Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.

Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.

Men nej. Det blev nödår. Det första – flödet krympte. Det tionde – bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.

Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.

Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.

Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.

Så inleds Arne Sands Trollkarlens lärling, något av det bästa den svenska existentialismen har åstadkommit. Det vore väl för mycket att säga att han skulle vara helt bortglömd. För bara några år sedan fanns såväl Trollkarlens lärling som Enhörningarna och Väderkvarnarna åter att köpa i bokhandlarna, eller åtminstone att beställa. Så inte längre.

Det har inte funnits många svenska stilister av Sands kaliber. Fattigare är vi för det. Än fattigare om vi inte ens håller hans böcker tillgängliga.