Swecon 2021, Fantastika

i.

Bättre börda
bär ingen man
än mycket mänskovett

Vi har lagt så många av våra minnen och tankar utanför oss. I anteckningar, i texter, i bokmärken. De bor bra där. Det tillåter oss att ta till oss så mycket mer. Vi behöver inte tänka och vrida och vända på sidorna för att internalisera ett mindre antal verk, när minnet bor i bläcket lika gärna som i huvudet. Hur vid är vår definition av vårt jag? Något av oss själva finns i dessa bokstäver. Utan dem vore vi mindre.

Och det vore kanske inte det värsta, tänker jag, medan jag släpar en stor väska full med Anna Bark Persson över hela Södermalm. Jag har anlänt till Stockholm blott en smula sent. Världen vet att se till att inte göra någonting halvdant och gröna linjen ligger nere över ön: har man väl börjat lägga minuter till restiden är det lika bra att fortsätta. Å ena sidan vill man inte släpa ett helt litet boklager för hand längs Götgatans backar. Å andra sidan vill man inte slåss i den djungel som uppstår när för många människor kommer att tränga sig på för få ersättningsbussar.

Det är trångt nog i lämmeltåget söderut på gatorna.

Rullväska och ryggsäck bär jag till Hammarby kaj, svettig och trött. Men världen har lärt mig att inte göra någonting halvdant. Hos Wikimedia Sverige hämtar jag en väska till. Ett öga mot tillvaron, för att frysa den i tiden. Kamera, ett par objektiv, lite kringutrustning. Nog finns det annat att tänka på, men mycket vill ha mer och Wikimedia Commons skall ha sitt. Och någon måste ta sitt ansvar och dokumentera oss som rörelse. Fästa oss i evigheten eller åtminstone låta fragment vila i tiden ett litet tag. I bild och i kongressrapport.

Skåne vallfärdar norrut. På tunnelbanan, innan den snöpligt släppt av oss redan vid Slussen, har jag stött på Torill Kornfeldt. På tvärbanan mot Sickla väntar Simon Lundin. Kanske inte sådär alldeles passivt bara i hopp om att jag skall dyka upp, hans strapats genom Stockholm sker i sällskap med schäfern Diva och det är sjå nog att hålla koll på henne, men likväl. Då kan jag leda honom rätt, tycker han, och visst har jag en roll att spela här: vem skall han annars invända mot när jag säger att jag tror att vi borde gå hitåt? Det är tur att han har mig.

ii. 

Vatten behöver
en långväga gäst,
handduk och välkomstord

Tiden är en flod som spolar bort det landskap som var och ersätter det med ett annat. Nu finns ett hotell en halv minuts promenad från Dieselverkstaden. Den som skall släpa böcker och kamera och allt möjligt är mycket tacksam över att inte behöva göra så från Scandic, flera hundra meter bort. Världen 2021 är uppenbarligen en bättre plats än 2018.

Jag kom till Stockholm med en plan, som man bör om man bär mitt namn. Jag skulle ta mitt hotellrum i besittning, lägga mig att sova en stund och sedan bege mig till kongressen som en frisk och utvilad människa, hurtig och talför. Nu har jag försökt åka kollektivtrafik. Då blir det inte så. Jag får komma som mig själv istället. Men det har jag gjort förr.

Tiden är en sjö vars stilla svall outtröttligt slickar samma stränder. På kongressen känns det mesta som vanligt. Jag släntrar fram för att registrera mig vilket är en enkel process: man närmar sig receptionen och Anders Reuterswärd slänger fram ens namnbricka. Hälsar på folk, berömmer Jukka Halme för hans nya hårsvall – nygammalt, rättar han mig, och visst har jag sett det på bild, men vi har bara känt varandra i sexton år, påminner jag honom, det var före min tid – och hälsar på vänner jag inte har sett på flera år. Sedan tar plikterna åter vid. Johan Anglemark har lämnat över ansvaret för antikvariatet till Magnus Redin. Mest märks detta kanske genom att det nu finns mer plats i garaget i Storvreta och något färre böcker har tagit sig till Stockholm. Än är det Anglemark som ser till att butiken befolkas, att någon sitter bakom bordet och tar emot kontanter eller Swishbetalningar eller skriver upp namn på listan ”finländare på krita” ity dessa inte nödvändigtvis har varken kronor eller svenskt bank-ID. Här skall jag hålla ställningarna en timme, mest för att lite symboliskt känna att jag har gjort mitt. Det är tidig fredagskväll och än har de flesta inte dykt upp. Men vi har sex påsar böcker som faktiskt är värda någon form av pengar, snarare än de tio kronor per pocket eller trettio kronor per inbunden bok vi annars tar. Från något ovanligare svenska böcker för en knapp hundralapp till George R. R. Martin-förhandstryck eller Steven Erikson-förstautgåvor för tusentals kronor. Helst skall de sättas upp på något tilltalande vis där man kan stå och beundra dem. I första hand skall de få plats i, på och runt den lilla bokhyllan vid kassan som står till mitt förfogande. Några får vända ryggen åt världen, andra visa upp alla sina behag med framsidan utåt. Möjligtvis hade en annan människa ägnat lite mindre av det begränsade skyltningsutrymmet åt äldre svensk science fiction-kritik, men det är för att de inte har någon känsla för vad som viktigt och vackert.

I längden vet jag inte om det får någon annan effekt än att jag lurar mig själv att köpa hem Sam J. Lundwalls Utopia – Dystopia: Nedslag i framtidens politiska historia, som ännu saknades i biblioteket. Men det är väl också ett gott resultat.

Det är en gammal sanning – nå, åtminstone brukar jag säga det, och det är väl nästan samma sak – att om det finns ett ensamt programspår är det svårare att välja bort det. Att inte gå och lyssna är att välja bort programmet. Men finns det som på årets Swecon tre spår blir det mycket enklare att ignorera dem allihop. Man har redan valt bort de flesta programpunkter ändå. Skillnaden mellan att missa tre programpunkter istället för två är mycket mindre än att missa den enda. Viss hjälp på vägen fås förstås av att fler programspår korrelerar med fler kongressmedlemmar så att man alltid har sällskap. Men nu skall Johan Anglemark hedersgästintervjua Peadar Ó Guilín och jag har släpat mig dit. Peadar har varit hedersgäst för Fantastika länge nu, medan kongressen flyttats gång på gång. Sedan han tillfrågades har han underhållit sig med att lära sig svenska på Duolingo. Det blev ett något längre åtagande än han hade tänkt sig: nu har han under ugglans hotfulla överinseende gått igenom de kurser som finns där. Kongressen igenom småpratar han med folk på svenska. Det duger inte för en längre eller mer intellektuell konversation, men kan vara det största engagemang i sitt hedersgästskap jag någonsin har sett någon göra.

Som många andra har han fått sin böcker klassificerade som ungdomsböcker, eller åtminstone som young adult. Det betyder inte nödvändigtvis att de är skrivna för en yngre publik. Han har bara, som så oerhört många före honom, haft en ung protagonist, men mest för att han vuxit upp med litteratur om unga män för de vet mindre om världen. Läsaren kan lära sig med dem. För vissa är det ett litterärt grepp. Andra ett snedsteg som låser dem i marknadskategoriernas järnhårda grepp.

iii. 

Enslig fura
på kalt fjäll
skyls ej av bark eller barr

Ute i den stora hallen står Bellis, John-Henri Holmberg och Ylva Spångberg. Bellis delar ut påsar med böcker. Det är generöst av honom. Förvisso är det böcker de har lånat ut till honom tidigare, men vid det här laget känns det säkert som nya. Runt ett par årtionden har gått sedan John-Henri hade sina i eget förvar. Ylvas lån är av nyare datum – från en tid då jag redan var myndig, om än med mycket mindre marginal än nu. Det är bra med människor som håller koll på sina lånade verk.

”Jörgen gav mig sin senaste bok”, säger John-Henri, och håller fram Jörgen Jörälvs alster. ”Åh, är det den om Delta?” frågar Bellis, plockar upp den och titta på den. Alla dör säger titeln i stora, tydliga versaler. På omslaget faller en person mot marken, fallskärmen en tappad, outlöst ryggsäck i bakgrunden. Det är en ABC-bok för vuxna om brutal bortgång. ”Ja, det verkade som ett lite väl hårt omdöme”, säger Bellis, när vi påpekat det osannolika i att det är en förlagsskildring.

I stora programsalen skall Torill och Tobias Abrahamsson prata om Framtidsland, ett Formasfinansierat projekt för att fundera på hur världen kan komma att se ut utifrån de förutsättningar vi har. De går igenom tre scenarier. Megastad Nord, där människan har samlats i enorma städer för att stora delar av marken skall kunna återförvildas. Vi mumsar alger och odlat kött. Många lever missnöjda på medborgarlön, andra klassens människor i ett samhälle som inte längre har användning för dem. Städer är, påpekar de, miljövänliga platser: koncentrerade, många människor på liten yta så att man slipper slakta naturen för vår skull, lätt ha fler saker på gångavstånd eller kunna nyttja kollektivtrafik. Åtminstone om man bygger dem mer som Malmö och mindre som Houston.

Nästa är Ekogenetisk trädgård, där man lever i trädbeklädda städer, fyllda av genmodifierade växter som hjälper till att behärska mikroklimatet, genetiskt förädlade grödor som föda, måhända genmodifierat viltkött ovanpå. Ett desperat försök att fylla tomrum efter arter som dött ut under nitton- och tvåtusentalet. Sälgrove – en korsning mellan mangrove och sälg – har inte räddat Sydsveriges stränder från de stigande havsnivåerna men står ändå som ett bålverk mot erosionen. All den orörda naturen är borta. Ja, inte för att vi har så mycket orörd natur i dag heller, Sverige har åttiofemtusen hektar urskog. Det är tre procent av skogen, resten är mest virkesåker. 

Sist är Djupgröna vågen, en vision av vad som kan hända om det globala handelssystemet faller samman, där de importberoende städerna plötsligt blev ohållbara. Småskaligt jordbruk i bykollektiv. Kolchoser, tänker jag först, men kibbutzen är förmodligen en rimligare parallell, innan jag kommer på mig själv med att fastna i det förgångnas fällor för att förstå framtiden: det här är ett scenario som förstås är sitt eget. Nästan all mark används för matproduktion. Mindre byar de små samhällenas starka sociala kontroll på steroider när man inte bara bor nära varandra utan också är beroende av andra för sin överlevnad. Arbetslösheten finns inte. Det är fint på sätt och vis: alla har en plats, alla har ett syfte. Man kan också se det som en påminnelse om att småskalig självförsörjning är ett helvete och att vi skall vara oerhört tacksamma över att få leva i en tid med storskaligt halvautomatiserat jordbruk.

Ungefär halvvägs in i föredraget har de hunnit presentera sina tre visioner och skall gå vidare till någonting annat. Vad är lite oklart för som den så ofta gör ropar plikten mitt namn och kräver min närvaro annorstädes.

iv.

Lycka till den som kvad,
lycka till den som kan,
lycka till den som lärt,
lycka till alla som lyssnar

Anna Bark Persson har skrivit en samling essäer om science fiction- och fantasylitteratur. Mars som dröm och mardröm. Familj och föräldraskap hos Ted Chiang och Joe Abercrombie. Ursula K. Le Guin, Nicola Griffith och Ada Palmer. Om framtiden som feministiskt drömlaboratorium. Generationsskepp och att hantera när åren sträcker sig genom romanen. Portalfantasy. Om Seth Dickinson och Foucault. Vad science fiction är i dag. Till de talande rymdbläckfiskarnas försvar. Sådant man går omkring och funderar på och kanske plitar ned i skrift. Detta skall Vendels förlag publicera. Därför har jag redan burit mitt logistiska straff. Nu skall vi bara bli av med de högar Annorstädes som står till vårt förfogande och fira Anna i all enkelhet.

Vi har fått en programsal till vårt förfogande, Maria Nygård, Daniel Albertsson, Liv Gingnell och jag. Maria har tagit med lite cider – väldigt mycket cider, faktiskt – och vi har byggt ett snyggt och kanske inte alldeles stabilt boktorn, ett luntornas Turning Torso. Vi har påpekat att det gärna får stå i programmet lite för sent för att faktiskt få in det i programböckerna men i tid för att kunna få vara med på i nätet. Ett par dagar senare har jag slängt ihop en snabb affisch att sätta upp för att påminna folk och sedan känt sanden i mitt livs timglas rinna mot botten medan de andra funderat på om man inte flytta ned raderna en smula och bett om en ny version för att man måste lägga till en punkt på en lapp som skall sitta uppe ett par timmar och berätta att vi finns. Förlaget vet att inte göra någonting halvdant. Tyvärr.

Man måste göra någonting när man har ett släpp. Visa upp författaren för beskådan: ecce scriptrix. Alltså gör jag och Anna en kort intervju mest för den goda sakens skull. Kan du kort presentera dig, för dem som inte känner dig? Hon tittar ut över de personer vi har tryckt in i rummet, på stolar och längs väggar, och konstaterar att folk här nog vet vem hon är men spelar vänligt med. Jag ställer de vanliga frågorna: varför, vad vill du uppnå, vad hoppas att du att läsaren kan ta med sig från din bok? Det hör till. En ritual. Vi pratar tio minuter, kanske en kvart, tills jag känner att vi har dansat vår ceremoniella dans. Publiken applåderar och bjuder fram dem att köpa bok och prata med Anna. Vi fångas i det ögonblicks osäkerhet som ligger i landet mellan den trygga rollen som passiv lyssnare och att behöva agera. Men det varar inte länge innan Bellis är sig själv från sin allra bästa sida. Med berömvärd entusiasm konstaterar han att han minsann skall ha en bok, kastar sig fram mot bokbordet, rycker tag i en och hela tornet rasar till allmän förnöjelse i marken. All is bruten, kastad åt sidan, söndermalen.

Vendels förlag är en sidoverksamhet med professionella pretentioner. Inte för att vi hoppas eller ens önskar få pekuniär belöning för vår svett – vi driver i praktiken förlaget som ett ideellt aktiebolag som varken betalar ut vinst eller lön, och saknar sådana ambitioner – utan i betydelsen att vi vill vara bra på det vi gör. Kvalitet i varje steg i processen. Möjligtvis fallerar det när vi väl kommer till biten där vi skall sälja böcker. Vi har snygga skyltar med vårt Swishnummer uppställda och kan ta kontanter. Vi har också QR-koder. De vilar i tryggt förvar i mitt hotellrum. Vi har skrapat ihop växel: två tjugolappar. Kvällens mest värdefulla papper är alltså det ark jag rycker åt mig där folk mycket tydligt får texta sin mejladress för att vi skall kunna skicka en faktura. Andra väljer andra vägar: Bellis skall betala sina etthundrasextio kronor. Vi får etthundrasjuttio och har inte riktigt växel. Där vi står och funderar på hur vi skall lösa detta slänger han på en tjugolapp till, för den goda sakens skull. John-Henri betalar helt enkelt en generös femhundralapp. Han vet vad tankar om science fiction är värda. Mohammed Abdi Firdhiye säger att han skall köpa senare. Jag erbjuder honom att ta sin bok och betala senare istället för varje försäljning som kan göras är en försäljning som bör göras innan tillfället glider en ur händerna. Han tar två, skriver ned en mejladress på pappret. Den är på somaliska, ursäktar han sig, som om somaliskan inte skulle ha haft den latinska skriftens bästa ortografi och det är en ynnest att få denna skönhet på sitt lilla ark. Anna står och småpratar och signerar böcker. Förmodligen är hon mest obekväm av oss alla: hon vill bara skriva lite om litteratur och så får hon en författarroll pådyvlad på sig.

Ett boksläpp är förstås en glamorös tillställning. Det syns kanske inte så noga, där vi står i en programsal och häller upp alkoholfri cider i pappmuggar, men tillfället får ha sin inneboende elegans. Vi har det i alla fall trevligt. Folk köper böcker. Sitter i små klungor och pratar. Inte ens Anna verkar alldeles för plågad. Åtminstone döljer hon det väl. Vad det lider signalerar kommittén att det kanske kunde vara dags att låta dem låsa och gå hem. De har en kongress i morgon också. Vi andra med, förvisso, men vi bär lättare bördor.

Elin Holmerin tycker att det borde synas mer svensk science fiction, fantasy och skräck på svenska kongresser. Förstås. Hon är förläggare och har egenintresse i frågan. Hennes Undrentide vill sälja sina böcker. Men hon bär bördan för oss andra också för den goda sakens skull: ser till att det finns ett rum där de svenska förlagen – och egenutgivna författarna – kan ställa upp sina verk till försäljning. Arrangerar, säljer, ber bara om lite ombyte bakom kassan. Här finns prydliga bokhögar och ett signeringsbord där okända författare kan sätta sig på utsatt tid och tålmodigt titta på de som vandrar förbi. En insats för kongressen. ”Så ni sätter väl böckerna som blir över där?” frågar Mårten Svantesson och tanken har ärligt talat inte slagit mig men det är väldigt rimlig. Så han låser upp rummet åt oss, jag tar ett tomt bord i besittning, sätter upp en liten skylt med Swishinstruktioner. Halva poängen med rummet är att det sitter någon där som kan ta betalt, men nu har vi en fin skylt. Vi kan inte bara överge den. Jag skickar ett meddelande till Elin med den glada nyheten att vi har invaderat hennes rike. Det får vi förstås, svarar hon snällt, det är dess syfte. Jag försöker ge Anna några böcker att bära med sig, utifall att någon skulle stöta in i henne och vara intresserad av att köpa en. Hennes plågade min visar att där, precis där går gränsen.

Sedan vandrar vi mot hotellet. Jag och Liv fastnar i lobbyn och prata Stephen King med John-Henri, vilket är en smula obalanserad konversation efter John-Henri har översatt ett helt gäng King-romaner medan jag har läst några stycken och bygger min bild minst lika mycket på att ha lyssnat på min vän Jonna genom åren som på egen erfarenhet. Snart blir det sent, åtminstone för den trötta ungdomen, och Liv och jag drar oss tillbaka.

v. 

En man skall vara
en vän för sin vän
och även för dennes vänner

Vi har bokat in lunch med förlagets senast antagna poet, Alexandra Politidis Palm, som råkar bo alldeles i närheten. Först för att hon skall få träffa Liv och mig, de närvarande delarna av poesiredaktionen. Sedan Daniel och Maria också, för varför inte? Men Markus Ålind är också på kongressen. Vi kan inte lämna honom ensam och övergiven. Han får ju regelbundet ställa upp för förlagets skull, så som alla medberoende drabbas, och han får säkert också plats. Och så inser Anna och Torill att vi är på väg att gå och äta lunch och sådan skall de också ha. Torill är formellt lika mycket en del av förlaget som vi andra även om hon inte har tid och energi att göra så mycket och Anna är trots allt en av våra författare.

Vi blir en större skara än tänkt. En munter hord som invaderar Libanesen, knappa femtio meter från Dieselverkstadens portar. Ett äventyr i lagom storlek. Man skall inte vandra för länge genom Mordor. De ger oss sitt stora bord, som har plats för alla och ett träd i mitten så att man inte skall vara överdrivet social. En chans att lära känna varandra, förklara förlagsverksamheten, författarrollen så som den ter sig för en genomsnittlig svensk poet, få frågor. Det sistnämnda kan vara en smula obekvämt, när Alexandra undrar hur det kom sig att vi blev med förlag för vad som är en bra anekdot i vanliga fall kan lätt te sig något lättsinnigt när man skall förklara det för någon som precis har lagt sin poesi i förlagets helst kompetenta händer: att det var lite av misstag, ett skämt som togs tre steg för långt. Det är tur att vi vid det här laget har tillräckligt många titlar och tillräckligt mycket – utifrån förväntningar och förutsättningar – framgång bakom oss för att komma undan med det.

vi.

Oklok man
tror sig veta allt
hemma i eget hus.
Men inte vet han
vad han skall svara
på frågor ute bland folk

I antikvariatet sitter Nahal Ghanbari och säljer böcker. Det är en hedervärd sysselsättning som förtjänar att uppmuntras, åtminstone genom att gå omkring och peta i lådorna och hålla henne sällskap. Färre kartonger gör att mängden böcker man faktiskt vill läsa är mindre, men det finns fortfarande gott om till synes riktigt usel litteratur att förfäras över. Johan Bergman hittar en Tolkienfrågesportsbok. Jag bläddrar lite i den. Vi obildade människor som inte ens kan läsa tengwar är uppenbarligen inte målgruppen, eftersom det finns ett helt litet texttydningskapitel. Jag har läst The Lord of the Rings, The Hobbit, The Silmarillion och åtminstone delar av The Book of Lost Tales, Tolkiens brev i urval och något enstaka verk som inte har med Arda att göra, som Farmer Giles of Ham, i svensk översättning min introduktion till Tolkiens författarskap. Hyfsat beläst bland andra saknar särskilt intresse för Tolkiens Midgård, men en illiterat barbar bredvid de riktiga entusiasterna. Jag bläddrar igenom några sidor och ser inte en enda fråga jag kommer på svaret på. Även Anglemark, tolkienist, verkar kämpa en smula när hans kunskaper sätts på prov. Han förstår åtminstone frågorna och deras sammanhang.

Nahal börjar prata om min och hennes vänskap. Vi har känt varandra i knappa tjugo år nu – längre än jag har känt någon annan människa i lokalen. Jag har träffat flera av hennes familjemedlemmar, hört så många berättelser om de andra, sovit över i åtminstone tre av hennes hem. Umgåtts med henne på så många olika platser. Jag tycker om Nahal. Räknar henne som en god vän. Jag tror att hon tycker om mig också, kanske bara något mindre. Hon har åtminstone slutat referera till mig som ”en bekant”, som hon gjorde de första tio åren av vår vänskap. Jag tycker förvisso om nästan alla människor jag träffar, vilket hon tar lite som en personlig förolämpning: vad betyder det då att jag tycker om henne? En efter en samlas människorna bakom oss, tills vi har en egen liten programpunkt för en publik om ett tiotal personer. Det viktiga, brukar jag säga till folk som är nya på kongress, är vilka som sitter i programpunkten och inte vad de skall prata om. Det är kanske inte riktigt det här jag menar.

När jag är ute och reser bär jag, som så många andra, runt på en liten spårningssändare i fickan så att man kan hålla koll på mig och se till att jag inte ställer till med ofog. Ibland kan man använda den för att kommunicera med omvärlden och se till att det finns mer material att avlyssna. Plötsligt meddelar den mig att Malin Hedström och Göran Hallmarken står utanför och sneglar för att se om de ser några de känner, besökare på en djurpark som mest vill se samma gamla elefanter som sist. Allt kongressengagemang är någon form av engagemang, även om det bara är att ta en kvarts promenad hemifrån och se vad som dyker upp i fönstren. Hotellet bjuder sina gäster på frukost, middagsbuffé och enkelt eftermiddagsfika, och vem är jag att försmå deras håvor? Nog finns det manna till Malin och Göran också. Så kan man ta en liten paus från kongressen och prata om helt andra saker, som svenska fantasyförfattare och Science Fiction-Bokhandeln i Malmö.

De flesta människor jag känner har jag träffat i olika text- och litteraturrelaterade sammanhang. Ibland märks det. Ibland vill jag bara föreställa mig att min umgängeskrets är hur världen ser ut.

vii.

Lycklig den man
som lovord och pris
vinner sig varje dag

I bokbordsrummet möter jag Mats Linder. Liksom i antikvariatet finns här böcker av varierande kvalitet, sådant man vill läsa och sådant man kan förfäras över. Bland bokborden får man hålla sin förskräckelse inom sig. Någonting annat hade varit alldeles utomordentligt oartigt. Vi tittar på Annorstädes, som förstås är värd mer läslängtan än löje, och hamnar framför Oskar Källners Imperiets arvingar. Den är säkert också bra. Ingen av oss har läst den – gör det, säger Daniel senare, även om du inte tror dig vara målgruppen, det är den värd – men det är roligt att det går bra för den. De senaste åren – det senaste årtiondet nu, sedan Eurocon i Stockholm 2011 – har det funnits en grupp svenska författare på kongresserna på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Först kom de för att det fanns en målgrupp de ville sälja böcker till. Det gick kanske sisådär, i konkurrensen med hedersgäster och antikvariatet och bland människor som har sett de flesta idéer trettiofyra gånger förr och som tycker att det är roligt med science fiction- och fantasylitteratur men inte känner någon enorm brist på sådan att läsa. Kongressen är inte en mässa. Det är roligt att det finns böcker att köpa, men i fokus står samtalet. Umgänget och utbytet. Men de hittade varandra och ett tillfälle att mötas några dagar, knyta kontakter, berätta om sina vedermödor. Dricka öl. De har blivit en liten grupp på sin egen kant, som en underkategori till det allmänna sällskapandet. Det är fint och välkommet att kongressen kan fylla den uppgiften också.

Inte så att samtliga håller sig till sin bubbla. Kongressens hedersgäst Eva Holmquist, eller till exempel Tomas Årnfelt, visar inga sådana begränsningar. Eller Oskar. Han är en av oss. Och därför gläds vi när det går bra för honom. Och köper kanske hans böcker i större utsträckning än vi annars hade gjort. Nu är han jämte Jörgen nominerad till Alvarpriset. Värdiga nominerade. Gör utmärkta saker.

Det vankas Sweconomröstning och Alvarutdelning. För första gången sedan kongressetiketten Swecon skapades 1998 finns det inte något bud att sätta den på. Det har alltid funnits en, två, tre kongresser som kunnat tänka sig att också vara Swecon. Det muttras i korridorerna om att det finns en grupp som överväger att ställa upp men klockan sex på lördagskvällen har de åtminstone inte fattat några tappra beslut om att lägga en hyfsad bit av ett års fritid på altaret för den goda sakens skull. Kanske är vi pandemiskt rostiga: det var så länge sedan. Kanske är det mest så att vi har bundit ett antal av våra kongressarrangörer i 2023 års Eurocon i Uppsala. Lite förvirring uppstår: vad gör vi nu? Nahal får presentera Eurocon 2023 och vi bestämmer oss för att det är det årets Swecon, utifall att det inte skulle finnas någon kongress 2022 att fatta dylika beslut på. Sedan faller skaran in i en mer eller mindre byråkratisk diskussion om det mörka moln som är nästa år. Precis skall bilan, dörren stängas och 2022 förbli Sweconlöst när Karl-Johan Norén kastar fram att om det nu tisslas och tasslas om ett potentiellt bud så är det dumt att göra oss Sweconberövade och kan vi inte bara bestämma att Tomas Cronholm och Carolina Gómez Lagerlöf, som står framme vid scenen och håller i programpunkten, kan anförtros att hantera Swecontiteln för 2022 om tillfälle att generöst dela med sig av den skulle ges? Jag som har stått vid dörren och tyst tänkt tankar som ”men snälla människor vi kan ju ordna det här om vi bara vill” kastar entusiastiskt fram mitt stöd. En bra lösning.

Sedan är det Alvarprisutdelning. Först till Calle Werner och Marika Lövström, förra årets delade pristagare, som ännu inte fått sina statyetter. Sedan kallas Jörgen fram. Det har han förtjänat, med sitt arbete om Jules Verne-Magasinet och Sam J. Lundwalls liv och gärning. En storslagen insats i den svenska historieskrivningen värd Alvarn och mer därtill. Jag passar på att smyga fram till Oskar och tacka också för hans insats. För ganska länge sedan började vi, inte minst med Jonas Wisstings hjälp, spela in programpunkter på svenska sf-kongresser. Där låg det i ett ljudarkiv, för eftervärlden och evigheten. Det är bra. Oskars Sweconpoddar är ett intiativ för att tillvarata materialet och faktiskt tillgängliggöra det. Det är bättre. Folkbildning och ett sätt att dokumentera oss som rörelse. Det som inte sprids riskerar att tappas bort. Sweconpoddar bevarar en skärva kongress och kunskap. Berättar om hur det var och vad vi hade att säga.

viii.

Så gott för män
som män säger
det är ölet inte

Anna Davour hedersgästintervjuar Adrian Tchaikovsky. Det är fint när en litteraturdiskussion får handla om vad som är så bra med spindlar. Han pratar om sina försök att bli en etablerad och erkänd författare: novellerna han skrev och fick publicerade och hur det inte ledde honom till nästa steg på den litterära karriärstrappan. Hur han hade lovat sig själv att om han inte hade lyckats när han fyllde trettiofem, efter försök på försök, så skulle han sluta och ägna sig åt någonting annat i livet och hur han sålde Empire in Black and Gold precis i tid och därför slapp ta reda på om han verkligen var redo att kapitulera.

Det är en svår avvägning: hemligheten är att aldrig ge upp, säger de som lyckas. Kämpa bara vidare. Men det finns ett oerhört skevt urval här: de man hör är de som till slut fick sina manus antagna, och inte de som kämpade på med roman efter roman för att få refusering efter refusering eller kanske självpublicerade dem och sålde fyrtio exemplar. Det finns för många intervjuer med människor som slog igenom och för få med åttiotreåringar som aldrig gav upp men inte heller lyckades. Jag läser så ofta manus där man så gärna vill säga åt den stackars människan bakom att det inte är någon idé. Att de borde skriva för sin egen skull om det roar dem, men inte om belöningen de suktar efter är publicering och ett något bredare erkännande. Det måste vara värt det även om byrålådan är den enda läsaren. Det skriver vi förstås inte. Man kan inte säga så till människor. En snäll refusering, några uppmuntrande ord om vad de kunde försöka bli bättre på. Men så ofta känner man att avståndet upp till någonting publicerbart är en avgrund. Att de kunde bespara sig så mycket tid och möda.

Därefter är det auktion. På sedvanligt vis skall skicka någon till en nordisk kongress som intet ont gjort för att förtjäna detta. För detta behöver vi skramla samman pengar. Alltså bjuder vi på saker vi ibland vill ha och ibland bara förbarmar oss över. Något spel, någon film, någon tröja. Mest böcker och tidskrifter. Bellis och Ylva håller i auktionen. Bellis är yvig, högröstad, inriktad på show och underhållning. Ylva visar upp och kommenterar ibland böckerna med någon form av expertis, som när hon själv har översatt dem. Jag bjuder på tidskrifter jag redan har och äldre engelskspråkig science fiction översatt till danska. Mest roar jag mig med att trissa upp priserna, inte minst så att Jörgen skall kunna generöst återbetala den prissumma han precis tilldelats för sitt Alvarpris. Det är för en god sak. Några gånger vinner jag budgivningarna. Åtminstone en gång var det till och med målet.

”Om trettio år är det du och jag”, säger Nahal till mig, där vi står och lyssnar. ”Samma energi.” Hon låter skärrad. Jag frågar inte vem av oss hon ser som vem.

Det är fint med Noffauktion. Generöst har vi skänkt våra saker att delas ut. Kanske lite för generöst. Högarna på bordet är så stora. Det är roligt i en halvtimme. Rimligt i en timme. Sedan falnar energin. Kanske mer bland de som står och lyssnar än hos Bellis och Ylva, men bit för bit tunnas skaran ut. Vi drar oss mot baren, Maria, Markus, Daniel, Torill och jag, till ett hörnbord i säkert sällskap, trygga bland människor vi känner tills baren stänger och tvingar oss mot hotellet till. Där finns andra, förstås, och vi hamnar med Britt-Louise Viklund, Carolina och Anna och diskuterar julkalendrar. Tydligen är escape room-kalendrar en sak som finns. Säkert någonting rimligt och enkelt, men vi väljer att förstå det som att man stänger in en människa som kommer ut tjugofyra dagar senare, ett vrak efter att ha löst ett rum om dagen. Advent är trots allt väntans tider. Så mycket man hade uppskattat julafton sedan. Man borde göra en poesikalender, pratar vi om. Det finns säkert redan men det publicerades poesi innan vi startade ett poesiförlag också och inte lät vi det hindra oss. Folket skriker efter dikter. Om än tyst och försiktigt.

Vi lägger oss i mycket rimlig tid. Vi är trettionågonting, de flesta av oss, trötta och slitna av livet och dess krav, lite för många i skaran på utbrändhetens rand. Vi lämnar det glada festandet åt de som har mer ork – mest åt femtio-, sextioåringarna. Åt mina rumsgrannar, som har det alldeles för trevligt i sitt samkväm i ett par timmar efter att jag dragit mig tillbaka till sängen. Det är, påminner jag mig själv där jag ligger och hålls vaken, nog inte mer än jag förtjänar.

viii.

Måttligt klok
skall en man vara,
inte alltför vis

Det finns så många programpunkter man skulle ha lyssnat på. Ahrvid Engholm om vad för sf-relaterat som göms i Kungliga bibliotekets valv. Stefan Högberg om gränsöverskridande kvinnor i fantastiken och historien. Noora Puolamäki om finskspråkig spekulativ poesi, hade den bara inte legat samtidigt som Torills och Tobias presentation. Jag sitter och pratar med med Saara Henriksson, en del i samma panel, om vad de har att säga men poesin är inte hennes avdelning. Lyssna på Noora, säger hon åt mig. Själva diskuterar vi säkrare ämnen som Malmö och förläggande. Borde ha varit på panelen om att modifiera människan för att resa i rymden. Hedersgästintervjun med Maria Nilsson, eller hennes föreläsning, hade hon inte varit sjuk och tagit dem hemifrån. Det är för många skärmsamtal i livet som det är. Martin Rundkvist om Nils Mattsson Kiöping och hans reseskildring från Asien. Reseskildringar – till vilka kongressrapporten på sätt och vis hör – är en underskattad genre. Hit hör en del av den största svenska litteraturen, som Adolph Törneros resebrev. Panelen om enkönade världar. John-Henri om John W. Campbell. Men man måste också känna att man har missat någonting. Löftet om allt man inte har fått höra gör alltid kongressen lite större. Upplevelsen bättre. And when Alexander saw the breadth of his domain, he wept, for there were no more worlds left to conquer, som filosofen Hans Gruber berömt sade.

Själv skall jag moderera en panel om våld i science fiction och fantasy, med Marija Fischer Odén, Frida Hallberg och Peadar. Två tilltänkta panelister har fått lämna återbud, en har tillkommit. Jag har skickat ut frågor i förväg. Vi möts upp i det gröna rummet, så strax före panelen, Marija, Frida och jag. Presenterar oss för varandra. De påpekar försiktigt att det här med science fiction kanske inte är deras starka sida. Nåväl. Svårare anpassningar har väl fått göras. Fokusera någon fråga på Peadar, lyfta fram fantasyn i de andra.

Peadar väntar på oss i stora salen. Småpratar med oss på svenska medan han häller upp vatten åt oss, för varför försitta ett tillfälle att artigt använda de språkkunskaper man mödosamt skaffat sig? Panelens största frågeproblem är snarare att min diskussion inte riktigt matchar panelisterna, inser jag snart. Jag har funderat ut frågor mest utifrån ett kritiker- eller läsarperspektiv. Tänkt en diskussion utifrån varierande exempel i litteraturen. Men hela panelen består av författare, och särskilt Marija och Frida vill närma sig ämnet utifrån ett skrivarperspektiv. Hur man funderar på våld i fantasylitteraturen. Hur man kan tänka kring fredsrörelsen när man skriver. Vad som saknas snarare än vad som finns och vad de försöker göra. Ett djupare fokus på de egna tankarna än på läsningen av andras. Hastigt försöker jag anpassa mig till detta, slänga den mesta av min egen förberedelse åt sidan, acceptera panelens riktning och låta den styra mig snarare än att försöka bända diskussionen åt ett håll som jag föreställt mig. Det märks nog inte för mycket. Hoppas jag.

Karl Johnsson och Oskar skall prata om att illustrera sf för unga. Jag smiter in mest för att ta ett par bilder och blir kvar eftersom det är roligt och intressant. Jag tycker sällan om att lyssna på författare som pratar om sin egen process. Man har hört ungefär samma sak så många gånger förr. Men illustrationer? Jag vet väldigt lite om att illustrera saker. Här finns någonting nytt. De är glada och entusiastiska och Kalle bidrar med diverse insikter som säkert är uppenbara för alla som vet någonting om ämnet men inte för mig, som hur svenska barnboksillustrationer har börjat få en helt ny stil eftersom man får mycket mer pengar för dem än för serier så stor del av Seriesverige delvis migrerat in i barnböckerna.

Sällan blir jag entusiastisk inför författarsamarbeten. Good Omens lyfter fram de sämsta delarna hos Terry Pratchett och Neil Gaiman, som båda är roligare var för sig än när det pratchettska och det gaimanska skall skära sig mot varandra på samma sidor. En serie som Daughter of the Empire räddas mest av Raymond E. Feist inte kan skriva från början. Janny Wurts kan inte göra det värre. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är så fina tillsammans som människor och jag är hemskt glad att Cirkeln blev en sådan framgång men ärligt talat tycker jag att de är bäst när de skriver böcker var för sig. I sällsynta fall tycker jag att det fungerar hyfsat, som i Daniel Abrahams och Ty Francks The Expanse där prosan aldrig är mer än ett torrt avskalat verktyg för idé- och världsbygget. Men det är roligt att få se två personer prata om sin bokserie där de gör så markant olika saker.

Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att någon som har lagt betydande delar av sitt liv på Wikipedia inte borde ha den åsikten. Möjligtvis kunde man också tänka sig att lite för många timmars Wikipediaförfattande har lärt en någonting om hopplösheten det gemensamma skrivandets kvävande stilistiska krav.

ix.

Vad Annorstädes som blir över får bli Markus och Marias problem. De har en bil och jag har trettio lådor böcker staplade i arbetsrummet. Allt gods som inte behöver forslats till södern är en god sak. All källarförvaring som drabbar någon annan är en källa till glädje.

Det blir avslutning. Hedersgästerna avtackas, åtminstone de två som inte redan fraktats till flygplatsen eller sitter hemma i sjuksäng. Vi applåderar artigt åt kommittén. Nahal presenterar den nästa Swecon vi vet blir av. Sedan går hon likväl därifrån utan dess ande: den tar Tomas hand om utifall att det blir en kongress nästa år ändå. Därefter drar horderna hemåt och pubåt, tar Dieselverkstans bistro i besittning.

Jag hänger med Ramsus, Frida och Josefin Häggblom. Vi diskuterar att vara ny och gammal i fandom. Alla har de förvisso varit på kongress förr, men Rasmus pratar om att han fortfarande känner sig som om han lite kikar in på någonting där han ännu inte själv blivit en etablerad del. Nu, nu kanske han känner att han hör hemma. Vi träffas bara på sf-kongress och har känt varandra i fem år nu, påpekar jag. Han har för länge sedan hunnit med att dra in sin fru och yngre syster i kongressandet. Då har man varit en av oss ett tag. Han kan ändå inte riktigt kan slita sig från att se de som varit med längre än honom som om de alltid är en mer självklar del av rörelsen, trots att de från mitt perspektiv kom in nästan precis samtidigt. ”Hur många kongresser har du varit på nu?” frågar han och jag vet inte. ”Fyrtio? Femtio?” svarar jag lite svävande. Det är, inser jag i efterhand, en hyfsat ordentlig underdrift. Jag har sammanlagt tillbringat åtskilliga månader av mitt liv på sf-kongress. Någonting skall man ju göra med det, livet.

Men det finns en värld utanför kongressen också. Vårberg väntar på mig, eller åtminstone vänner däri. Jag tar min packning och vandrar ut i novembern. Den är blöt och mörk och rå. Kongresslöshetens kyla omsluter mig.

Men bara tills jag kommer fram.