Poesi. Jobbigt, konstigt och pretto, eller? I Dagens nyheter skriver Anna Hallberg om poesi under rubriken ”Snälla poesiskolan”. Jag gillar initiativet. Den trevliga texten om att poesi inte behöver förstås för att upplevas verkar inte finnas på nätet men den första om poesi i skolan finns här.
Jag undrar om inte är just skolan som har gjort poesi jobbigt, krångligt och konstigt för många. Jag tänker på lektioner där poesiovana elever serveras dikter som ska tolkas och de sitter där och klurar på vad som är det rätta svaret. Förmodligen – förhoppningsvis – går det inte till så i alla klassrum och det var ju dessutom ett rätt bra tag sedan jag tog studenten, men det lilla jag minns av poesi på lektionerna i svenska i högstadiet och gymnasiet var att vi fick läsa en del klassiska dikter som har en någorlunda fastslagen ”rätt” tolkning och känslan vi hade var att det fanns en korrekt betydelse man skulle försöka hitta där i den där halvt obegripliga texten. Vad tror ni att den betyder? Vad handlar den om? De flesta i klassen sade inget. Några kom med gissningar och förslag. De var oftast fel. Eller jo så kan man ju tänka men inte riktigt… Undantaget var en valbar kurs litterär gestaltning, där läraren ifrågasatte att vi ogillade en viss dikt för att vi inte fattade vad den handlade om. Hon menade att den kunde ha andra värden och det hade hon såklart rätt i.
Inte för att det är något fel med att tolka poesi, men den blir så mycket lättare att närma sig om man inte behöver göra det. Det går alldeles utmärkt att uppleva poesi utan att gräva efter vad den betyder, att njuta av dess skönhet, bildspråk och rytm även om man inte ”förstår”.
tänk om
Tänk om man hade fått höra en dikt läsas högt varje dag, av läraren eller nån annan. En liten samlande stund före lunchen eller sist på dagen. Det vore nåt.
15 nov 2010 kl 11:05
tolka
Introducera diktläsning själv Snowflake. Det finns säkert fler som vill haka på.
Jag försökte tolka Sara Hallströms ”Torg, korg, eko” när jag läste den i somras. Det gick en rad, två, tre – och sedan så ballade det oundvikligen ur. Något stämde inte. Det mesta rymdes ibland i tolkningen men sällan allt.
Poesiläsning kan vara knepigt. Ibland funkar det på en mer ordlös (!), känslomässig nivå, ungefär som med musik. Man kan resonera sig fram om prosa, ”lära sig” gilla viss prosa och följa den processen, men med poesi är det lurigare. Ofta vet jag inte riktigt varför jag gillar det jag läser.
15 nov 2010 kl 12:00
Jag tragglade mig igenom min första diktsamling Svarta Ballader av Danne Andersson i tonåren. Hade snubblat över en blänkare om hans liv och öde och på nåt sätt blivit nyfiken.
Kan fortfarande en av stroferna utantill faktiskt, men det var inte förrän nu på senare år jag på allvar närmat mig poesi. Johan Jönson blandar raka prylar med surrealism, Aase Berg kör bara psykadelika i sin Svart Materia, men jag gillart innerligt utan att hajja ett jota.
Allt ska inte analyseras i sönder.
15 nov 2010 kl 17:03
@Pål Eggert
jag misstänker att mina kollegor kanske inte skulle uppskatta om jag introducerade diktläsning… ;-)
16 nov 2010 kl 11:47