Ögonblick som det här:
Jag står och fixar med någonting och ser i ögonvrån en gammal dam gå fram till disken och lämna tillbaka ett gäng talböcker. Jag känner igen henne eftersom jag veckan innan hade plockat ihop de böckerna åt henne.
”Har ni andra böcker av den här författaren?” frågar hon min kollega. ”Det var så spännande, jag kunde knappt sluta läsa. Jag får alltid så bra tips här.”
Jag fortsätter med mitt, men inombords gör jag en liten glädjedans. Eller, okej: stor glädjedans. Det kanske är lite överdrivet, men varje gång jag får bekräftat att jag har lyckats para ihop rätt läsare med rätt böcker blir jag skitglad.
Yrkesstolhet kallas det. Tycker du gör helt rätt i att vara skitglad.
Äsch, att vägleda människor till bra (rätt, för dem) böcker är så mycket större än yrkesstolthet.
//JJ
Åh, den där känslan minns jag! Saknar den nu när jag inte längre jobbar på bibliotek.
Strosade runt i en park där det pågick en småkaotisk loppmarknad idag efter jobbet, och vid en av loppisfiltarna satt en pappa och läste för sin lilla son. Så fint!
Jag vet! Jag är likadan, det där är verkligen det roligaste med att jobba på bibliotek, när man får försöka hitta rätt bok till rätt person. Eller när man får en person att låna en bok som man själv tyckte var asbra (och hoppas att den också tycker det).