera filmen scen för scen, men vad betyder det när en icke-oansenlig del av dess heterosexuella manliga tittare närapå skulle kunna ta till våld för att försvara sin läsning av filmen som den enda legitima?

Monson grubblar mycket över manlighet och våld i relation till filmen. Jag trodde att det skulle utgöra bokens mest intressanta delar, och det är inte ointressant, men blir också då och då ganska navelskådande. Monson funderar kring sin egen maskulinitet och dumma grejer han sa eller gjorde i ungdomen, och inte sällan blir det ganska platt och defaitistiskt, som när han parafraserar Aliens och undrar om manlighet helt enkelt är något som måste utraderas: ”Maybe nuke it form orbit, honestly: that’s the only way to be sure.” En kul rad, visst, men diskussionen om Predator och dess relation till maskulinitet idag blir aldrig mycket mer än cynisk betraktelse över det problem vita män utgör idag och en stilla undran om huruvida de bidrar med något överhuvudtaget.

Framför allt är Predator: A Memoir, A Movie, An Obsession ett kärleksbrev till Predator i synnerhet och actionfilm i allmänhet. Den rör sig hela tiden mellan förbehållslös entusiasm och kritisk, ibland nästan sjuklig, eftertänksamhet: varför är den så otroligt bra? Vad innebär det att älska en sådan film? Hur kan man älska en sådan våldsam, maskulinistisk, imperalistisk film, fylld till brädden av våld, uppumpade steroidmuskler och stora explosioner? Hur kan man låta bli?

Axiom’s End

3 juni 2022 | Anna

Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).

Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.

Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.

Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.

Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.

Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.

Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.

Om squeecore och mångfald

16 februari 2022 | Anna

På Twitter gjorde jag nyligen en snabb recap av podden Rite Guds uppmärksammade avsnitt om ”squeecore” i relation till deras diskussion om mångfald i sff. Jag undrade vad som händer när mångfald blir en trop i sig, förknippad med en viss typ av estetik och vissa specifika litterära grepp, snarare än en beskrivning för texter som söker representera och utgå från andra grupper än enbart vita, straighta män. Jag tänker att det är en diskussion som kan vara värd att utveckla på lite fler tecken än Twitterformatet tillåter. Om mångfald blivit en trop, en specifikt litterär riktning i sff, vad består denna trop eller riktning av? Och vad i så fall skulle det innebära?

Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Kort sagt har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och vita mäns perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att genrerna helt utgjorts av dessa författare eller dessa perspektiv) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.

Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Det handlar om frågor kring makt: Vilken eller vilka grupper har tolkningsföreträde, det vill säga, vilken eller vilka gruppers erfarenheter och perspektiv ses som neutrala och allmängiltiga? Vilka eller vilken grupp har rätt att definiera andra grupper? Vilka grupper syns och på vilka sätt? Vilka grupper syns inte? Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Kvinnor har exempelvis ofta framställts som passiva eller objektifierade och sexualiserade och i tydligt avgränsade roller som fru, mamma, hora eller madonna, medan queers har framställts som monstruösa, sjuka, dekadenta. Folkslag som rasifieras har exotifierats på olika vis: svarta människor har framställts som barbariska, ociviliserade och lägre stående, medan människor från Mellanöstern och Asien som dekadenta och feminiserade, och så vidare. Detta är komplexa tankegods och stora forskningsfält inom den feministiska, queerteoretiska och postkoloniala kritiken, och som jag förenklar grovt här. För att sammanfatta kan man säga att fram tills väldigt nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är istället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.

Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen år 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.

Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Jag tror fortfarande på dessa argument; den här texten handlar mindre om mångfald per se, och mer om mångfald som trend och marknadsföringskategori. Det här är en text om mångfaldens likriktning, men jag vill understryka att jag med det inte är att den samtida fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. I början av 2000-talet så dominerade grimdarktrenden, dvs, blod, våld, lera och ond bråd död, vilket till en början gav upphov till en ny, fräsch våg av fantasylitteratur för att sedan tradera en lång rad ganska likriktade böcker. Cyberpunken är ett annat liknande exempel, och det finns många fler. Men vad betyder det att just ”mångfald” som en riktning eller trop inom fantastiklitteraturen?

Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press skriver att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av vad hon kallar ”Tor Wave”. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som utgångspunkt, 2) romance och fanfic som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom sff. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.

I skrivpodden Rite Gud bidrar författarna Raquel S. Benedict och J.R. med den lite mindre neutrala termen ”squeecore” för ett liknande fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. För det första vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. För det andra är det väldigt uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför – poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar, än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om. Men deras poäng är att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Squeecore påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och istället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sff-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle:

The essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the “hell yeah” moment; the “you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.

Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp, är just att de har lyckats sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar vidare att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska sff-berättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers men med lesbiska!”. Lite tillspetsat kanske man skulle kunna säga att man känner igen verk som är squeecore eller Tor wave om det kan beskrivas enligt följande formel: marginaliserad identitet x marginaliserad identitet + välkänd franchise + 2 x sff-troper + 3 x troper hämtade direkt från Archive of Our Owns tagglista. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfic i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande. Det var detta jag försökte peka på i min och Johans diskussion av den omåttligt populära A Memory Called Empire av Arkady Martine när jag skrev:

Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.

Estetik, referenser till äldre sff och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under hedersgästintervjun med Adrian Tchaikovsky på Fantastika i höstas skrattade jag till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med sf, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i sff, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.

Många och långa diskussioner om mångfald i sff har handlat just om att mångfald kan vara något som bara finns i texten, utan att vara det centrala i den. Vilket jag håller med om, men jag saknar också den mer spekulativa och extrapolerande ansats som utmärkte exempelvis feministisk sf under 60- och 70-talen eller queer sf under 90-talet, där kön, genus, kropp, sexualitet och teknik på olika vis sattes i relation till samhälle, framtid och nutid på ett sätt som generellt inte sker i dagens våg av queer, feministisk litteratur som istället främst utgörs av rymdäventyr och romance (även om det finns viktiga undantag som N.K. Jemisin, Ada Palmer och Seth Dickinson).

Om samtida queer sff skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.

Min poäng här är inte att såhär drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i sff. Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit den centrala ramverket för att förstå mångfald i sff. Återkommande i diskussioner om mångfald och sff är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta alls få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva? Men det är inte bara ett sätt att förhålla sig till litteraturen, utan utmärker också litteraturen i sig.

De konfliktytor jag ställer upp i den här texten – mellan tankeexperiment och rymdäventyr eller mellan romance och spekulation – är såklart inte ny, utan något som återkommit i många diskussioner om sf. Ska sf handla om ”riktiga” tankeexperiment eller coola grejer i rymden? Frågan är väl lika gammal som genren själv. Anledningen att jag överhuvudtaget lagt så mycket tid på att fundera över detta handlar ju också om att jag i allra högsta grad är part i målet. Jag gläds över den ökade mångfalden inom genren (i stort sett den enda ”representation” jag hade att tillgå som tonåring utgjordes av baksidan på Clive Barkers Abarat där det stod att han levde tillsammans med sin man i LA). Samtidigt saknar jag mer kritiska, spekulativa verk i relation till det som ryms under paraplyet ”mångfald”. Framför allt oroar jag mig över att likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet – leder till att detta blir en trend, en våg, som till slut kommer avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.

Isabel Fall

8 december 2021 | Anna

”I sexually identify as an attack helicopter” är ett reaktionärt högermeme som gör sig lustig över transpersoner. Det är också en sf-novell av Isabel Fall. Den publicerades i januari 2020 på Clarkesworld och plockades ner kort därefter. Novellen handlar om en amerikansk stridspilot som identifierar sig som en militär helikopter efter att ha genomgått de kirurgiska, tekniska och psykologiska förbättringar militären avkräver sina rekryter. Tematiskt rör den sig längs inom sf-genren välbekanta funderingar kring var gränserna mellan teknik, kropp, kön och identitet går.

Novellen raderades efter en Twitterstorm där flera framstående sf-författare och många fans – en del av dem transpersoner – ifrågasatte novellens syfte och spekulerade i huruvida den sedan tidigare okända pseudonymen Isabel Fall tillhörde en transkvinna, ciskvinna eller cisman. Vissa ifrågasatte hur kön och identitet framställs i texten och menade att ingen transkvinna skulle skriva på dylikt vis. De flesta var upprörde över användningen av ett välkänt alt-right-meme. Några menade att det måste vara ett sätt att trolla, likt valparnas Hugo-övertag för några år sedan. Andra tyckte att det, oavsett syfte, var osnyggt att använda sig av just detta meme. Många uttryckte hur smärtsamt de upplevde användandet av memet och läsningen av själva texten. Novellen plockades till slut ner på författarens egen begäran när hatstormen blev för mycket.

Det finns mycket att säga om fallet Isabel Fall och mycket har redan sagts. I Emily VanDerWeffs försök att sammanfatta och överblicka kontroversen drygt ett år senare, är det Twitter som blir boven i dramat. Narrativet om hur plattformen är en grogrund för mobbstämning, uppdämda känslor och pajkastning känner man igen. Jag säger inte att VanDerWeff har fel, men bakgrunden till hatstormen har kanske mindre med var den utspelade sig, än den idé om vad det är att läsa kritiskt som ett fan som utlöste den.

Återkommande i diskussionen om ”I Sexually Identify as an Attack Helicopter” är hur smärtsam läsningen av novellen varit eller den potentiella smärta texten skulle kunna åsamka en oförhappandes läsare. Här lyfts själva texten men också bara det faktum att memet ifråga nämns fram som problematiskt. Känslor är knappast ovidkommande i litteraturkritik – att läsa är, som många feminister påpekat, såväl en intellektuell som en högst affektiv upplevelse. Men känslor blir ett problem när upplevelsen av att läsa en text är det som blir mest centralt i diskussioner om representation, stereotyper och makten att skildra i litteratur och kultur. Kritik mot hur kulturella texter representerar och därmed i någon mån också producerar vår förståelse av exempelvis transpersoner eller kvinnor är viktig. Kritiken har såklart alltid varit kopplad till känslor och upplevelser, men också varit riktad mot strukturer: vad för förståelser av exempelvis queers, kvinnor eller svarta människor skapas i en kultur där de hela tiden konstrueras som avhumaniserade och avvikande eller helt enkelt osynliggörs? Framför allt har denna form av kritik riktats mot texter i plural och mot framstående och/eller populära texter – inte random textsnutt som någon rotat fram på nätet och känt sig illa behandlad av.

Jag har säkert själv gjort mig skyldig till liknande tolkningar, men om det är något jag önskar av det fanniska samtalet så är det att kritik mot representation i fantastik (och i övriga former av kultur, för den delen) slutar utgå framförallt från huruvida en text upplevs som behaglig eller smärtsam för den enskilde att läsa. Inte för att litteratur bör eller ska vara smärtsam istället för behaglig, utan för att det i slutändan är ett undermåligt – och ganska ointressant – verktyg för att granska eller kritisera representation och makt i kulturen.

Det tillfälliga biblioteket

16 augusti 2021 | Anna

The Liminal Library had been built to die. Carved into rock down below sea level, its air had to be parched by chemistry lest it rot the books; and if invaders struck, the library would flood. The Throne would not give up its secrets. Lanterns of iridescent jellyfish tea cast blue-green light on conrete buttresses, long chains in catenary arches, the marching monoliths of the shelves. […]

When they’d gathered the dropped mail he led her through quicklime-dessicated air to a desk occupied by what seemed to be a very patient, very still man. ”The circulation desk, my lady,” Iraji said, pointing with an open hand. ”And the presiding librarian.” A mummified corpse had been mounted to a steel ring behind the table. Hollow eye sockets stared forever into the shelves.

Ur The Monster Baru Cormorant av Seth Dickinson

Skräck och representation

11 augusti 2021 | Anna

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving

Det tidsenliga och otidsenliga

9 augusti 2021 | Anna

I Mira Grants Newsflesh-serie (2010–2016) har de döda börjat återuppstå i jakt på människokött efter att en virussjukdom spridit sig världen över. Närvaron av zombier har i denna futuristiska värld framförallt inneburit två stora skillnader: 1) världen är försatt i mer eller mindre permanent pandemiberedskap för att minska zombievirusets spridning så mycket det bara går och 2) bloggare står för en stor del av världens nyhetsbevakning. Medan majoriteten av åtminstone de västerländska samhällenas invånare stannar hemma, arbetar på distans och får livsmedel hemlevererade, bistår bloggarna med nyheter, underhållning och content från världen utanför hemmets trygga vrå. ”Newsies” bidrar med konventionell nyhetsrapportering och granskande reportage, ”Irwins” med häftiga videoklipp där de slåss med zombier, ”Fictionals” med berättelser, dikter och fanfic. Newsflesh-serien handlar om en bloggsajt som börjar nysta i vad som utvecklar sig till en gigantisk konspiration hos den amerikanska smittskyddsmyndigheten och deras kamp för att få fram sanningen om virushanteringen.

När jag läste första boken, Feed, på en jobbresa i Reykjavik 2019 tyckte jag skildringen av ett samhälle där att vara ute bland folk är förenat med fara och samtliga medborgare utsätts för konstant provtagning för att hålla viruset i schack kändes exotisk och intressant. Det är ovanligt med en zombiebok som inte innefattar en total civilisationskollaps, men framförallt var Grants zombiedrabbade värld radikalt annorlunda mot den värld jag levde i just då.

När jag nu tre år senare läser resterande delar i serien, är det snarare idén om sociala medier som ett trovärdighetens och objektivitetens altare i en världsomspännande konspirationshärva som känns exotisk. Medan Grants skildring av ett virusdrabbat samhälle får serien att framstå som förutseende och tidsenlig, bidrar bloggarna med det motsatta. Det blir plötsligt väldigt tydligt att Feed publicerades 2010, då bloggar för det första var en grej och sociala medier för det andra fortfarande förknippades mer med demokrati och folkligt deltagande än desinformationskampanjer, polarisering och näthat.

___

Hej! Undrar du vem denna nya person som plötsligt börjat blogga här är? Mitt namn är Anna Bark Persson och jag är här för att skriva längre saker om fantastiklitteratur än vad Twitter tillåter men kortare och med mindre referenser än vad jag måste göra i mitt jobb. Jag gissar att de flesta av bloggens läsare redan vet vem jag är, men för de som inte gör det så skrev jag tidigare på bokbloggen In Another Library, är engagerad i sf-fandom precis som Maria och Johan och läser fantastiklitteratur i alla dess former, men framförallt science fiction och episk fantasy. Till vardags är jag doktorand i genusvetenskap och skriver på en avhandling om vikingar, fantasylitteratur och maskulinitet. Du hittar mig också på @annabarkpersson.