Daniel Åberg skrev för ett tag sedan om hårda och mjuka böcker och  traditioner kring utgivning i olika format.

För sex-sju år sedan skulle jag säkert sagt att jag föredrar inbundet. Snyggare i hyllan, bättre kvalitet, blah blah. Nå, det var innan jag hade flyttat fem gånger och boksamlingen var dessutom mycket mindre än den är idag. Tjocka böcker med hårdpärm tar plats, är tunga att släpa på och bekväma att hantera i ungefär en läsposition – och de kostar.

Svenska förlag tjänar, tyvärr får jag väl säga, väldigt lite pengar på mig. Jag köper i stort sett aldrig nya, inbundna böcker. När jag läser nyutkomna svenskspråkiga böcker är de oftast bibliotekslån eller recensionsexemplar. När jag köper är det böcker med mjuka pärmar, eller möjligtvis med hårda pärmar ur någon realåda. När jag alls köper helt nyutkomna böcker är det vanligtvis för att stödja något obskyrt mindre förlag och deras böcker har ofta mjuka pärmar.

Förr skulle jag antagligen hävdat de inbundna böckernas hållbarhet som ett skäl att välja dem framför pocket, men jag tror inte att jag bryr mig om det längre. De får väl bli slitna då, det är inte hela världen. (De flesta av mina böcker läser jag för övrigt bara en gång. De slits nog mer av att packas upp och ner i flyttlådor än av något annat.)

Nackdelen med att vägra inbundet är istället att jag får vänta om boken i fråga inte finns att låna i närheten. Jag vill exempelvis läsa nya The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss, men känner inte för att skaffa den inbundna klumpen och får därför snällt vänta. Men det är inte heller något större problem. Det är inte som att jag har någon brist på böcker att läsa.