Fantastika 2018

Det var kväll och det blev mor­gon. Det blev den förs­ta da­gen.

Jag vaknar i en beskedlig röra efter föregående dags försiktiga tidskriftsfirande och tar mig mot tåget. Julias ugglor har satt samman ett litet fansin. Det har allt en tidskrift skall ha. Reportage, insändare, annonser, dikter. Således värt att ta över min lägenhet för att fira i vänners lag. Men allt roligt har ett slut och sedan måste man norrut.

Juni är den grymmaste månaden. Den driver människor ur den djupa dvalan, blandar brådska med byråkrati, kittlar stela samveten med dödlinjer. Åtminstone för den stackare som arbetar i en organisation med verksamhetsår som inleds i juli och där pappersväldet nu kräver sin tribut: Allt dumt man under året har sagt att man skall göra skall nu stå klart. Lika oväntat och plötsligt som alla andra år. Som snö på järnvägen. Det ligger ingen förväntan i luften. Det finns ingen glädje över vänners kommande återseende. Inget skärskådande av programmet. Bara datorns stressade sirensång. Man stirrar in i skärmen, hamrar lågmält på tangentbordet och alldeles för snart har man rest från Malmö till Stockholm.

Efter kongressen skall det spekuleras i att rivandet av Slussen skall ha kunnat bidra till att hålla medlemsantalet lägre än det annars kunde ha varit. Det låter rimligt. Det tar säkert fyra minuter längre tid för mig att ta mig till Sickla än tidigare år när det vankats kongress i Dieselverkstaden. Sådant spelar roll. Det får man ha förståelse för.

Quality Hotel Nacka tornar upp sig som en oformlig tegelhög. Ful, men inte ful nog att ha charm. Men det erbjuder sängplats och sällskap så det får vara det förlåtet. Redan i receptionen möter jag Jessica Elgenstierna. De har sett mig från fönstret, meddelar hon, och tänkt öppna det och ropa för att vägleda mig. Saga hade hindrat Tony. Sådan är döttrars börda. Jag tackar för omtanken, tar hissen, möter familjen Elgenstiernas övriga kongressdelegater. ”Du hittade hit ändå?” säger Tony, och berättar att han tänkt hjälpa mig på vägen. Jag tackar och meddelar att jag har hört ryktet. ”Men herregud” muttrar Saga. Tung är döttrars börda.

Närvarande delar av familjen Elgenstierna.

Kongressen är en kongress. Det har den varit i några timmar när jag kommer fram. Man vandrar runt. Säger hej. Blir definierad som människa. ”Du är ju inte särskilt ny här längre”, säger Wolf von Witting, i betydelsen att min fandomtid nu börjar nosa på myndighetsåldern. I en annan diskussion placerar Hans Persson mig i Cory Doctorows Eastern Standard Tribe, vilket stämmer någorlunda så länge jag är i Europa men egentligen är en lögn. Så tidigt går jag aldrig upp när jag faktiskt är i USA.

Nacka brinner. Vinden ligger på åt rätt håll, så vi märker inte mycket av det. Det blir aldrig något Spokane av Sickla. Allt som skvallrar om skogsbrand är de från Italien inlånade Bombardier 415 som stryker lågt över kongresslokalen på sina rundor för att dumpa sin börda och dränka branden efter bästa förmåga. Med Maria Nygård, Linn Liljemo och Sara Stridh följer jag dem gå varv efter varv efter varv. Sedan går vi in och tänker inte mer på det.

Kongress.

Ian Watson håller ett föredrag. Det handlar mest om Mary Shelleys Frankenstein. Om vad det egentligen hade gjort med språket om vi inte hade haft Frankenstein att referera till när vi skall få världen att förstå vad någonting har lett till eller kommer att leda till. En Jekyll? Kanske. Men det är inte riktigt samma sak. Om monstrets utseende: Boken anger att Victor Frankenstein fått delar av sitt råmaterial från slakthus. I slakthus hittar man inte likdelar efter människor. Frankensteins monster är delvis nötboskap. Eller häst. Inte konstigt att omgivningen höjde en smula på ögonbrynen inför utseendet. Om Karl Marx som Mary Shelley-inspirerad men måhända inte särskilt skicklig romantisk poet. Det är omväxlande intressant och roligt, ibland både och samtidigt. Sedan drar han in publiken i sina spekulationer och visst, det är fortfarande rätt kul när han antecknar allt viktigt som sägs inför framtiden. ”Gay monster?” skriver han samtidigt som han med bärande stämma låter publiken följa med. Men det är inte riktigt lika roligt som när han följde sin egna tilltrasslade röda tråd. Särskilt inte när första raden mikrofonlöst börjar föra konversation med honom i kongressens största sal.

Puben stänger. Vi vandrar mot hotellet och hotellets pub. Den stänger likaledes. Istället hamnar vi i Fia Karlssons och Sanna Bo Claumarchs rum. Folk dricker bellini och rom. Folkvett är en myt. Det är uppenbarligen någonting som folk saknar. I ett hörn på golvet sitter jag och Hanna och diskuterar latin och försöker komma på exakt vilken form morituri i ave, Caesar, morituri te salutant är. Mest är det Hanna som försöker. Hennes latin är mycket bättre än mitt. Någonstans på vägen lyckas jag halvt lova att videoprata finska med henne på regelbunden basis. Man lovar så mycket.

Det var kväll och det blev mor­gon. Det blev den and­ra da­gen.

Jag äter frukost med Maria och Hanna. Plötsligt står barbarerna vid Roms portar: En busslast flickhandsbollsspelare med tillhörande tränare strömmar in i hotellet. De är unga och energiska. Det är bäst att fly mot kongressen.

”Aren’t you Al’s friend?” frågar Tracy Berg lite tveksamt. Vi har träffats på Worldcon i Helsingfors, introducerade för varandra av Hal Duncan, insett att vi bor i samma stad. ”Men då måste vi ses!” har vi konstaterat, lagt till varandra på sociala medier och sedan aldrig tagit minsta lilla intiativ för att faktiskt göra slag i saken. Nu förs vi ihop ändå. Och det är ju fint.

Det skall delas ut ett Alvarpris. Nominerade är Nahal Ghanbari, Anna Bark Persson och Calle Werner. Alla är utmärkta kandidater. Calle är en klippa att luta sig mot. Någon som ständigt gör ett viktigt i bakgrunden för att få saker att fungera. Lugn, pålitlig. Calle förtjänar Alvarpriset. Anna är en av de största skatterna vi har och en av mina favoritmänniskor här i världen. Intelligent, analyserande. God organisatör, god skribent, god panelist. Någon som alltid kan bidra till kärnan i vad vi är: diskussionen om texten. Anna förtjänar Alvarpriset. Men Nahal har slitit alldeles för mycket. Tagit på sig mer än hon borde. Dragit, kämpat med kongresser. Skrivit recensioner och långa kongressrapporter och varit en utmärkt panelist och moderator. Talat om den där Euroconen man borde arrangera i Uppsala någon gång. Kanske förtjänar Nahal Alvarpriset lite extra mycket.

Maria gör sin plikt.


Fia har kört en försiktig kampanj för Calle. Det är fint när folk talar om varför andra är värda att belönas. Tråkigt när det bara görs för en person. Alltså rullar jag sista veckan inför kongressen ut en lågmäld kampanj för Nahal. Samlar in ett par röster – inte nödvändigtvis ens för henne – i Malmö. Påminner på Facebook om hur bra hon är. Skriver ett litet inlägg på Fanaclistan. Väl på plats kan jag inte riktigt med att försöka berätta för folk vad jag tycker att de skall rösta på när de står med röstsedeln i hand: Det känns för mycket som att pressa fram rätt vinnare istället för att uppmana folk att fundera på hennes goda sidor, rent bortsett från det bisarra i att uppmana folk att rösta mot Anna eller Calle. Istället går jag omkring och försöker få folk att delta i allmänhet. Sticker röstsedlar i handen på dem. ”Har du röstat till Alvarpriset? Gör din plikt.”

Flemming Rasch intervjuar Kij Johnson.

Kij Johnson skall hedersgästintervjuas. Jag lyssnar på de första tio minuterna. De handlar mest om hennes ungdom. Om uppväxten och läsandet och hur hon kom till skrivandet. De vanliga frågorna. Jag tycker att det är ett så konstigt sätt att närma sig texten. De flesta hedersgästintervjuer skulle må bättre av att inledas med något färre frågor som inte hade gått att återanvända nästa gång med en annan person. Det kanske blir färre sådana att lyssna till sedan. Men bästa sättet att försäkra sig om det är att lämna salen.

Bokomslag.

Istället förirrar jag mig in i antikvariatet. Jag har varit dålig på att handla böcker där på sistone. Reser med små väskor. Får inte plats. Hans hetsar mig ändå till att köpa ett par Sam J. Lundwall-böcker hemmet saknar. De är tunna. Det är en bra egenskap hos en bok. Inte minst när man skall släpa på den. Sedan blir jag påprackad Fängelsestaden. Den är inte tunn. Men den handlar om en stad. Allt som handlar om städer är lite bättre. Saga har hittat en bok – Frederik Pohls The Day the Martians Came – med ett omslag så fantastiskt anskrämligt att hon inte ens vill se på det. Jag köper den också. Inte för att släpa hem, men Gabriella Gomez, Jerry Määttä, Nicolas Križan, Elin Holmerin och Jörgen Jörälv skall under Linns vägledning diskutera ämnet säljande bokomslag. De behöver uppenbarligen den här boken.

Jag sticker boken i Jörgens hand när de är på väg in i programsalen. Han sätter lydigt upp den på panelisternas bord. Där gör den sig väl.

Panelister pratar omslag.

Jag springer in i Thomas Årnfelt och lovar att hålla honom sällskap över en öl. Vi får sällskap av Tony och diskuterar disciplin, arbeten som äter en och att brinna för saker. Tony går upp klockan fem varje morgon och skriver ett par timmar. Det kan man göra. Men om det är priset är frågan om disciplin är en egenskap man alls vill ha. Tiden man har, konstaterar vi i alla fall, kan variera. Men tiden man hade är alltid konstant: den var så mycket mer än man har nu.

Min farfar kom från östra Tyskland. Han kom till Sverige som politisk flykting på femtiotalet och flyttade tillbaka så snart muren föll. Det här har på det entusiastiska men ibland något precisionslösa sätt som far- och morföräldrar kan ge sina barnbarn födelsedagspresenter och julklappar satt sig i mina bokhyllor. Jag äger fler högtysk-plattyska lexikon än det genomsnittliga hemmet har ordböcker totalt. Samma gäller svensk-tyska ordböcker från artonhundratalet. Någon gång runt femtonårsåldern hade han uppfattat att jag tyckte om att läsa fantasy. Således har jag fler Terry Pratchett-böcker i tysk översättning än på engelska. Och då all ickemimetisk äventyrslitteratur ser likadan ut för ovana ögon äger jag några hylldecimeter Perry Rhodan.

Perry Rhodan är en tysk serie äventyrs-science fiction som skrivits av en lång rad författare sedan början på åttiotalet. Publicerade som häften, senare samlade i tjockare böcker. I runda slängar tretusen stycken häften nu, ej medräknat de nästan tusen i den relaterade Atlan-serien. I varierande utsträckning – från några nummer till trogen utgiven under decennier – finns den översatt till andra språk, men ingen annanstans har den riktigt samma ställning som på sin hemmamarknad. I Tyskland har Perry Rhodan varit något av sinnebilden för science fiction, föraktad men fullständigt dominerande, lagt hela fältet under sin skugga genom sin blotta tyngd. Sammanlagt har den sålt ett par miljarder exemplar. Sneglar jag mot bokhyllan kan jag urskilja tjocka mörkblå ryggar med titlar som Das Mutanten-Korps, Der Robotregent och Die Gelben Eroberer. Jag har alltid funnit dem fullständigt oläsbara. Jag misstänker att jag upptäckte dem några år för sent. För mig saknar de barndomens förlåtande nostalgiska skimmer.

Om detta skall Thomas Recktenwald berätta. Det är en serie anekdotisk data – här är några av författarna, här är deras pseudonymer, här är ett fotografi från de tidigare åren då Perry Rhodan och tysk sf-fandom inte riktigt gick att skilja åt, här är lite översättningsstatistik, så här mycket har publicerats. Det är intressant. Men det förklarar inte fenomenet: För att kunna hänga med förutsätts vissa förkunskaper. Jag har släpat med Maria med argumentet att det är en presentation av ett ämne hon annars aldrig går på programpunkter om, och således bättre än att för tredje gången se en panel diskutera någonting hon har hört diskuteras förut. ”Förstår du det här?” viskar jag. Hon skakar försiktigt på huvudet. Resten av programpunkten försöker jag i små viskade kommentarer fylla ut med de viktigaste bitarna: Vad serien är och varför vi pratar om den. Thomas vet förstås mycket mer om Perry Rhodan än jag gör. Kanske är det just det som är problemet. Eller så har han bara inte ägnat oräkneliga timmar åt att redigera uppslagsverksartiklar och därmed fått en viktig princip inbankad i sitt själva jag: skriv alltid ut det självklara.

Thomas om Perry Rhodan.

Det är mycket enklare att förstå föreläsningen om man har läst lite Perry Rhodan. Men med ursäkt till alla de tyska sf-läsare som växte upp med den och älskar den innerligt – det vill man ju inte göra.

Maria, Anna, Nahal och jag går på jakt efter en vietnamesisk restaurang som skall finnas någonstans i närheten. Snart skall Sara ansluta. Vi hamnar på ett italienskt tillhåll istället. Det bidde ingen vante, det bidde en tummetott. Vi sitter en nivå upp, på andra sidan ett litet plank som skall hindra oss och små barn från att ramla ned och göra oss illa. Håkan Wester går förbi på väg mot vattnet. För att slippa gå runt sträcker jag mig ned och ber honom ta med mitt glas också. ”Hamnar jag i en kongressrapport nu?” frågar han. Så läcker rapporten in i verkligheten innan den ens har hunnit skrivas. Ändå rimligt: Det är trevligt att träffas i det fysiska rummet, men köttrymden är trots allt mest inspiration och distributionskanal för text.

Patrik.

Patrik Centerwall föreläser om etik i fantasy, med fokus på gamla och ibland något nyare klassiker – Robert E. Howards Conan-berättelser, J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings och allt som hör till den, Tad Williams Memory, Sorrow and Thorn. Det är en nyttig påminnelse: I litteraturen blir godheten lätt trist, i verkligheten är den långt mer intressant och ondskan allt som oftast såväl tråkig som banal. Drivkrafterna bakom att göra gott är långt mer intressanta än det som får människor att riva ned civilisationen. Han citerar Usula K. Le Guin om att en skicklig författare faktiskt låter godheten bli den intressanta även i litteraturen. Hon fattas oss.

Vi skall rösta fram att Västerås skall få anordna nästa års Swecon. Det finns inga andra bud. Ingen vågar väl ställa upp med ett spontant sådant nu för tiden. Risken finns att man vinner. Då måste man göra kongress. Västeråsarna lägger fram sina planer. Datum, lokal, medlemskap. Allt man kan veta innan man egentligen vet någonting. De har en mycket sympatisk medlemsprisfördelning: fyrahundra kronor som normalpris, tvåhundra kronor för de som av olika anledningar inte har råd, sexhundrasextio för den som kan ge kongressen någonting extra för att finansiera de med en något mer ansträngd pekuniär situation. Å andra sidan frångår de traditionen med gratis medlemskap upp till tjugosex år. Johan Anglemarks fråga viftas kort undan med ett rättviseargument och behovet av att finansiera kongressens rabatterade medlemskap. Det är möjligt att Västerås fungerar annorlunda än Uppsala, Stockholm och Linköping – det är en ny fandom, trots allt, och utan att veta hur den ser ut skall man inte anta att den har samma dynamik som sammanhang som har årtionden på nacken – eller att de har tänkt sig en ämnesmässigt bredare kongress än vad en Swecon brukar vara, men för oss har medlemskap för personer under tjugosex aldrig haft någon vidare bäring på kongressens ekonomi, i det att vi aldrig har gått miste om särskilt många inbetalningar. Vi hade alltid ytterst få medlemmar under tjugosex år innan detta infördes. Vi förlorade väldigt få medlemsavgifter vi annars skulle ha haft. Däremot fick vi medlemmar som kunde komma förbi och kika in, inte bara för att de annars inte hade haft råd utan eftersom de nu kunde prova på någonting som verkade lite konstigt och främmande men som i alla fall inte krävde en investering vilket sänker den psykologiska tröskeln bra mycket. Svensk sf-fandom hade haft fler grå hår i genomsnitt utan det, särskilt givet att vi som grupp är något äldre och därmed delar ganska få kontaktytor med folk runt tjugostrecket. Det hade säkert varit enklare att göra någonting åt genom att bredda oss – men varför skulle vi vilja göra det? Det är trots allt att få fokusera på precis det vi tycker om som är anledningen till att vi gör det här.

Delar av kommittén.

Västeråsfandom kommer säkert göra en utmärkt kongress. Men jag hade röstat på nästan vilket motbud som helst som hade haft kvar gratis medlemskap för folk under tjugosex. För att jag tror att det är en viktig nyckel till svensk litterär sf-fandoms friska överlevnad. För att jag minns sf-kongresser där jag i princip var ensam om att inte ha fyllt tjugosex år.

Sedan får Nahal Alvarpriset. Det är bra.

Nahal.

Nahal med Alvarpriset.

Nicolas berättar om Skaraborg och skaraborgska serietecknares utställning Hemåt!? – skaraborgska serieskapare som vandrat runt i hembygden och till och med i utbygden, om hur roligt det varit att få göra det tillsammans och trots att han inbillat sig ha haft god koll likväl fått upptäcka för honom okända serietecknare som på ett eller annat vis kunnat betraktas som skaraborgska. Det är fint att få bli imponerad av någonting nytt. ”Just det, du har någon koppling dit va?” frågar han. ”Mja, min morfar kommer därifrån”, säger jag och gör mitt bästa för att inte ta illa upp. Jag är ju från Älvsborg.

Jani Ylönen pratar om talande hundar i science fiction, vilket är utmärkt smalt och därmed någonting man inte har hört fem presentationer om förut. Ibland blir det nästan lite av ett brandtal för bättre behandling av hundar i genren. Lojalitet i sött paket som lämnas utanför när handlingen verkligen tar fart, beskriver han dem som, och man anar att han har åsikter därom. Sällan tycker han att de skildras på ett rimligt hundigt sätt. Det språk som hundar ges är visserligen inte ett typiskt mänskligt språk. Å andra sidan liknar det mer, säger han, det språk som slavar gavs i artonhundratalslitteratur. Annars förekommer djuren mest i skildringar i en nära framtid – inte minst för att ha någonting att göra vetenskapliga experiment på. I generationsskeppens science fiction har de lämnats bakom oss. Den avlägsna framtiden bär inga hundar eller husdjur i sitt sköte. Liksom religion, beskriver Jani, är hunden någonting vi inte föreställer oss kommer följa oss på vägen om vi bara väntar tillräckligt länge. Den verkar inte längre användbar.

Talande hundar.

”Yngre finsk man diskuterar akademiska spörsmål” är en av mina favoritengelskor.

Sedan väntar vi mest på att de sista programpunkterna skall ta slut. Med Patrik Centerwall diskuterar jag ordningsreglernas funktion och formulerande. Problemet med att göra dem alldeles för långa och ambitiösa när de ändå aldrig kommer att vara heltäckande och alltid riskerar att bli landa i kongresskommitténs godtycke i vad de anser att de måste göra för att göra kongressmiljön rimlig för alla medlemmar. Om det socialt obehagliga i att hantera situationerna där folk inte beter sig som folk och måste göra det eller bete sig någon annanstans. Vi skall vara tacksamma att vi är tämligen förskonade.

Finnarna sticker böcker i handen på mig. Saara Henriksson sticker Trollguld och andra berättelser, en antologi finsk fantasy och science fiction i svensk översättning, i händerna på mig som ytterligare ett tack för mitt efterord till Surupukki, Osuuskummas översättning i andra riktningen för några år sedan. Jukka Särkijärvi ger mig Boundaries and Other Horror Stories from Finland, som han översatt till engelska, och säger att redaktören sagt till honom att göra sig av med de sista exemplaren som funnit sin väg till kongressen. De går ned i packningen, de också. Med ute god vilja. Och tack vare att jag och Maria har sålt åtminstone ett litet antal av Lisa Gidlöfs Flickan som jag pliktskyldigt släpat med till kongressen. Böcker rör sig i ett slutet kretslopp. Man får inte färre. Men de kanske vandrar vidare.

Minglande.

Auktionen, sist på kvällen och glatt obekymrad om att hålla sig till de tidsramar som givits den då det inte finns någon programpunkt som vill ta salen i anspråk efter den, tar slut ungefär samtidigt som lokalen stänger ned och de hemskt gärna vill att vi skall vara någonstans var som helst som inte är där. Vi drar mot hotellet, om vilket ryktet förtäljer att det fortfarande skall ha någon form av servering. En glad skara tar lobbyns bar i sin besittning och de stackars enstaka andra som suttit där får snart ärenden annorstädes. Tracy förklarar biologi, cancerns väsen och vad man egentligen kan göra åt den för mig och Edmund Schluessel. Det är mycket intressant. Jag lär mig också att det tydligen är mer kontroversiellt att vara cancerforskare än man skulle kunna tro, eftersom man ständigt riskerar att möta anklagelser om att läkemedelsbolagen funnit cancerns botemedel men vägrar dela med sig då utdragna behandlingar är så mycket mer lönsamt. ”Do they … understand what cancer is?” frågar jag. ”Not really”, svarar hon. Kanske är det förvirrande att en allmän process som beskriver lite för entusiastisk celldelning har ett namn som skall beskriva alla de många olika skepnader detta kan ta. Kanske inte förvirrande nog att den rimliga reaktionen är att trampa ned i ett konspirationsteoretiskt träsk.

Snart vägrar även hotellbaren att servera oss mer dryck. Det gör den säkert rätt i, men skall vi låta det hindra oss? Vi drar oss tillbaka till Bellis hotellrum. Det är hans tur nu. Snart gör jag misstaget att – medan jag smsar med Julia – råka slänga ett öga på min jobbmejl och därmed inse att det finns några ärenden som hade mått bra om de fick lite kärlek och uppmärksamhet allra genast. Jag drar mig tillbaka till hotellrummet och lägger mig i sängen med datorn i knät. Snart, tänker jag, skall jag återvända till de andra. Plötsligt har festen dött ut och folk strömmar förbi i korridoren utanför.

Det var kväll och det blev mor­gon. Det blev den tredje da­gen.

Jag äter frukost med Maria samtidigt som den enda programpunkt jag hade någon vag tanke om att se pågår. Man skall missa saker man vill se. Programmet blir bättre på det sättet, när det alltid finns någonting man kan föreställa sig var hur bra och spännande som helst. Istället tar jag mig till kongressen och hänger med Tracy. Vi äter lunch med Nicolas, Jerry och Jörgen på en mexikansk restaurang precis bredvid Dieselverkstaden som serverar medioker mat men kompenserar genom någon form av högljudd blandare som av och till upplåter sin stämma och skär genom lokalen. Vi talar om skolsystem och vem som äger utveckling vid universiteten – i Sverige, till skillnad från i många andra länder, forskarna, vilket förklarar varför så många svenska naturvetenskapliga akademiker förr eller senare ramlar in i någon besläktad kommersiell verksamhet – och lär Tracy vad som egentligen är ett riktigt universitet i Sverige. Inte bara Uppsala och Lund, försöker jag skjuta in, även om det tar emot att acceptera uppkomlingar som Göteborg eller Stockholm. Snart lämnar Jörgen oss och kongressen med begynnande migrän medan vi kämpar för att överrösta restaurangens aggressivt närvarande apparatur.

Tillbaka på Dieselverkstaden köper Tracy mig en kopp te. Det finns inga vanliga, enkla svarta teer i Sverige, säger hon. De hade Earl Gray. Jag vet förstås ingenting om te. Det är inte ett vanligt, enkelt svart te får jag lära mig. Man lära sig så mycket i livet. Jerry slår sig ned med oss, liksom Ian Sales, snart Jan Lindgren. Vi pratar om att ta sig in i låsta rum och att få brandlarm att gå och bli fast inne på museer. Sådant händer förstås inte mig. Jag är en man med koll på min omgivning. Orelaterat berättar jag om den morgon jag av misstag, guidelös och helt utan tillåtelse, råkade gå igenom en grind som borde ha varit låst men nu stod på vid gavel och fick en lugn och fin promenad i trädgårdarna vid Bábs helgedom, Bahá’ítemplet i Haifa, tills en ung man plötsligt ropar efter mig: ”Sir! Sir! You can’t walk there!” En helt annan sak, förstås.

Snart så snart är det avslutningsceremoni. Hedersgäster skall tackas, kommittémedlemmar likaså, Swecons ande fångas in och säkert inspärrad i sitt fängelse lämnas över. Mest skall Mellonath Gléowine, Forodrims kör, sjunga. Lite spelmusik, lite filmatiseringar, lite egna Tolkientolkningar. De verkar vara en medelmåttig amatörkör och är alltså fantastiska. Det svenska körväsendet är något av det finaste vi har i det här landet. Det är säkert bra att enstaka människor kan leva på sin kulturella gärning. Men nästan all kultur bygger på amatörismen. Berättandet, skrivandet, sjungandet, skådespelandet, dansandet är en del av att vara människa. Vi borde aldrig stirra oss för blinda på det kulturella isbergets lilla topp.

Carolina bär Swecons ande.

Det är knepigt med sång i böcker. Tolkiens är väl mest kända för att vara de där raderna många lite snabbt bläddrar sig förbi. Så skrev han, ringvers undantagen, kanske inte så hemskt mycket lyrik värd att lägga på minnet. Tolkiens sånger är väl integrerade med texten – han har skapat en värld där de känns naturliga – men deras roll känns sällan kopplad till vad som händer där och då så mycket som de är ett verktyg för att skapa en känsla för Midgårds historia, och ofta tycks de mig i sitt sammanhang tämligen utbytbara. Jämför till exempel med George R.R. Martins A Song of Ice and Fire – kören framför också musik från Game of Thrones – där sången istället spelar en större roll för sin samtida värld och handling. Än bättre fungerar det förstås i filmatiseringen, där ”The Rains of Castamere” på ett mycket lyckat vis växlar mellan att fungera som musik som del av handlingen och som ledmotiv, där ledmotivets kraft förstärks av att musiken har en handlingsmässig roll att spela. Musiken blir viktigare i ett medium där man faktiskt kan lyssna på den. Om den görs väl.

Körsång.

Å andra sidan finns den riktiga magin ibland bara i det som inte kan visas upp. Poesin är en fälla för prosan. En roman kan beskriva en lysande arkitekt, kompositör, musiker, tecknare, dansare, koreograf, fotograf, skulptör, smed, kock, talare eller dirigent delvis eftersom den aldrig måste visa det fantastiska som skapats. Städningen i Chuck Palahniuks Survivor, mekanikerns matlagning i Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne, Jaenelle Angellines musik i Anne Bishops böcker, Jean-Baptiste Grenouilles parfymer i Patrick Süskinds Das Parfum, Ysauds målningar i Ellen Kushners och Delia Shermans The Fall of the Kings. Det finns ingen fallhöjd. Prosan kan till och med göra det med en prosaist. Novellen kan inte citera en annan novell i dess helhet och därmed avslöja dess brister. Men poesin är förrädisk: Den som skriver om en skicklig poet lockas att visa upp det skapade. Ibland fungerar det rätt bra, som i Charles de Lints ”Saskia”, men mycket för att Saskia inte är en framgångsrik poet. Det är svårt att få tag på hennes samlingar, inte för att ingen vill sälja vad de har utan för att de inte köpt dem från första början. Förväntningarna sätts på en rimligare nivå, och dikterna används huvudsakligen för att koppla hennes poesi till henne själv – blir en del av pusslet. Det är den poesi som huvudsakligen utmärks av sin ojämna högermarginal. Men den fungerar i sammanhanget.

The puppet thinks:
It’s not so much
what they make me do
as their hands inside of me.

Stark är de låga förväntningarnas förtrollning. Brandon Sanderson kan ju knappt skriva alls, att döma av de avslutande Wheel of Time-böckerna. Just därför kan rader som annars inte vore så mycket att yvas över (”A drum with no head. A pump with no grip. A song with no voice. Still it is mine. Still it is mine.”) stå ut mot den övriga texten. Men ta exemplet Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen. Underbarnet, begåvningen som kom på avvägar, i författarens fiktiva Sverige ett av de stora litterära löftena. Hans poesi citeras lite för rikligt. Östergren lyckas aldrig lyfta lyriken till en nivå där omgivningens bedömningar blir trovärdiga.

Före kongressen har Johan Anglemark skickat ut frågan om att hjälpa till i antikvariatet. Absolut, har jag sagt. Jag skall bara få ordning på mitt schema. Juni är den grymmaste av månader. Saker faller så lätt ur minnet. Med Johan, Lennart Jansson, Stefan Isaksson och Rasmus Kaj hjälper jag åtminstone till att bära ut böckerna och lasta dem i vagn för hemfärd mot Storvreta. Detta är min botgöring. Men lång är syndernas lista. Carolina Gómez Lagerlöf får tag på mig och meddelar att Catahya har en låda böcker kvar i försäljningsrummet och borde vi inte …? Jag vet inte bättre än hon vad som borde göras med dessa, men de är nu mitt problem och inte Carolinas. Jag låter det rulla vidare till Maria. Maria får tag på Felicia. Det vackra pärlband som kallas delegering.

Sedan får man åka hem.