Det är trevligt med bokcirkla, men att man vanligtvis måste läsa en viss bok till ett visst datum brukar alltid ställa till det för några som vill vara med och snacka litteratur. Någon hinner inte läsa, någon annan har problem att få tag i boken osv osv. Så för ett tag sedan kläckte Vetsaga-Johan idén att hålla bokprat kring vissa teman istället för vissa böcker. På så vis behöver man inte stressläsa eller jaga böcker för att vara med – även om det såklart är bra att tidigare ha läst några böcker som passar temat.
Igår var vi tolv personer, de flesta från Upsalafandom och Catahya, som samlades för att diskutera dystopier. Några frågor som kom upp var varför många dystopier är tråkigt skrivna, vad som är skillnaden mellan dystopiska och postapokalyptiska berättelser och vad som gör att alla dystra framtidsskildringar inte bör kallas dystopier. (Ni som var där får rätta mig om jag minns något fel i redogörelsen nedan.)
När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps. Vi kom också in på betydelsen av politik vs. estetik, i både dystopier och postapokalyptiska berättelser. I en del böcker (eller filmer) används det framtida förfallna samhället främst för att det ger möjligheten till häftiga, mörka miljöer och roliga prylar, och inte för att göra politiska kommentarer. Om samhällsförfallet bara är yta är det ingen riktig dystopi och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij togs upp som exempel på ”postapokalypsonani”, som någon uttrycke det.
Att tydligt skilja ut dystopierna ur dystra framtidsskildringar i allmänhet visade sig vara klurigt, men vi verkade åtminstone vara överens om att för att det ska vara en dystopi bör skildringen av samhället vara en central del av berättelsen.
Angående tråkigt skrivna dystopier nämndes lyckligtvis också några författare av dystopier som är stilistiskt bra, bland andra Karin Boye (Kallocain), Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake) och Ray Bradbury (Fahrenheit 451).
Men är det bara jag som tycker Kallocain är tråkig?
Det ska kanske också nämnas att det finns postapokalypska samhällen som fakiskt är riktigt trevliga, t.ex. Sherri Teppers The Gate to Women’s Country
, 10 sep 2010 kl 19:44
Mmm, dystopier
Vilken bra idé att diskutera ett tema, inte en bok. Jag har känt den där stressen när jag varit med i bokcirklar. Och vilket bra tema! Det finns så mycket intressant att diskutera om dystopier, speciellt om man blir varnad för vilka som är tråkiga.
11 sep 2010 kl 8:30
Apokalypsen
postapokalyptiska samhällen I all ära men är Inte hela livet, ja universum en enda stor Dystopi?
För övrigt har jag aldrig gillat reagge.
11 sep 2010 kl 13:35
intressant
Låter som en fin idé med tema i stället, och just den här bokcirkeln hade jag gärna varit med och diskuterat i. Det ÄR svårt med begrepp, brottas med den inför min gradu, men det där med att dystopi är självorsakat lät ju jätteintressant, jag bokmärker den här sidan och kanske hamnar er diskussion med i min gradu :)
13 sep 2010 kl 12:45
t-anna: Tja, jag har inte läst Kallocain själv men några av de närvarande beskrev den som ”väldigt grå”. Den hamnade på positiva listan för att den var bra rent språkligt.
Jenny B: Visst är det. :) Förhoppningsvis blir det fler temabokprat.
Bokbabbel: Vad kul. Och jag ser fram emot att läsa sedan!
Metro 2033
Nu råkar Metro 2033 vara en enda stor kommentar till den politiska och sociala situationen i dagens Ryssland. Det är i högsta grad en politisk bok, må vara att det inte är alla svenska läsare som uppfattar detta eftersom den ryska verkligheten är så avlägsen den välordnade svenska.
15 okt 2010 kl 14:38
Ola
Tack för den intressanta kommentaren. :) Jag har ju inte läst Metro 2033 själv men har tänkt göra det väldigt snart, kommer säkert se den annorlunda för att du berättade det där.
24 okt 2010 kl 17:16