Novellen som skymtar på bilden i förra inlägget är ”Captive Girl” av Jennifer Pelland. En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

I korthet: titelns fjättrade flicka är Alice, som har gett upp sina vanliga sinnen och sin rörelsefrihet för att kopplas upp mot ett system som hela tiden spanar ut i rymden efter farliga asteroider. (Ja, det är en science fiction-novell, och jag hoppas att det inte skrämmer bort någon från att läsa den.) Mycket av obehaget kommer ur den klaustrofobiska skildringen av hennes begränsade tillvaro. Lägg till de etiska och moraliska dilemman som uppstår kring kärleksrelationen mellan Alice och en av hennes vårdare och vad som händer med relationen när Alices uppdrag avslutas och hon ska bli en vanlig tjej, så får man något lysande och tankeväckande.

Man kan läsa ”Captive Girl” på Transcriptase. Den finns också på svenska i nr 19 av Nova science fiction.