Språk man märker

Det bästa språket är det som inte märks. Jag minns inte vem som sade det och när, men jag tror att det kan ha varit i en diskussion på en e-postlista om vad som är ”bra språk” eller vilka författares språk man föredrar. Hur som helst har påståendet hängt sig kvar. Även om det bara är halva sanningen (några av de författare jag tycker mest om, som Jeanette Winterson, har ju ett språk som verkligen märks) så är det en bra poäng.

Påståendet om att bra språk inte märks dök upp i tankarna när jag läste Justin Cronins finfina postapokalyptiska roman The Passage över julen. Några gånger stannade jag upp och läste om en mening eller stycke som var extra snyggt, men på större delen av resan genom 770 sidor reagerade jag inte på språket. Det var där och gjorde sitt jobb utan att någonsin hindra. Flyt, helt enkelt.

Nyligen stötte jag också på raka motsatsen. På jobbet fick jag syn på Sofi Fahrmans andra roman Elsas värld och läste några sidor på rasten. Den första, Elsas mode, hade minst sagt en del litterära brister men den var åtminstone underhållande. Samma underhållning hoppades jag på nu, men efter kanske fyra sidor konstaterade jag att nej, jag orkar faktiskt inte vada igenom det här osmidiga hopkoket av bokstäver för att få fnissa lite. Det är inte värt det. Här märktes språket tydligt och på alldeles fel sätt: hafsigt och trögt att ta sig igenom.

(Skönt att vara tillbaka i civilisationen med bredband, förresten. Satt med världens segmodem över julen och att posta det där God jul-inlägget tog en halv evighet. Bloggabstinens!)