Att umgås med spöken

“Det sägs att det går tio döda på varje levande människa. Tyngden går en på nerverna.”

Glänta-redaktören Göran Dahlbergs debutbok Att umgås med spöken är en samling miniessäer, som rör sig mellan fakta och fiktion, om spöken i alla upptänkliga former: spöken omkring oss, spöken i litteraturen, i språket och i vetenskapen. Den är uppdelad i avsnitt med titlar som “Karakteristika”, “Levnadsregler”, “Teorier”, “Vittnesmål” och “Fenomen” där Dahlberg nystar ihop spökfakta med existensiella frågor.

En del av de korta texterna berättar om fantomsmärtor, spökstäder, det stilla Sargassohavet eller vad olika författare och psykologer har skrivit om spöken. De är intressanta, men har ofta en distans (“Det sägs att…”) som gör att de inte kan fläta sina osynliga fingrar kring mig lika smidigt som de texter där Dahlberg med hjälp av spökenas närvaro skriver om liv och relationer mellan människor – eller spöken. De där han resonerar kring mänsklighet genom små stycken om robotindustrin eller om att testa skillnader mellan människors och maskiners beteende. De som handlar om människor som är rädda för att det ska finnas någon som bevakar dem eller människor som är rädda för att det inte finns någon som ser dem alls. Som sätter ord på den underliga känslan att inte riktigt vara där:

”Ibland ser jag mig själv utifrån, när jag är lycklig: ’Så här skulle man ha det någon gång!’ En av dessa oförklarliga nära-livet-upplevelser.”

Alla små stycken känns inte meningsfulla, som de sidor som bara består av ett kort utrop eller några repliker, men det är ett litet minus. Att umgås med spöken är en bok som är väl värd att läsa uppmärksamt.

(Ruin, 2010)