“Det finns bara slut”, står det på baksidan av Hannele Mikaela Taivassalos andra roman Åh, kom och se här. Den börjar med ett slut, att en kvinna har skjutits i huvudet, och återkommer flera gånger till detta slut och hur varje slut är början på något annat.

Bland början och slut, längtan, saknad och död, rör sig ett antal person varav några har namn och några inte. Det är den rödhåriga kvinnan i huset med tunna väggar, på en annan våning kvinnan med brunt vågigt hår vars skalle fortfarande är hel när hon bor hos sin bror Selim och Barnet, som faktiskt har ett namn men oftast kallas barnet. Det är Barnets mor Lilybeth som kommer och går och det är historikern som kallas Baronen som dansar med Selims syster. Det är färjor som går fram och tillbaka över vattnet. Och det är språket.

Jag minns knappt vad Taivassalos första roman Fem knivar hade Andrej Krapl handlade om. Jag minns bara språket. Jag misstänker att om några år kommer det vara samma sak med den här. Taivassalo har en egen röst och närvaro. Åh, kom och se här tar tid på sig och kräver tid, kräver långsam och försiktig läsning för att mjukt trassla ut ordföljderna utan att råka riva sönder dem. Kräver att man minns och pusslar, upprepar hårfärger och dofter och epitet. Ibland glider det undan ändå, fast jag försöker.

Men handling, vilken handling? Jag bryr mig inte om den, den har också halkat iväg. Det finns bara slut? Nej, det finns inga slut, bara berättelser som alltid fortsätter.

(Söderströms, 2010)