Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. – Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
I år firar vi tydligen att det var hundra år sedan Strindberg dog. Jag har nu aldrig varit någon Strindbergfantast, men att ägna ett helt år åt att fira hans frånfälle är en smula magstarkt till och med för mig. En av hans texter jag faktiskt tycker mycket om är dock ”Ett halvt ark papper”. Kanske hade den kunnat göras mer effektivt, kanske skriver den läsaren något på näsan. Likväl: en god och väl genomförd idé, en tragedi genom några telefonnummer. Den går att läsa på Projekt Runeberg om man inte har gjort det.
Å, detta är min favoritnovell av Strindberg! :D (Jag är å andra sidan ett riktigt Strindbergs-fan, så…)