Om ordet ”fan”

Alltså, seriöst. Fan. Det här jävla ordet. Jag är så obekväm med det. Jane Austen-fans. Kazuo Ishiguro-fans. Tolkienfans. The Hunger Games-fans. Jag tycker om såväl Jane Austens som Kazuo Ishiguros litteratur. Jag har väl för all del en närmast proselytiserande inställning till några verk (alltid verk, aldrig författare), som vissa av Wolfgang Borcherts noveller, Arne Sands Trollkarlens lärling eller Jennifer Pellands ”Captive Girl” som nämndes på bloggen för ett tag sedan.

Jag vet inte riktigt vad det är som ordet symboliserar för mig som gör mig så skeptisk. Kanske en upplevd antydan av ett okritiskt förhållande till verket. Eller helt enkelt ett annat sätt att läsa på. ”Ditt problem”, sade en av mina vänner till mig en gång när vi pratade om Harry Potter-böckerna och jag konstaterade att de senare, som faktiskt lider av sin övervikt, hade mått bra av en modig redaktör med en vass kniv, ”är att du betraktar böckerna som litteratur”. Det var bra att böckerna blev tjockare, argumenterade hon, eftersom poängen för henne var att de var en nyckel till en värld hon ville ta del av. Ju tjockare böcker, desto mer kunde man glänta på dörren. Ett lika legitimt förhållningssätt till böckerna, som något annat, förstås, men väldigt mycket ett sätt som inte är mitt och som är lite svårt att förstå sig på om man tycker att novellen är litteraturens bästa format. Eller någonting som antyder ett förhållande bortom själva texten. Eller en besatthet.

Ingenting av det här behöver förstås stämma in på personer som omfamnar begreppet; jag talar om ordet och vilka konnotationer det har för mig personligen. Inte om de personer som använder det om sig själva.

Det hela blir inte bättre av att jag är en del av en litteraturrörelse som använder det – trots att det sker på ett ganska annorlunda sätt. En science fiction-fan är någon som är med i science fiction-fandom. De flesta som är det tycker om science fiction (eller åtminstone fantasy, som rörelsen har kommit att omfamna, till vissas förtret), men det är inte ett tvingande krav. En person med tusentals lästa science fiction-böcker hemma men som inte är en del av läsarrörelsen är, med samma terminologi, för all del någon som gillar science fiction, men inte en – ja, vi använder dessutom utrum och inte neutrum – sf-fan. Det innebär högre krav, som till exempel att man tycker om att sitta i baren på science fiction-kongresser och prata om till programmet helt orelaterade saker. Självklart menar man inte nödvändigtvis heller samma sak som andra gör när man pratar om science fiction-fandom. Det hade ju varit för enkelt.

Jag vet inte om jag någonsin har kallat mig sf-fan. ”En del av sf-fandom”, brukar jag säga, utan att ens tänka på det.

Inte för att jag inte är manisk. Men det är litteraturen som helhet, som koncept, som är min besatthet. Inte de enskilda verken. Och jag vet inte om jag tycker att uppskattar väldigt mycket och är en fan av är utbytbara.

Hur skulle ni beskriva ordet?