Det är andra halvan av 1800-talet i London och Jaffy växer upp lika lerig och stinkande som staden han lever i. En dag stöter han på en tiger som har rymt, och efter det tar hans liv en helt annan väg. (Det är förresten ett fantastiskt stycke, mötet med tigern. Jag citerade ur det här.) Tigerns ägare Jamrach, som handlar med exotiska djur, blir alldeles till sig över det som har hänt och Jaffy börjar jobba hos honom. Det visar sig att han har god hand med djur och när han blir äldre följer han med på en expedition som ska fånga en ”drake” åt en rik kund.

Jamrach’s Menagerie börjar som ett uppsnyggat pojkboksäventyr och dyker sedan ner i kolmörker. Jaffys första resa kommer att förfölja honom för alltid. Jag tror att den kommer att förfölja mig ett tag också. Carol Birchs språk är drömlikt och bildrikt, så fullt av färger, lukter och smuts. Det där glidande drömska skiftar nyans ju längre resan går, får en sjuklig ton, men finns alltid där.

And on and on in that dream – seven dark days and nights that had begun to feel eternal. The superstition of sailors is no more than the lone howling of millions of miles between you and dry land and home, making you know you are a thing that can die. Superstition, dark, spiky, high-stepping, stalked with cloven foot upon our decks.

Holly Hock skrev att det inte finns någon skurk i Jamrach’s Menagerie och det stämmer. Visst hamnar Jaffy i konflikt med andra, men det uppstår ingen direkt fiendskap. Kraftmätningen står snarare mellan människan och naturen. Å ena sidan de instängda, plågade djuren, å andra sidan de sårbara människorna i den vilda naturens grepp, människorna som när deras bräckliga trygghet har tagits ifrån dem inte är mer än djur själva.

Jag tyckte om Jaffys år som djurskötare hos Jamrach. Vänskapen och maktspelen som uppstår mellan honom, pojken Tim och Tims syster Ishbel är skickligt skildrade, både det fina och det fula i deras band till varandra. Hur mycket jag än uppskattar det saltstänkta äventyret (som Johan påpekade för ett tag sedan blir en bra bok ännu bättre av att utspela sig till havs) och hur mycket mörkret i bokens andra halva än höll mig smärtsamt fast, saknar jag de lyhörda detaljerna när Birch skriver om vänskap, kärlek och manipulation. Det försvinner bland galenskap och lidande och kanske är det bara rimligt att det uppstår en större distans då. Det är Jaffy som berättar. Hur skulle han i efterhand kunna detaljanalysera den galna tid då han själv knappt visste vad som var verkligt?

Jag tackar för resan, Carol Birch.

(Canongate, 2011)

(Jamrach’s Menagerie var förresten nominerad till Bookerpriset, men fick smisk av Julians Barnes The Sense of an Ending. Jag ska inte gorma om att den borde vunnit eller så, dels eftersom jag inte har läst de andra kandidaterna och dels eftersom litterära priser inte engagerar mig särskilt mycket, men jag tyckte mer om den här än om vinnaren. Barnes bok gillade jag mycket fram till slutet, som gjorde mig jävligt irriterad. Men det kanske jag skriver om någon annan gång.)